Vardagspoesi

Jag frågar dig vad du tycker jag ska skriva om. Vardagspoesi, svarar du och stryker med två fingrar längs min ryggrad. Och jag tänker att det är de två fingrarna som är den poesin, att det är du, här. Och du pratar om det vardagliga och enkla, och jag tänker att vardagspoesi är sådant som sätter spår i det där gråa som gör att vardagar blandas ihop med varandra. Att det är sådant litet som blir stort och sådant enkelt som blir svårt. Som hud mot annan hud. Att det är det oväntat vackra som plötsligt dyker upp oförberett och ofrågat efter men välkommet. Att det är de tjocka snöflingorna utanför fönstret när det började bli dags för vår, att det är din hand i mitt hår. Och jag vet inte vad det betyder men det spelar inte så stor roll för just nu är det om poesi i vardagen jag vill skriva och det är du som är det oväntade välkomna.

Men jag säger ingenting om att du sätter spår i min vardag. Det är för tidigt, tror jag att jag tänker. För tidigt för att veta hur djupa spåren är, för tidigt att låta dig veta att de görs. Men jag vet när du stänger dörren att du har gjort ett avtryck i det gråa. Du ställde dagen lite på kant och nu börjar en annan typ av vardag. En snömolnsgrå.

Med lådor upp till öronen...

...sitter jag nu i en lägenhet som jag snart inte ska bo i längre. Självklart var jag alldeles för optimistisk igår när jag gick och köpte två extra flyttlådor. Jag hade behövt fem. Nu blir det många kassar istället. Varför har man så sjukt mycket grejer? Det är obegripligt. Jag skulle vilja göra mig av med typ hälften. Nåja. Lyxproblem. Värre är att jag inte får loss min favoritlampa från väggen. Jag kommer inte ihåg hur jag satte upp den men den sitter alldeles för hårt så jag måste ha gjort det bra.

Och på tal om riktiga problem så fick vi mail från Ecuador igår, från vänner som inte längre kan betala för boende och bad oss om hjälp. Och jag önskar så att jag var allsmäktig och kunde ge dem ett bättre liv, ge dem förutsättningarna. Men dom är så långt bort och mina pengar räcker inte och jag mår så jävla dåligt över det.

Svartvita världen. Vad sägs om lite gråskalor?

Försummad blogg

Jaa, så har en jul gått och ett nyår och några dagar däremellan. Följt av hysteriskt uppsatsskrivande som blev ännu mer hysteriskt efter att de två första dagarna av vad som skulle ha varit hysteriskt uppsatsskrivande istället blev feberdimmigt sängliggande och hysteriskt hostande. Nu är uppsatsen inne, jag har ett liv igen. Som just nu håller på att packas ner i lådor för att på fredag flyttas lite norrut och packas upp i mitt nya hem i mitt nya liv. Och det kommer att bli fantastiskt, mitt nya liv, så fast jag för tillfället känner mig uppslukad av efter-uppsatsångest-tomhet så tänker jag inte känna mig tom länge till. Och jag ska försöka blogga lite oftare framöver. Bara vi fixar internet till nya lyan så...

Är rädd för min 25-årsdag. Den kommer att spenderas opponerandes på en i det närmaste obegriplig uppsats. Och då har jag inte ens räknat in åldersnojan. Och framtidsångesten som har kommit tillbaka med dubbel kraft fast jag trodde att jag hade lurat iväg den. Hjälp.