Äsch, det här går ju inte...

Jag lägger ner nu. Och sticker till Ecuador. Om ni vill kan ni följa med mig på Resedagboken, La osita.

Tack för att ni har tittat in här lite då och då. Kanske återuppstår den här bloggen nån dag, troligtvis på annan plats under annat namn. Nån gång när jag inte känner mig så periodig utan lite mer pålitlig.
kramar till er

Bästa allsången på Skansen. Ever.

Igår var jag och Anna på Parksommar. Och nu har jag lite beslutsångest. Jag vet helt seriöst inte vem jag helst vill gifta mig med:




Anders Wendin...







...eller Annika Norlin?

Åsikter?

Såhär ska det vara

Livet är så lätt bara man får bada. Idag hade jag tre toksoliga dagars ickebadande i kroppen och höll på att bli tokig inne på ett ensamt kontor med en klocka som verkade gå baklänges. Men så, till slut: Långholmen. Värmande sol på nedgång. Syster och gammal vän. Picknick. Och baaad. Och ett gemensamt konstaterande att livet är så himla bra.

Jag känner mig smått bestulen på bad, på sommar. Och som den myndighetstillitande svensk jag är så undrar jag vart jag kan vända mig för att klaga. För att få några extra dagar, liksom. Hmm.

Sensommarnattens leende

Jodå, Bergman visste vad han pratade om. Ikväll ler natten över Stockholm. Den är så glad att den får färga staden rosa och orange efter all gråhet. Kokett ler den, skönheten har gjort den fåfäng. Men det gör inget, jag älskar den. Och jag ler också för nu är det äntligen sommar. Och imorgon är semestern slut.

Var i Vitabergsparken idag och lyssnade på Emil Jensen. Han är fantastisk. Och hans skånska i öronen och solnedgången över Söder gjorde det så mycket lättare att acceptera att jag inte kommer tillbaka till Malmö på länge. Och jag gick dit ensam men sprang på två vänner och det gjorde mig glad för det finns faktiskt väldigt många jag tycker om i den här stan också och faktiskt, faktiskt så går det att springa på folk här på stan fast den känns så väldigt stor ibland.

Ecuador har satt sig i magen nu, som en stor klump nervositet. Den skaver. Det är bara en och en halv månad kvar.

Malmö i mitt hjärta

Fan vad jag inte vill flytta härifrån.








Men nu, nu drar jag. Från Malmö.

Semesteruppryckning

De senaste två och en halv veckorna har gjort mig semesterförlamad. Jag vet att det är meningen att slappna av på semestern men det är stor skillnad mellan att slappna av och att sluta fungera, vilket är vad jag verkar ha gjort. De två sista dagarna har jag haft en lång lista framför mig på saker jag borde göra och jag vet faktiskt inte vad jag har gjort istället för att göra dom. Och jag tänker att så konstigt det är att om det är sol och fint så kan man ligga på stranden hela dagen och inte reflektera över att man inte får något gjort men nu när jag är inne och inte heller får något gjort så blir jag smått tokig. Nåja. Nån gång ska man ju ha tid att se alla dom där nedladdade serierna också. Men nu är det attans dags för uppryckning, imorgon åker jag tillbaka till Stockholm igen.

Dagens galnaste från Sydsvenskan: Moderate vice ordförande i Vellinges kommunstyrelse tycker inte att det är ett problem att ingen i ledamot har utländsk bakgrund. "Att människor har utländsk bakgrund är inte intressant" tycker han, och menar också att han minsann "kan ha lika mycket erfarenhet som någon som kommer hit med flyktingbåt". Käre Nils-Ola Roth, så kan du säga för att du bor i Vellinge. Dit kommer inga i flyktingbåtar, det ser du till, så varför skulle det vara intressant att representera dem då?
Hjälp vad människor kan skrämma mig.

Glasögonorm

Flyttade lådor mellan lägenheten och lånat förrådsutrymme idag. Det går rätt lätt att flytta när man kan lämna kvar möbler. Men usch vad mycket saker jag har. Böcker framför allt. Tänkte när jag flyttade i vintras att jag borde göra mig av med typ hälften och undrade stilla när jag fyllde låda efter låda i morse (allra allra sista minuten såklart) med just böcker varför jag inte hade gjort slag i saken. Men det är ju så vansinnigt svårt att göra sig av med saker. Jag tror ju att jag kommer behöva allt igen. Men hur mycket behöver jag, egentligen?

Ikväll tar jag lite time-out tror jag. Visserligen har hela den senaste veckan känts som något av en time-out, men idag behöver jag det verkligen. Inte för att jag är stressad utan kanske mest för att jag behöver reda ut lite taktik med mig själv. Skriva listor och strukturera mitt liv. Så mycket ska göras innan återvändandet till Stockholm och så väldigt mycket ska göras innan 17 september-flighten till Quito.

Jag är dessutom trött på mig själv, på mina 25 år unga kroppsdelar som inte vill fungera som dom ska. Mina ögon lins-strejkar. Var hos optikern idag, en ny tjej som pratade med onormalt ljus röst och lät omtänksam som om jag vore 20 år yngre. Hon hällde gul vätska i mina ögon och talade om för mig att jag har knottror på insidan av ögonlocket och nån form av repor på hornhinnan. Och förbjöd mig sedan vänligt men bestämt att använda linser på två veckor för att ögonen ska kunna läka. Och efter det - "jaa, det är nog så att dina ögon har blivit extremt känsliga för linser så du kanske bara kommer att kunna använda dom vid speciella tillfällen i framtiden".

Jamen så hääärligt. Så glaad jag blir.

Takes some time getting used to, tror jag.


Sitter och väntar på två säsongsnedladdningar: L word och Dawson's. Tror det är vad jag behöver ikväll, seriemaraton. Fast det ser rätt mörkt ut, kanske kan jag börja titta framåt tio. Om jag har tur.

Tant

Jag klippte mig i måndags. Efter ett infall och pepp från Lisa blev det kort. Väldigt mycket kortare än vad som var tanken när jag bokade in den där klipptiden för två veckor sedan.

Sedan dess har följande personer sagt att jag är fin i håret:
1. Min mor.
2. Min mormor.
3. Mina kusiner, efter att ha fått veta av mamma att jag hade klippt mig. (hoppas hoppas att dom menade det)

De två vänner som jag träffat sen i måndags har enbart tittat på mig och valt att inte säga något. Och det är inte som att det inte märks. Det är ju ändå ungefär två och en halv decimeter vi pratar om.

Konstaterande: Mitt infall var en dålig idé. Jag tror jag ser ut som en tant.

Skynda väx håret!

Jag är sämst på att packa

Eller åtminstone långsammast. Ska upp om mindre än sju timmar och är fortfarande inte klar. Däremot är jag bäst på att maximera min packning. Vilket dock betyder att jag är sämst på att packa litet och lätt. Vilket i sin tur betyder att jag har med mig en gigantisk resväska plus en gigantisk axelväska plus en papperskasse för två veckors semester hemma i min egen lägenhet där det mesta faktiskt finns. Och jag hade ju tänkt ta med mig en massa saker därifrån, dessutom.

Hmm.

Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.

Ibland tänker nån annan nästan precis som jag

Det är rätt skönt att ha semester, även om den är obetald. Idag sov jag till elva och har sen suttit och uppdaterat mig på alla mina favoritbloggar som jag försummat den senaste månaden när jag även försummat mitt eget skrivande. Snart, när dom där molnen ovanför har slutat se så där hemskt hotfulla ut, ska jag trampa iväg till Sollentunas expanderande köpcentrum och förfasas över hur stort det har blivit och göra lite nytta. Och så ska jag packa min Malmöväska för imorgon bär det av söderut!

För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.

Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.

Jag är en periodare

Det är bara att inse. Det gäller träning, det gäller godisätande, det gäller grönsaksätande, det gäller festande, det gäller tv-tittande, det gäller sällskap, det gäller musiklyssnande. Och det gäller bevisligen också bloggande. Jag har accepterat det nu. Hoppas ni gör det också. Igår påpekade Anja att man inte kan räkna med att få så många läsare om man uppdaterar sällan (underförstått - så sällan som jag gör). Helt sant.

Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.

Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.

Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.

Dumma dumma autogiron.

Jag har -88,58 på mitt konto.

Jag visste inte ens att det gick.

Om ni undrar var jag har hållit till nånstans

så är svaret på Facebook.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:

1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."

1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.

1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.



2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.

Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.

Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.


3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.

Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.

The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.




Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?

Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.

Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.

Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.

Laddad till tänderna

Eftermiddag dagen före midsommarafton. Hela Stockholm ska köra söderut. Så även yours truly, som inte suttit bakom en ratt på ungefär fem månader och sovit alldeles för lite på grund av patetiska aktiviteter framför datorn inatt.

Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.

Bara jag inte blir kissnödig.


Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!

Skit också

Jag är alldeles för dåligt uppdaterad nuförtiden. Fick för typ 45 minuter sedan veta att min favorit-Elias och hans Wizzkids spelar på Debaser Slussen ikväll. Typ ungefär tio minuter innan dom skulle börja spela. Skit och åter skit. (det hade funkat i Malmö, men inte när det tar minst 45 minuter att ta sig till spelningen i fråga). GAAA jag blir så ARG!!! Jag önskar att jag inte hade fått reda på det. Bloggare: tipsa om såna här viktiga saker i tid (och då menar jag typ ett dygn i förväg, minst)! Och jag ska från och med nu kolla debasers hemsida varje måndag. Säkert kommer inget lika roligt hända där på hela sommaren.


Jaja. Det var dagens utbrott. Annars är det helt okej. Hela Stockholm är inlindat i fläderdoft och mjukt solsken och jag ska få fira en härligt traditionell midsommar.

Så man ska väl inte klaga.

Lokala skurar

Idag, på väg genom Söder från praktikplatsen, kändes Stockholm nästan nästan som Malmö. Allsvensk derbystämning på gatorna och på torget och på uteserveringar badande i sol, poliser i piketbussar, människor som tryckt på pausknappen och lagt sig på gräsmattan framför båghuset. Glada fotbollsfans, lummiga gator, sol, öl och poliser.

Skillnaderna var bara att fotbollsfansen var klädda i grönvitrandigt istället för himmelsblått. Att inga poliser satt på hästar. Att torget som hyste människor leendes mot solen inte var kullersten omringat av vackra höga stenhusfasader utan platta asfaltliknande block omringade av gråa 1990-talsmoderna betongbyggnader. Att det inte tog tio minuter att komma hem utan en timme och tio minuter. Och att när det där tåget som också är en skillnad stannade i Norrviken så var det inte sol utanför tågdörrarna utan hällande regn.



För övrigt har jag fått bältros sen sist. Hur många av er kan ärligt räcka upp handen och säga att ni också har haft det? Så sjukt många tantpoäng till mig.

Sommartider

Någon kanske undrar vad jag har haft för mig under detta långa blogguppehåll. Svaret är att jag har lämnat Malmö för Stockholm och hamnat hemma hos min mamma där jag endast få, korta men lyckliga stunder lyckas ansluta till ett mycket långsamt trådlöst nätverk. Nu är en sådan kort lycklig stund, just innan jag ska gå och lägga mig.

Började på FIAN igår och stormtrivs redan. Idag fick jag ägna mig åt typiska praktikantuppgifter som att kopiera papper och posta brev. Samt sitta och översätta långa krångliga texter om FIANs verksamhet från engelska till svenska. Och alla är snälla och trevliga och fast jag bara sitter framför en skärm så känner jag att det är sånt här jag vill hålla på med, det är i dom här sammanhangen jag vill vara och arbeta. Bland människor som brinner för något, som försöker göra världen bättre.

Och jag ska nästan nästan säkert till Ecuador i höst. Det saknas typ bara underskrifter, godkännande av seg-gubben på statsvetenskapliga institutionen och flygbiljetter. AAAA!!! Det är helt galet och det känns som att allt har gått så fort att jag knappt har fattat vad som händer. Hjäälp!!



Jag saknar redan Malmö. Stockholm är regnigt och blåsigt och pendeltåg i evighet. Saknar Malmösolen, saknar Tempobruset utanför vårt fönster, saknar världens finaste sambos, saknar häng i Folkets, vänner, öl och min cykel. Havet. Och städer är sällan så vackra som när man lämnar dem. Malmös ståtliga stenfasader i måndagens tidiga morgonljus fick mig att tänka tillbaka på avsked av andra städer. Vernons böljande kullar i högsommarsol. Granadas tomma gator och skuggorna över Plaza Nueva den tidiga morgonen när vi fyllde taxin med våra alltför tunga väskor. Lund och Vildanden den varma augustidagen under knallblått och mörkgröna kastanjer, kramar och kärlek. Cuenca, älskade vandrade gator i nattmörker som omslöt en taxi full med tårar.

Men Stockholm har en evig skönhet och hur många gånger jag än tar avsked av den här stan så kommer jag alltid tillbaka. Därför är kanske min kärlek till den här stan lite mer distanserad. Den finns där, i mitt hjärta. Fast det är i Malmö jag vill vara.

Tror att den här sommaren kommer bli så himla bra ändå.

Vad har ni för er?

I-landsproblem kan vara så in i helvete jobbiga

Jamen så BRAAAAAAAAA att fläkten i vårt torkrum inte funkar utan bara blåser runt fuktig luft så att kläderna som har hängt därinne i tre timmar inte är ett jävla dugg torrare.

Nu blev jag på dåligt humör.

Jag måste ut i solen och äta glass. NU.

Nu får det vara nog

Jag har hört att det ska vara strålande sol ute. Och 23 grader. Det låter ju trevligt.

Snart ska jag uppleva det. Ska bara skriva lite till. Och tvätta färdigt.

Och patetisk? Nämnde jag patetisk?

Svåraste biverkningen: Livslång svår patetism.

Jag glömde nog det.

Men ni kanske drog den slutsatsen själva.

Min första blogglista

Okej. Här sitter jag, lite mindre än sex timmar kvar tills jag borde vara färdig med uppsatsen. Som saknar fyra sidor samt struktur, innehåll och relevans. Trots detta kan jag inte komma mig för att panikskriva på den. Det är nåt i mina gener som hindrar mig från att vara disciplinerad. Något som den bristen på disciplin får till följd är hängivenhet åt patetiska aktiviteter. Därför tänkte jag tillägna den första listan på denna blogg åt en gammal vän och en kär patetisk aktivitet.





10 orsaker att inte titta på Dawson's creek som tonåring:


1. Du kommer utveckla romantiska känslor för din allra bästa killkompis och barndomsvän, övertygad om att han är din själsfrände.

2. Du kommer att vara fullkomligt övertygad om att han hyser samma varma känslor för dig.

3. Din romantiska övertygelse kommer att förstöra er vänskap.

4. Du kommer att spendera din gymnasietid ältandes Joeys och Paceys kärleksliv istället för att se till att skaffa dig ett eget.



5. Du kommer tycka att det är romantiskt att vara oskuld (för att du minsann inte ska ha sex förrän du träffar den Rätte) och ha noll förståelse för dina lössläppta kompisar som har sex till höger och vänster. Stackars er, kommer du tänka (för du tror att du vet så mycket bättre än dom), stackars er som inte vet vad romantik är. Stackars er som inte kan tänka på nåt annat än sex.

6. Du kommer att börja tro på ödet. Att du inte behöver göra något för om du träffar rätt person kommer allt bara att hända ändå. Och efterhand kommer du träffa alltfler själsfränder och inte begripa varför dom inte fattar att dom är just det. Varför ingenting någonsin händer.

7. När du blir äldre kommer du att drabbas av återkommande anfall av nostalgi där du ältar dina ömma känslor för en tidigare manlig vän och bli övertygad om att det egentligen bara är han som kan göra dig riktigt lycklig.




8. Du kommer inte att kunna bli kär därför att dina förväntningar på kärlek är så skyhöga att du blir besviken på minsta tecken på mänsklighet hos den som försöker få dig att känna något för honom.

9. Ditt kärleksliv kommer till 60 % att bestå av ält, till 34 % av drömmar och till 6 % av verkliga upplevelser.

10. Vid 25 års ålder kommer serien fortfarande att utöva en oförklarligt magisk dragningskraft på dig och du kommer att titta på nedladdade avsnitt och YouTube-snuttar med de mest romantiska ögonblicken i seriens historia på bekostnad av dina akademiska studier och ditt sociala liv.



Bli inte som jag. Det är en order.

Inte för att jag tror att någon tonåring av idag skulle få för sig att börja titta på en sån gammalmodig serie som Dawsons. Men ändå.

Gör det inte. Ni kommer att ångra er. Det kommer att förstöra era liv.
Typ.

Det är en fysisk åkomma, det är inte mitt fel

Idag var det tänkt att jag skulle skriva en sisådär fem sidor. Istället hade jag en jättelång jättetrevlig lunch med Astrid och så småningom också Lisa och tiden som jag borde ägna åt skrivandet bara krympte och krympte medan jag försvarade min caféförlamning med att det är viktigt att underhålla sitt sociala liv annars mår man inte bra.

Och Lisa, som har skjutit upp sin d-uppsats, förstår mig alldeles precis. Hon har samma åkomma:
"Jag förstår liksom inte vad som händer, men det går inte! Det är fysiskt omöjligt att skriva uppsats! Mina händer bara liksom söker sig av sig själva till senaste skvallret om Britney. Eller till Facebook. Eller till vilket roligt skräp som helst. Jag kan liksom inte göra någonting för att hindra det!"

Nej, det kan inte jag heller. Bara att vara glad för att jag inte har fallit offer för facebook-monstret än. Alltid nåt.

Så sjukt roligt

Såg "Filippa Bark" på Riksteatern Jam allstars tidigare i våras. Skrattade hysteriskt. Här pratar hon om sex i Robins talkshow.

Söndag i parken

Igår avvek jag tidigt från en väldigt trevlig kväll med fina pol mag-tjejerna, med ursäkten att jag skulle plugga idag.

Jag använder den ursäkten ofta. Och jag menar den alltid. Men det blir sällan som jag menar.

I morse pratade jag med Anton som berättade att det var fest i Alnarpsparken och jag satte mig på cykeln och gav mig dit för att få träffa pappa Svensson som var på besök i Skåne. Det var himla roligt att träffa honom igen för första gången på evigheter, jag blir så glad av det. Kunglig strålglans över tillställningen, både från nu levande kronprinsessa och från 300-årig blomsterkonung (vars firande börjar bli rätt uttjatat nu). Mycket fin park. Och jag har lärt mig namn på flera fina växter och träd. Sånt tycker nördiga jag är roligt.

Men pluggat? Det har jag inte gjort så mycket av idag. En halv sida skitsnack har blivit skriven. Men vadå. Det är ju oceaner av tid kvar. Hela tre dagar, för att vara exakt.




Blir förresten så arg på M som låtsas som ingenting på MSN fast han uppenbart har ignorerat mig flera gånger om. Låtsas som att han vill träffa mig när jag frågar men så kryper det fram att han minsann var i Malmö för nån vecka sen och då passade det minsann inte att höra av sig.

Eller arg förresten. Mest bara ledsen. Det är så sorgligt att vi en gång spelade huvudrollerna i varandras liv och nu är vi båda förpassade till statistlistan. Antar att jag vägrar acceptera att det måste vara så. Jag vill fortfarande ha honom i mitt liv. Åtminstone vägrar jag få sparken som statist. Nåt inhopp kan jag väl fortfarande få göra nån gång?

Jag kan aldrig känna mig så likgiltig inför honom som han verkar känna sig inför mig.

Det börjar kanske bli dags?

Har fortfarande inte börjat skriva på min uppsats. Den ska helst vara inne på onsdag. Det kommer nog inte bli så. Nu ska jag till Simpan och fika med Anja. Sedan kanske jag börjar. Om vädret fortsätter vara såhär ojuniaktigt så blir det nog ingen grillning i Folkets Park i alla fall. Fan. Det måste ju vara fint väder! Jag vill ha fotbollsfest ikväll.

Konstigt att bara ha lite drygt en vecka kvar här i Malmö. Jag har inte riktigt tagit in det, märker jag. Tänker att jag fortfarande har massa tid att träffa folk och göra saker. Fast med tanke på panikskrivandet som lär infinna sig typ på måndag så kommer jag nog inte hinna med så många sociala aktiviteter överhuvudtaget nästa vecka.

Och tanken på att jag skulle vara härifrån hela hösten också känns rätt skrämmande. Men lockande såklart, annars skulle jag inte tänka den.

Rätt obegripligt

Alltså allvarligt.

E-Type.

Han låter likadant som han gjorde 1995. Ingenting har hänt. Vare sig med lockarna eller beatsen. Eller ens melodin. Vad är det som gör att bara för att det är E-Type så ska hans låt spelas konstant på radio? Det kan ju inte vara för att den är bra. Och inte för att han är snygg i håret heller. Återstår hans kända namn. Kanske hans vurm för vikingar? Pinsamt P3, säger jag.


Så plötsligt inser jag att det är precis denna frustrerade ilska över en artists oförtjänt stora sändningsutrymme som den största delen av min bekantskapskrets måste känna varje gång PGs ljuva stämma börjar höras i radio igen. Så jag kanske inte ska kasta sten i glashus, som man säger. Även om jag tycker att de två herrarna är ojämförliga.

Du har gått mig i blodet

Ibland när jag bestämmer mig för att göra något kan jag inte tänka på något annat.
Så är det nu.

Jag borde läsa om migrationen från Ecuador. Borde läsa om transnationella familjer och hur de kvinnor som stannar kvar påverkas av deras mäns flytt från landet. Borde skriva om det. Borde skriva på min sista inlämningsuppgift till skrivarkursen som ska in idag men som inte kommer skickas in eftersom den inte existerar, inte ens lite.

Jag borde så mycket. Men det enda jag kan tänka på är att jag måste dit. Måste måste måste.



Och jag är så vansinnigt trött på att aldrig kunna släppa men du har gått mig i blodet. Du gjorde det för längesen och du har förökat dig därinne nu, i virrvarret av artärer och vener har du spritt dina skratt och de flyter omkring tillsammans med fragment av allt du sagt och allt jag inte sagt och du pumpas in i mitt hjärta och ut i min kropp och i partiklar kryper du genom mig, hållandes allt jag ångrar som vassa stenar i händerna. Stenar som du tappar. Som tränger sig utåt.

Globalizemos la lucha, globalizemos la esperanza

Var på Mejeriet igår kväll, där två av årets Sörängen-praktikanter höll föredrag om Chile och Ecuador och visade den fantastiska filmen Machuca. Och jag blev oförklarligt vemodig. Kanske av att höra någon annan prata om Ecuador på samma sätt som jag åkte södra Sverige runt och gjorde för ett år sedan. Kanske av att se bilder som påminde mig så starkt om det liv jag levde en stund på andra sidan jorden. Men kanske mest av att sitta och lyssna på ett liknande föredrag som de som jag brukade hålla och känna, som publik, att det inte gjorde någon större skillnad. För mig gjorde det det av nostalgiska skäl. Men jag tänker på hur starkt jag kände att jag ville förändra världen för ett år sedan, och hur starkt de nyligen hemkomna praktikanterna vill det nu. Och hur ett föredrag inte engagerar så mycket alls, egentligen. Så frågan är om all den där informationen som jag försökte sprida, allt det där "du-kan-förändra"-peppet, gjorde någon skillnad någonstans hos någon.

Jo. Det måste det ha gjort. Jag måste få hoppas. Och jag måste få hoppas att det blir bättre. Lite kämpaglöd kom tillbaka också, med vemodet. Och Ecuadorlängtan. Det kanske är sant det som jag kom fram till under mina fem månader: att jag kan göra nog så mycket, om inte mer, för att rädda världen om jag befinner mig i Sverige och arbetar med att påverka människor här. Men samtidigt är det så viktigt att bli påmind om sammanhanget då och då. Att lämna sin bubbla. Annars blir allt snack om hur allt ska göras bättre lätt bara tom retorik. Det får aldrig sluta handla om människor, om individer. För så sorgligt är det här i världen att det är svårt att engagera om orättvisor annars. Om min uppgift är att engagera så måste jag minnas. Och påminna mig själv om individerna och om sammanhanget. Och kanske måste jag dit igen för att göra det.

Men hoppet är globalt. Kampen också. Det är en tröst att bli påmind om det.

dammsugarkastning är också en sport

Dom pratade om Lund i Christer i P3 idag. Det var rätt roligt. Fast det blev mycket snack om studenter utan att ta upp det faktum att studenter hittar på så galet mycket sjuka grejer som liksom bara kan förklaras med att dom är just studenter. Mitt bidrag till bilden av Lund, om det hade kommit med, var den som en fredagseftermiddag en bit in på varje termin kunde beskådas mitt över gården från mitt fönster på Vildanden:

Hela korridor B3 står på balkongen, ivrigt ropandes, med en dammsugare. Nere på gården står en kundvagn. En efter en får korridorsmedlemmarna från balkongen kasta dammsugaren ner på gården och försöka få den i kundvagnen. Om dammsugaren någon gång lyckas pricka kundvagnen utlöser detta exalterat jubel på balkongen. För det mesta upplöses dock dammsugaren i smådelar som sprids över gården i landningsögonblicket. Då står det en person nere på gården som plockar ihop dammsugaren igen och går upp med den till balkongen. Fast jag tror att dom hade ungefär tre dammsugare som dom växlade mellan. Tror också att detta var ett slags invigningsrit för nya korridorsmedlemmar. Välkommen till psyket, liksom.

Andra intressanta studentikosa aktvitiveter kan ju vara att elda soffor på Delfi eller kasta ägg och sopor på brännbollsplanen på Parentesen. Men å andra sidan vet jag få människor som behöver så lite för att ha roligt.

Ack, lundastudentlivet i mitt hjärta.

Att aldrig släppa taget

Shit shit shit shit shit.

Varför är det såhär och hur länge ska det hålla på? Jag är så jävla trött på att hans röst i mitt öra ska förpassa mig åtta år bakåt i tiden. Så trött. Och så hjälplös. För över detta verkar jag inte ha någon makt och det kan lika gärna pågå i åtta år till. Allt jag har lärt mig om rationalitet genom åren bara bleknar och jag famlar.


Jag vill dit.

Vanans makt?

Jag undrar om jag någonsin kommer tycka att vegetarisk sushi är lika fantastiskt som vanlig sushi. Hittills har jag varje gång känt ett litet sting av besvikelse och tänkt att vegetarisk sushi inte är nåt man får cravings för. Men man kan ju ändra sig. Förhoppningsvis. Och annars gör det kanske inte så mycket eftersom jag ändå har råd att äta sushi så sällan.


För övrigt tror jag att jag har vant mig vid tanken på Stockholmssommar nu. Det känns riktigt riktigt bra. Det kommer att bli fint och det kommer att kännas viktigt och jag kommer lära känna massa nya fina människor och det kommer bli så roligt och så intressant så och bra. !!!!! på det.

Och så kommer ju Harry Potter. Det är nästan tillräckligt för att göra en sommar.

Vadå?

Ska jag bli SJUK nu?

Fan vad taskigt.

I tyngdlöshet tänker man mindre

Igår hade jag en intressant upplevelse. Jag var på floating. Fick det i present av stats-tjejerna för fyra månader sen, about time nu tyckte jag. Låg i den där tanken med saltvatten och bara flöt i 45 minuter och fick inte den minsta klaustrofobi. Däremot somnade jag en stund. Underbart skönt. Men en helt knäpp grej egentligen. Efteråt fick jag sitta i "relaxrummet". Där kunde man sitta och titta på levande ljus eller på små tropiska fiskar i ett inramat akvarium på väggen. Och överallt - i tanken och i rummet och i receptionen: stilla stilla meditationsplingplongmusik. Det var så fridfullt att jag nästan blev rädd. Samt inspirerad att läsa "En liten bok om enkelhet" som låg i relaxrummet och som innehöll visdomar om vårt förhållande till materiella ting som gick ut på att vi inte behövde dem. Att vi är lyckligare utan pengar och ägodelar och önskan efter sådant.

Och där satt jag, tom i hjärnan efter att ha svävat i tyngdlöshet i tre kvart och kände mig som ny(spa)frälst och höll med om varendaste ord om enkelhet som den lilla boken hade att säga mig. Ja. Ja. Ja. En sån tur, tänkte jag till och med, att jag är så fattig. Då är det lättare att inte vilja ha så mycket. Lättare att leva enkelt, att se till det som är viktigt.

Tänk så bra att jag inte kommer tjäna en krona på hela sommaren.

Tänkte jag.

Så enkelt allt kan kännas i ett relaxrum. När jag kom hem, upplyft i kropp och själ av att tänka på allt jag inte måste ha och köpa, började jag tänka på allt jag vill göra i sommar. Icke-materiella ting alltså.
Way out west festivalen: 1195 kr
Accelerator festivalen: 900 kr
Stockholm Jazz festival: 450 kr
Per Gessle: 370 kr
Åka till Malmö: typ 500 kr
Åka till New York: typ 8000 kr


Screw enkelhet. Hit med cashen.

Nu. Please.

Däremot dagboksdöd

Inser att jag inte har skrivit i min dagbok sedan januari. Det är ett väldigt långt uppehåll för att vara jag. Det är ofta så att när jag inte har skrivit på länge så orkar jag liksom inte ta upp den igen för det känns som att det är så mycket som jag måste uppdatera, berätta. Och så tänker jag att jag inte orkar så jag låter den ligga och så händer det ännu mer som jag inte skriver ner och så har det helt plötsligt gått fyra månader och jag vet inte vart jag ska börja någonstans när jag öppnar den nu för det känns på något vis som jag har svikit den. Så mycket jag inte har berättat. Och jag vet att jag borde börja här och nu, vet att det är enda sättet, men blir så besviken på mig själv för att jag vill ha på papper vad som har hänt de här fyra månaderna, vad jag har känt.

Jag tycker om att dokumentera. Helst känslor.

Blogglivet

Intressant diskussion på P3:s Kvällspasset ikväll. Om Bloggdöden. Den stora. Som egentligen inte är någon epidemi, konstaterades det, utan mer som en baksmälla. Hur som helst så känner jag mig hopplöst otrendig. Som alltid missade jag totalt hela grejen med bloggar när det hajpades som värst. Jag skyller på att jag var i Ecuador men jag är rädd att det hela hajpades långt långt innan jag åkte dit och jag helt enkelt gick omkring ovetandes eller kanske till och med skrattade lite rått åt dom som orkade lägga tid och energi på att läsa om andra människors utfläkta känsloliv och snorkråkor och tv-vanor. Kunde omöjligt se charmen. Men så kom uppvaknandet, i höstas. Internet när man försöker fly från c-uppsatsen - bästa sättet att gå vilse i bloggosfären. Och nu, när omvärlden alarmerar bloggdöd, läser jag minst femton om dagen (om alla mina favoriter har uppdaterat, vill säga). Jag är som vanligt hopplöst efter. Det skulle jag ju kunna gräva ner mig i och försöka tro att det verkar intressant, i sann bloggexibitionistisk anda, men jag tänker försöka sova nu istället. Någon annan gång ska jag skriva något om det fascinerande i att tro att man kan lära känna en människa som man aldrig har träffat.

Fast ibland ser jag två av mina favoritbloggare på stan. Det är lite skrämmande.

Söndagslatte

När jag gick i gymnasiet var söndag alltid sån ångest. Nykter ångest, men stark sådan. För att ännu en vecka snart skulle börja med timslånga pendlingar, ångestladdade korridorer, dagligt växande staplar av krav från ett ständigt växande antal lärare, ständiga ful-och-felkänslor, tystnad.

Nuförtiden är min söndagsångest av mer onykter karaktär. Och egentligen inte särskilt mycket ångest i ordets rätta bemärkelse alls. Bakisångest, med mycket mjölk utblandad sådan. Som en ångestens svaga latte. Ibland med lite kraftigare karaktär, ungefär som en starkare cappuccino, när något hänt i alkoholrus kvällen innan och kommer tillbaka i flashbacks som får mig att gny av förskräckelse över min egen dumhet eller alkoholnivå eller brist på företagsamhet och insikt. Men oftast reduceras ångesten till allmänt gnäll vid frukostbordet över singellivets brist på spännande händelser (läs: hångel) och karlar. Extra mycket sådant blir det alltid när Linn sover över, vilket har varit ofta på senaste tiden (hon har numera lämnat sin extratandborste i vårt badrumsskåp). Vi är experter på att ta fram de allra mest patetiska dragen hos varandra, hon och jag. Det kan man ju också ha vänner till (som om jag inte var tillräckligt patetisk på egen hand, liksom). Bakisfrukostar med Linn urartar ofta i någon slags hysterisk re-run över allt vi båda har misslyckats med i våra icke-existerande kärleksliv med försök till att kartlägga vad misslyckandena beror på och kollektiva högljudda gnäll när vi alltid kommer fram till slutsatsen att vi aldrig någonsin i våra tragiska liv kommer att bli lyckligt kära. För det mesta dämpas våra patetiska dalar av andra personers närvaro. Idag var det bara hon och jag vid frukostbordet och således föll vi handlöst ner i djupen. Det är tur att vi kan skratta åt oss själva. Och tur att ångesten är så pass utspädd så att den inte är så mycket ångest alls utan egentligen bara söndagspatetism.


Och gårdagen var faktiskt rolig. Fast det känns lite torftigt att försöka gå ut när man endast har 177 kronor kvar på kontot. Den här veckan får jag leva på morötter och knäckebröd.

Kalas

Sitter hemma i köket och väntar på alla mina piffiga snygga festdejts som kommer när som helst från Helsingborg. Har som vanligt inte åstadkommit en bråkdel av allt som jag borde ha åstadkommit idag för att kunna festa med gott samvete ikväll. Jag säger som magnetgrisen som pryder vårt kylskåp (present från Linn): "Jag hade nog kunnat gå långt. Om jag inte satt så skönt."

Jag i ett nötskal.

Men screw samvetet. Jag ska ha roligt ikväll. Värmer upp med min uråldriga salsaskiva, soundtrack till så mycket, och solen skiner utanför över den myllrande gatan och jag känner av Granadavibbarna starkt idag. De smyger runt hörnen och når mig i ett rop eller en doft eller någon uppsluppen kommentar nerifrån baren mittemot och jag känner att kvällen blir nog fin och våren och sommaren också för hur ska det inte kunna bli fint när man längtar så?

Är bara lite nervös inför att träffa den där grönbeteskalven, som sist vi pratade frågade mig om jag hade ringt bara för att vara artig. Det hade jag. Det var lite jobbigt.

Den blandade musikens mystik

Har gjort en blandskiva till en vän. Och funderar på musikens makt, hur mycket man kan läsa in i den. I en låt, i en text. Det är en vetenskap, musikblandning. Tänker på när jag gjorde en annan blandskiva för ett och ett halvt år sedan och ansträngde mig för att inte välja låtar som skulle göra det anade uppenbart, men ändå ville ha med låtar som skulle få honom att undra, fundera, tänka, sakna. Tänker på den skivan jag fick och på hur lätt det är att tolka låtval att betyda precis det man vill att det ska betyda. Kanske betydde de låtarna det jag ville att de skulle göra. Troligtvis betydde de inte så mycket alls. För det är så mycket lättare att välja musik i en vänskap som saknar undermeningar och outtalade känslor, i en vänskap som inget annat än okomplicerad kärlek. Den kontrasten är så tydlig nu: Hur jag kan välja musik nu för att jag tycker att den är bra, utan att reflektera så mycket över hur den kommer att mottas/tolkas/uppfattas. Kan välja musik nu med det enda syftet att min vän ska bli glad av den (vilket är ett tillräckligt svårt syfte med en blandskiva - och vilket misslyckande om mottagaren istället blir uttråkad!).

Så mycket har förändrats. Och kanske fanns aldrig de där undermeningarna i det han sa. I de sånger han valde. Kanske fanns de inte ens i mig.



Och det regnar i Malmö idag trots att dom lovade bra väder.

himmelsdag

Helgdag tack vare en himmelsfärd för 2000 år sedan. Inga viktiga telefonsamtal har kunnat ringas, inga viktiga ärenden springas. Och himlen har varit mörkgrå och knappast inbjudande. Således spenderades dagen hemma men jag har till min förvåning hunnit uträtta oerhört mycket viktigt även här. Idag har jag:
* Haft ett långt och djupt frukostsamtal om livets svårigheter med Hanna.
* Nödtvättat lakan och underkläder.
* Ätit muffins och gjort armhävningar (nästan samtidigt)
* Gjort en fin present.
* Börjat läsa en bok jag haft i min bokhylla sen rean.
* Sett en film jag velat se i över två år. Elina- som om jag inte fanns. Fin.
* Sett en film jag inte velat se lika gärna. Crossroads med Brittan. Förundrades över hur helylle hon var en gång i tiden. Och hur mycket hår hon hade.
* Efter andra filmen, 20.00, äntligen kravlat mig utanför dörren och gått tre kvarter för att köpa grönsaker.

samt, tadaa!:
* Nästan skrivit färdigt mitt ansökningsbrev. Skall skickas iväg till UNDP Colombia imorgon tillsammans med ett översatt CV (som dock ännu inte är översatt)

Och nu borde det väl vara dags att sova. Snart i alla fall.

Det är bara så vackert.

Damien Rice ft. Lisa Hannigan - 9 Crimes.

Jag har haft Damien Rice's nya skiva i min cd-hylla i snart tre månader. Jag lyssnade på den en gång och sedan har jag inte vågat mer. Det gör liksom för ont.

Ayuudenme, porfa!

Finns det någon av alla mina kära spansktalande vänner som har en aning om hur man skriver ett personligt ansökningsbrev och ett CV på spanska? Hjäääälp. Och jag måste typ skicka det imorgon. Hjäääälp igen. Jag vill inte. Dom kommer skratta därborta. Jag antar att det bara är att breda på med min allra duktigaste formalitets- och artighetsspanska. Tack tack evighetslånga ecuadorianska mötestal drypande av tacksamhet och rumpslickande. Någonting måste jag ju ha lärt mig av er.

Idag har jag okynnesshoppat! Tjoho! Fin klänning/top på Veromoda. Den ska jag ha på lördag. Tills dess ska jag förhoppningsvis också ha kommit på en genialisk 25-årspresent till fina Anton.

Obs! Idag är det Babel special med fantastiska underbara bästa Jonas Hassen Khemiri!! Missa inte!!

Dagens ord

Okej. Ny hylla på Åhléns ombyggda skönhetsavdelning har fått beteckningen: HÅREL.
Hår-el, alltså. Och på hyllan (ca 1,2*2 meter) ligger låda efter låda av plattänger. I alla dess färger och former. Dock inte några hårtorkar, våffeltänger eller någon annan hårelprodukt. Hårtorkarna ligger på en annan hylla. Således: Varför inte Plattångshyllan? Är det bara jag som tycker att Hårel låter som en figur i nån 80-tals science fiction-historia?

För övrigt...

...är jag även en känguru. Så jag vet inte hur mycket man ska lita på dom där testerna. Man får välja sina identifieringar (Anja, kan man få kängurupoäng i genusspelet?).

Och jag har ju alltid gillat kickboxning.

You're a Kangaroo!

Big and brash, but also spry, you were probably a track star at some
point in your life. You certainly could do well at the field events, if not always
the track as well. When not jumping over hurdles on the track, you've found ways
to overcome hurdles in life, usually by stuffing things away for later use. This
resourcefulness is combined with a certain amount of charm to persuade others to
your side. You've been meaning to take up kickboxing as well, just in
case.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Kindred spirits

Nej då. Det är inte så farligt. Jag är nog inte tråkig. Men ibland måste man överdriva lite för att få någon effekt. Och känner man sig astråkig så blir man nästan det. Men det har gått över nu, idag har jag till exempel fått Linda att skratta. Och Anna. Visserligen sambo och syster, men vadå. Dom har bra humor. Och så kände jag mig väldigt glad när jag följde Anjas exempel och gjorde ett boktest och OCKSÅ blev Anne på Grönkulla!

You're Anne of Green Gables!

by L.M. Montgomery

Bright, chipper, vivid, but with the emotional fortitude of cottage
cheese, you make quite an impression on everyone you meet. You're impulsive, rash,
honest, and probably don't have a great relationship with your parents. People hurt
your feelings constantly, but your brazen honestly doesn't exactly treat others with
kid gloves. Ultimately, though, you win the hearts and minds of everyone that matters. You spell your name with an E and you want everyone to know about it.

Hade jag blivit någon annan hade jag blivit grymt besviken och ledsen. Det är Anne och jag forever. Och så Anja såklart. Anne är alltså, för er som inte vet det, en mycket intressant och fascinerande varelse. Fast hade man kunnat bli Emily på Månvik (LM Montgomerys andra, mer sentimentala och överromantiska och inte så hysteriska huvudperson) så hade jag ännu hellre identifierat sig med henne. Vilka bokpersonligheter kan man egentligen bli? Prova ni också:

Take the Book Quiz.

För att vara en Anne på Grönkulla är jag en väldans oinspirerad och fantasilös så kallad författare, bara. Undrar hur jag ska komma ifrån det.

Åh Gud

jag är så in i helvete tråååkig.


Det var bara det.

Grattis på födelsedagen

Älskade farmor, du skulle ha fyllt 100 år idag. Hurra hurra. Jag och Anna har inte ätit tårta men väl paj idag, för att fira dig. Jag vet att du är glad att du inte behövde leva uti hundrade år. Men attans vad jag saknar dig.

Den är konstig, saknaden. Konstigt hur tomheten kan göra sig påmind fortfarande och krama ur mig. Den gör inte ont längre, det är inte det. Den bara... känns. Mycket. Fast jag klarar mig, fast jag mår bra. Tomheten ligger i att du inte finns här för att se mig må bra. Att jag inte får visa dig vem jag har blivit när en så stor del av den jag är och det jag har blivit är tack vare dig.


Hoppas du sover gott.

Om dockor vs brains

Jag cyklade förbi den där idioten från i lördags i Lund igår. Han såg på mig på ett överlägset sätt som om han självklart kände igen mig och ville flörta lite mer. Allvarligt, trodde han det själv? Jag ignorerade effektivt.

Hela scenariot i lördags fick mig att tänka på något som jag och A pratade om häromveckan. Att killar kan verka intressera sig hur mycket som helst för oss men i slutändan ändå alltid faller för dockorna. Dom söta och ointressanta*. Dom som inte har så mycket att säga men som framförallt inte säger emot. Och var lämnar det oss? I Vän-facket, såklart. Smarta tjejer med åsikter kan man diskutera med, inte ligga med. Är det så att män tycker att det är oattraktivt att bli emotsagda? Är motstånd och en engagerad diskussionspartner något som effektivt neutraliserar all sex appeal? Är alltså största chansen att hitta en partner att lägga ner motståndet och börja vifta med mer välmålade ögonfransar istället?

Jag vägrar, goddamit. För är den enda partnern jag kan få nån som vill ha mig mest för att jag är söt och håller med om vad han säger så blir jag hellre gammal nucka. För hur intressant kan han vara i så fall?


Men. Jag är faktiskt inte så bitter anymore. Jag har haft besök och min hud känns tjockare nu, motgångar tränger inte igenom lika starkt lika snabbt. Det motståndet håller kanske inte så länge, men jag är tacksam för det lilla. För att ha sluppit vakna ensam två morgnar, även om jag vet att det inte är kärlek utan mest i väntan på. Tänk vad lite närhet kan göra. Tack för det.




* Jag menar inte att jag tror att dom här tjejerna är dumma i huvudet. Bara att dom kanske inte bryr sig så mycket om att ha åsikter om saker och ting.

Nejdå. Jag är inte bitter.

Klarade mig igenom sittningen bara för att bli påmind om varför jag inte har varit på så många sådana tillställningar under mina studentår. Trevligt, visst, men att sitta och kallprata med strangers under tre timmar endast avbrutet av snapsskrål var femtonde minut är liksom inte min grej. Och jag har dessutom på nästan alla de få sittningar jag varit på belönats med herrar både till höger och vänster om mig som antingen 1) knappt pratar alls eller 2) bara pratar om sig själva och följdaktligen i båda fallen inte är intresserade av att veta någonting om mig. Jag säger inte att jag har ett stort behov av att prata om mig själv, jag menar bara att ett ytligt kallpratande är betydligt trevligare om det är ett ömsesidigt utfrågande.

Och sedan, på mellanfesten: Söt trevlig kille börjar prata med mig. Vi pratar typ konstant i tre timmar och har himla roligt och jag tänker att det är hångel guaranteed och är nära att messa min syster och säga att jag inte kommer och sover över hos henne. När vi börjar prata om något i stil med den förändrade mansrollen och feminism och inte är överens om så mycket utan blir lite upprörda och jag går därifrån en stund för att hämta mer vin och när jag hittar honom igen tio minuter senare har han ansiktet fullt av ett blont litet stycke. Då gick jag.

Så mycket fick man för att man var snyggast på festen. Jävla killar.

Nu ska jag titta på L word och önska att jag var flata.

Hjärnkoma

Alltså, jag hänger verkligen inte med i vad som händer längre. I världspolitiken alltså. Det är som om någon slags vårapati har lagt sig och jag orkar på sin höjd bläddra i nån skvallertidning och lära mig meningslösheter om vårens nya kändispar. Kursböckerna ger bestående intryck lika med noll och jag som har gått och tänkt att jag längtar efter att börja läsa igen, jag gör så lite det bara är möjligt och sen dricker jag vin och dödar de hjärnceller som trots allt, som av ett lyckligt misstag, har råkat absorbera någon akademisk information.

Det händer grejer i Estland och det händer saker i Frankrike och i Turkiet och över hela världen men jag orkar typ inte bry mig alls. Blev bara lite engagerad igår när tredje IPCC-rapporten släpptes med förslag på hur utsläppen ska minskas med 50 % till år 2050. Men alltså, för övrigt... Jag bryr mig knappt längre för det enda jag vill är att dricka öl och grilla och sitta i solen och lyssna på musik. Typ. Min hjärna är i dvala som den vägrar vakna upp ifrån hur många koppar kaffe jag än dricker och hur många böcker om migration och utveckling jag än slår mig i skallen med. Inget hjälper.

Och jag undrar vad jag egentligen lärt mig under min utbildning mer än lite teorier som förklarar världen på olika sätt. Minns det där samtalet nån gång i vintras med Anna, Linda och Jakob när någon av oss fyra statsvetare kom med frågan om hur beslutsfattandet egentligen går till i en kommun och vi alla fyra satt och grubblade i tjugo minuter innan det enda vi kunde konstatera var att vår utbildning är rätt så useless i praktiken. Hur ska någon arbetsgivare kunna förstå vad jag kan när jag inte ens vet det själv? Är det något man ska kunna kräva av en statsvetare så är det väl åtminstone att kunna redogöra för beslutsprocessen i kommun/landsting/riksdag/EU? Men nej. Och jag kände när jag fick hem en massa härligt spännande infomaterial från min blivande praktikplats, om rätten till mat och andra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om arbetet för jordreformer, att jag troligtvis kommer lära mig mer under tio veckor i sommar än vad jag lärt mig av 160 poängs akademiska studier. Real world, säger jag bara. It's the shit.

Nu ska jag försöka bråka lite med min hjärna igen. Poäng ska ju ändå tas. Och ikväll ska jag vara ovant studentikos och gå på sittning i Lund och jag känner knappt en människa men jag har fått låna världens finaste klänning av Hanna så det känns som att det kommer bli rätt roligt ändå. Snygg kommer jag i alla fall vara.

Och tillvarons lättsamma oförargliga härligt engagerande ytlighet är ordet för dagen.

Ett halvakademiskt inlägg

Jag ska skriva en uppsats i min nya kurs om migration och utveckling. Var och pratade med min handledare igår och delgav honom mina planer om att skriva om hur migrationen av makar och familjefäder kan bidra till ökad social och ekonomisk makt för kvinnor, med exempel från mina erfarenheter i Ecuador. Ville använda mig av begreppen disempowerment och empowerment när det handlar om kvinnornas ökade känsla av ansvar och makt och kanske till och med självförtroende men min handledare avfärdade den idén. "Använd inte dom termerna", sa han, "jag gillar inte dom". Och hänvisade till det luddiga i begreppen och att man istället helt enkelt borde tala om "ändrade maktförhållanden" eller liknande. Men är inte det luddigt då? Jag blev först ställd för empowerment är mitt absoluta favoritakademikerord och även om jag har full förståelse för att det kan upplevas som luddigt tycker jag att det borde användas mer, under förutsättning förstås att man definierar ordentligt vad man menar med det. Sen blev jag arg. Female empowerment handlar om den enskilda kvinnans uppfattning av sig själv och sina möjligheter att påverka sitt liv. Att kvinnor genom olika medel tar och får makt över sina egna liv, från en situation där de har varit disempowered, där makten över de beslut som styr deras liv i hög grad fattas av andra. Det är vansinnigt svårt att mäta, ja, men är det inte också oerhört viktigt att undersöka? Kan man verkligen avfärda något så viktigt för att man inte gillar termerna? Och dessutom - är det så mycket svårare att mäta än "ändrade maktförhållanden" när man tänker efter? Och så kan jag inte låta bli att undra om han inte gillade det därför att det handlar om just female empowerment.

Fan, jag trodde ju på min idé. Och jag gör det fortfarande, även om jag är rädd att åtta-nio sidor är alldeles för lite för att göra den rättvisa på. Jag får nog sänka min ambitionsnivå lite tror jag. Fast nu vill jag skriva om female empowerment bara för att vara trotsig.

Akademiker. Jag säger då det. Ibland vill jag vara en i gänget men för det allra mesta blir jag så trött.

Jag har blivit en sån där

Jaha. Så tvingas man inse fakta: Jag har blivit en Malmö-slacker. En sån som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag bodde i Lund och inte förstod hur man kunde vara så lat att man aldrig ville åka ifrån Malmö. Eller som om hon nån gång åker till Lund alltid åker tillbaka till Malmö innan kvällen knappt blivit natt. I'm one of you now.

Jag är även en traditionsförbryterska. De två milen till Lund kändes så ovanligt jobbigt långa idag fast jag lika entusiastiskt som vanligt har pratat om den fina traditionen som första maj i Lund kräver: Studentsångarna på universitetstrappan.
Men idag fann jag mig fångad i Malmöfällan och av mina ambitiösa planer på att cykla till Lund och lyssna under de utblommande magnoliorna bidde bara en promenad till pizzerian. Friskt vågat en hundradel vunnet, skulle man kunna säga. Så jag såg tillställningen på tv istället och tänker mig att jag ska ut och cykla imorgon. Vilken tur att det alltid är en dag imorgon också. Och så mycket jag ska göra den dagen imorgon. Ojoj. Tur att det finns en dag efter imorgon också.

Valborg var i alla fall himla roligt och jag lyckades med ambitionen att inte vara kalasfull klockan två utan var istället lite trevligt halvfull hela dagen. Det kan i och försig ha berott på att någon otrevlig typ stal min oöppnade vinflaska. Hoppas den personen kräktes på nåt olämpligt ställe.

Det finns nya uppdateringar för din hjärna. Klicka här för att installera.

Trotsade de superhöga pollenhalterna och tog en promenad genom blommande parken ner till havet. Och jag satt på stranden och vinden fick mig att gråta och efter en stund visste jag inte om det var vinden jag grät av eller något annat. Troligtvis något annat. Hur som helst är det nyttigt att gråta. Och det blåste sådär lite lagom kallt och min hjärna blåstes ut genom öronen och över till Danmark och kom tillbaka behövligt uppfriskad. Det ver dejligt. Skulle vara skönt att kunna byta ut den ibland, hjärnan. Eller åtminstone uppdatera den. Är så trött på att vandra i samla gamla tankespår ständigt och jämt för dom leder mig så sällan någonstans. Behöver en Åsa 3.0. En som inte stannar vid skulle viljan, vid borden, vid önskningar; en som ser till att dom blir mer än så.

Jag kanske får besök nästa vecka, av O. Det kanske inte är så bra, men vad fan. Det var det där med att inte sluta vid tanken. Skit samma att vårkänslorna kan spela honom ett spratt, eller kanske till och med mig. Vårkänslorna tar ju kål på mig och dom behöver dämpas. Jag kan se det lite som antihistamin.

Vårlördag

Solen skiner och frukost har ätits på Simpans uteservering och på grannbaren laddas det inför dagens MFF-match med höga mansbröl i form av hejaramsor och jag däckade klockan tio igår kväll och sov i elva timmar i pollenallergins och allergimedicinens töcken. Det är vår i Malmö och det är helg och gigantiska solglasögon överallt och allt är rätt så härligt.

Ikväll ska jag dricka öl minsann. Surprise surprise.

Tralala

Ibland saknar jag den där galna, vansinniga tiden för två år sedan då mitt hjärta var sprängfyllt och söndertrasat och jag, för att försöka förtränga hjärtsmärtan, gick upp i ett musikintresse som jag idag kan bli rätt imponerad av för jag fattar inte hur jag hade vare sig råd eller tid för det. Nu vill jag gå på fler konserter, jag vill köpa fler skivor och fast mitt hjärta är rätt så sammanhållet och jämnt bultande nuförtiden så längtar jag alltid efter att upptäcka ny musik som kan få det att skutta eller blöda eller längta eller värka av lycka. Igår var en sådan kväll då hjärtat hoppade över ett slag eller två av ren glädje. Spenderade en fantastisk kväll på Smålands tillsammans med min gamla favorit Elias one man band och Sollentunas nya stolthet Maia Hirasawa, som levde upp till alla förväntningar och som är så begåvad och vacker att jag bara stod och gapade. Härligt härligt härligt. Och nu vill jag bara ha mer. Mer musik, mer konserter, mer lycka.

Och jag vill ha mer blommande träd och mer sol och mer tid att sitta på torget och äta glass och jag vill ha nya fina vårkläder och ny frisyr och jag vill ha fler promenader där det doftar hägg och jag vill ha öl efter öl efter öl på Möllans kvällssoliga uteserveringar men mest av allt vill jag ha en vacker människa som vill ligga bredvid mig i gräset och hångla med mig innan gräset börjar blomma och jag inte kan hångla längre för att min näsa och hjärna täpps igen av gräspollen.

Så kan det gå

Jag ska inte skriva på det där anställningsavtalet som har legat på mitt skrivbord i en vecka. Jag ska inte skriva på det för jag ska få göra praktik på FIAN-kontoret i Stockholm i sommar! Jag ska inte skriva på det och det känns så jävla skönt.

Trots att jag fortfarande får kramp i magen när jag tänker på hur arg personalsekreteraren på hemtjänsten lät när jag ringde henne i morse. Hur hon menade att jag faktiskt inte kunde säga att jag inte ville jobba där eftersom jag hade lovat henne att göra det. "Då får jag väl säga upp mig då", tyckte jag, men det sa hon att jag inte kunde eftersom jag som sommarvikarie inte har någon uppsägningstid på det sättet. Galet! Fan, man borde bli mer insatt i arbetsrätt, helt klart. Hon morrade i alla fall till slut nåt om att hon ju inte kunde tvinga mig att komma dit och vi la på och jag gick och slog i min gamla pärm från juridiska introduktionskursen (tänk så härligt att faktiskt få använda sig av några sparade anteckningar för en gångs skull!) och insåg att jag hade brutit mot första stycket, första paragrafen i Avtalslagen: "Anbud är bindande för avgivaren". Löftesprincipen, även kallad. Har alltså inte bara upprört snäll hemtjänstpersonalsekreterare (illa nog säger mitt samvete) utan även brutit mot lagen.

Well, sue me.

Ännu jobbigare blev det efter några timmar när sagda personalsekreterare ringer hem till oss, presenterar sig och frågar efter Hanna, som ju också har sökt jobb där. Jag hoppas att hon inte förstod att det var jag om svarade. Och i så fall att hon inte tror att Hanna är en dålig människa som bryter anställningsavtal till höger och vänster bara för att hon bor tillsammans med någon som gör det.

Imorgon kommer jag förhoppningsvis inte ha ont i magen längre. Då ska jag bara vara glad över allt roligt jag kommer att få lära mig i sommar. Hihihi och hurra!

Clean system

Alkoholen har äntligen lämnat mitt blodomlopp, vätskebalansen är återställd och alldeles snart är det måndag. Och jag tror att jag börjar bli gammal för jag var så peppad inför att totalfesta den här helgen men festade tydligen ut mig totalt i fredags för igår började jag kallsvettas bara vid tanken på att sätta igång att dricka igen. Ännu mer när jag faktiskt öppnade den där ölburken som blev min enda.

Vilken tur då att det var så himla trevligt i fredags. Kvällens lärdomar:
1) På närmaste svartklubben är det så kallt att man måste dansa med vinterjackan på.
2) I Helsingborg har dom små munnar.
3) Anjas köksbord är skönt att sova på.

Sitter här och stirrar på mitt anställningsavtal för hemtjänsten som jag borde skriva på men har så svårt att ta tag i pennan. Skulle jag inte bara få kunna vinna en massa pengar så jag inte behöver jobba? Så jag kan få praktisera några veckor, åka till New York och hänga i Malmö och bara festa och ha det lugnt och skönt? Snälla snälla? Det är ju knappast som att jag har tur i kärlek, liksom. Pretty please?

Äh. Eller så gör jag det bara.

Hur var det med disciplinen då?

Åsa ska jobba på tåget. Åsa tänker att hon ändå aldrig lyckas sova mer än en halvtimme på hela den långa resan mellan Malmö och Stockholm så HURRA vad effektiv hon kan vara de återstående fyra timmarna! Men först ska hon sova. Åsa sover. Åsa vaknar två och en halv timme senare. Och då skiner solen så himla fint och starkt genom tågfönstret att det ändå inte går att se något på dataskärmen.

Det var det.


Dagens glada nyhet är att även administrationen på Statsvetenskapliga institutionen kan vara lite mänsklig.


Och varför varför varför är det så att allt gammalt kommer tillbaka när tåget sakta rullar över Årstabron och den blåa himlen och Stockholms blåa vatten är lika blått som i somras och jag minns minns minns och det gör så ont för jag önskar så jävla hårt att det fanns mer att minnas men det gör det inte för jag misslyckades med att skapa dom minnena som jag skulle vilja ha.

Hem-hem

Imorgon åker jag till Stockholm. Hade tänkt göra massa saker innan dess. Det har inte gått så bra. Imorgon ska jag för första gången prova på att jobba på tåget. Försökte boka nåt så modernt som "pc-plats" när jag bokade tågbiljett idag, men jag var ju inte den enda som hade tänkt jobba på tåget (eller som tyckte att det lät häftigt att sitta på pc-plats) så jag får förlita mig på min snälla dators batteri.

Det känns allt konstigare att komma hem till Stockholm nuförtiden. Allt färre att hälsa på. Allt tydligare att det är Skåne, och Malmö, som är hemma. Men det är fint och det är mysigt. Vår i Stockholm. Fint fint. Ska bara hitta på lite saker att göra.

Förresten har en gammal kompis fått barn. Alltså gammal som i "vi var vänner för längesen", inte gammal åldersmässigt. Hon är yngre än jag. Ojoj. Det känns helt overkligt. Och här springer man själv runt och letar efter nån som bara vill hångla lite och hålla mig i handen i vårsolen. Håhåjaja. Känns som att vi lever i parallella universum, M och jag. Det har vi i och försig gjort ganska länge.

Och nu märker jag att jag mest skriver för att slippa göra det jag måste göra. Packa till exempel. Och skriva duktiga saker. Borde göra det nu och sen sova.

Förresten - drick endast alkohol i måttliga mängder.

Mitt sommarlov

Har ni hört den där gamla Svensktoppslåten? Den där ett litet barn sjunger om hur "JÄTTEskönt mitt sooooommarlov ska bli"? I hennes sommarlov är man leeeedig hela långa daaar. Om jag hade den lilla ungen här så hade jag stoppat in en stor fet falukorv i munnen på henne.

Hur blev det såhär? När förvandlades det jättesköna sommarlovet till JÄTTEsommarÅNGEST? Jag vill vara liten igen och bara äta glass och längta till hur skönt det ska bli att bada i havet. Vilket jag ju fortfarande kan göra i och försig. Men mot en bakgrund av insikten om att ytterligare en sommar kommer att spenderas bland gamla tanter och med en snabbt växande motvilja till att gå upp klockan sex varje morgon och ägna dagarna åt att byta blöjor och tvätta toaletter och föra samma konversationer om och om och om igen.*

Tack gode Gud för skatteåterbäringen, säger jag bara. Och Skatteverket som gör att jag kan få pengar innan midsommar. Jag hade glömt bort detta. Nu ser sommaren lite barnsligare jätteskön ut.

För övrigt undrar jag vad mina föräldrar skulle säga om jag åkte till Colombia.




*Vill bara påpeka att jag faktiskt tycker om gamla människor. Men ack så trött jag är på hemtjänstsomrar.

Apropå kalvar på grönbete

Okej, dagens händelser inspirerade mig till att återuppväcka följande dialog från förra söndagens frukostbord:
Jag: Ska det vara så svårt att hitta en KARL? Jag vill ha en KARL!
Kollektivt medhåll: Jag meeeeed!
Linn: Men du hade ju kunnat få hångla igår..?
Jag: Jo, jag vet. Men det känns inte som att han är nån karl. Han är liksom som ... en kalv på grönbete.
Linda: Det ska vara tjurar.
Jag: Ja, var är dom nånstans? Varför kommer dom inte?
Linn: Det räcker alltså inte med kalvar?
Jag: Nej. Jag är redo. Bring in the bulls.


Och nu en fråga: Varför är den där kalven på grönbetet så ovanligt skuttig? Lilla vän, vill jag fråga. Är det för att stängslet är så högt? För jag lovar dig. Gräset är kanske grönt här, men du kommer inte att få smaka.

Och varför finns inte en endaste tjur inom synhåll?

Människor som flyr, människor som stannar

Var på filmvisning på Zenit ikväll. Såg "I gränslandet" - en film om EU:s migrationspolitik. Om de sex meter höga murarna kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, där taggtråden byts ut mot mer "effektiv" rakbladstråd och kring vilka alla träd huggs ner så att ingen ska kunna gömma sig.

Men folk tar sig över ändå. Det kommer de fortsätta göra så länge gräset verkar grönare på andra sidan. De kommer de fortsätta göra så länge världen ser ut som den gör. Och jag satt och mådde så dåligt under filmen för alla minnen från Ecuador kom tillbaka. Alla minnen av den fattiga verklighet som de vill lämna. Alla minnen av ensamma fruar, ensamma barn, ensamma föräldrar. Som får pengar från USA någon gång ibland men som inte vet om de någonsin får se sina män, sina mammor och pappor, sina söner och döttrar igen. Alla berättelser om dem som har tagit sig dit och som tjänar pengar men till priser ingen människa borde få betala.

Och jag undrar hur många av mina vänner som har riskerat livet på den långa vägen till Chicago sedan jag åkte ifrån el Rodeo. Undrar om några har kommit fram. Om några har misslyckats. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag har misslyckats med att synliggöra dem, med att hjälpa dem.

Juana och Melanie

Guillermo, Amanda och Tania

Maria Jesús med sin familj

'There's something about today that seems a lot like yesterday'

Jag brukar alltid tänka i perioder av beslutsångest på alla tidigare perioder av beslutsångest i mitt liv. På högarna med universitetskataloger på matbordet i Granada som lästes tills vi kunde recitera dem högt för varandra. På val och kval mellan olika kurser som resulterade i val av pol mag programmet för då kunde jag vänta längst möjligt med att bestämma vad jag ville göra med mitt liv. På alla dessa perioder av framtidsångest som handlar om att jag borde göra så himla mycket för att kunna göra ännu mer men att jag istället inte gör så mycket alls. Och jag tänker på att det ofta är tillfälligheter som har avgjort vad jag har valt. Men att jag aldrig har ångrat ett beslut när jag väl fattat det. Förutom kanske nu.

Man behöver inte en hel termin för att känna efter vad man vill göra. Jag är så uttråkad.

Dagens höjdpunkt har varit herrarnas konståkningsfinal. Och att småflörta med killen som säljer comviqabonnemang på ica. Jag tror nästan jag ska gå dit igen. Fråga om han har nåt annat att erbjuda nu när han redan har fått mig att byta abonnemang.
- Kan jag få abonnera på lite spänning i livet? Och börja med dig?

Måndag

Ooo, en sån fin helg! Lägenheten fick äntligen pysslas om ordentligt och vi häpnades över resultatet: Vårt vardagsrum såg framåt lördagseftermiddagen ut nästan som hämtat ur en homestaging-instruktionsbok! (okej, nu tog jag kanske i. men jämfört med hur det såg ut tidigare var det faktiskt i den ligan). Så fint så fint. Nu känns det hemma. Och kakor i stora lass bakades i Kexfabriken och vännerna började strömma in framåt kvällen och vi öppnade champagnen som legat på kylning sedan vi flyttade in och sedan var det fest till framåt morgonen. En riktigt rolig fest på alla sätt. Jag kände mig visserligen som en lite sämre värdinna som inte gav alla gäster likvärdigt med uppmärksamhet men sån tur att vi är tre värdinnor. En oväntad kusin och en ännu mer oväntad gammal samboräv dök upp som kvällens mycket trevliga överraskningar. Åsa gjorde inget som hon ångrade dagen efter (förutom att somna i fåtöljen istället för i sängen. Det ångrade jag framåt sextiden när det började ljusna ute och jag stapplade upp för att borsta tänderna och lägga mig på ett bättre ställe.), trots att tillfälle gavs. Jag tror mig veta vad jag vill och inte vill nu. Det känns himla skönt.

Och igår en bakissöndag utan krav. Fin frukost med fina fina vänner som hade sovit över. Hysteriskt roligt åt saker som jag inte ens kommer ihåg. Bakisdagar borde alltid tillbringas skrattandes. Det är klart effektivast mot huvudvärk och andra symtom. På kvällen njöt vi av att kunna använda vardagsrummet och känna oss hemma där (för att där nu faktiskt finns andra möbler än en soffa och ett soffbord) och firade genom att inte lämna soffan på flera timmar. Little Miss Sunshine är en fin film också.

Nu är det ny vecka och jag känner mig behagligt utfestad och utskrattad och redo för den. Beslutsångesten börjar släppa. Det löser sig. Det gör det alltid.

Lund revival

Igår var jag i Lund och jobbade på Hållbart Universitets ekologiska pub på Blekingska. Och jag kom på mig själv flera gånger under kvällen med att undra varför jag under tre år boendes 150 m från Blekingska kan räkna antalet gånger jag var där på fingrarna. Hur trevligt som helst. Och väldigt trevligt att jobba också. Mycket folk men tyvärr alldeles för snålt tilltagna förråd av just det som vi ville sälja - ekologiskt vin och öl. Vilket innebar att efter halva kvällen fick folk börja dricka vanligt miljöförgiftande (nåja) öl istället. Lite störigt.

Blev rätt nostalgisk där i mina gamla hoods och kände en längtan efter att åka till Lund oftare. Jag ska nog köpa ett månadskort. Insåg när jag gick mot bussen i nattstaden att jag känner en slags ömhet för Lund. Älskar staden på nåt nostalgiskt romantiskt sätt. Medan Malmö... det är mer nån slags bubblande kärlek över hur bra den här staden är. På alla möjliga sätt. Men Lund är ändå speciellt. Bratsen till trots (vilka man inte märker när man är där så sällan som jag är nu).

Och alltså, vilka karlar det finns i Lund! Var var dom när jag var där?

Vårkänslor?

Någon slags vårtrötthet vill tvinga mig i säng fast klockan bara är nio. Den har velat göra så sedan klockan halv sex ungefär. Men jag kan stå ut med trötthet när den orsakas av vår. Om det bara var så väl att den bara orsakades av sol och inte allra mest av sömnbrist på grund av framtidsångest. Japp, den är här i kvadrat.
Varför ska det alltid vara så in i helvete svårt att välja? Var, jag undrar bara var, är den kvinnliga intuitionen när man som bäst behöver den?

Och så dagens överraskning: Ett samtal från J. Som jag har slutat tänka på, som ju uppenbarligen inte var intresserad. Men hej hopp vad solen verkar sätta igång saker. En promenad i det vackra vädret hade han tänkt föreslå, sa han. Sån otur då att när jag väl ringde tillbaka efter en och en halv timme så hade det hunnit bli kallt och dimmigt och han var inte kvar i stan. Eller var det bra? Jag vet inte. Jag tycker mest att det hela är rätt roligt. Att det helt plötsligt är jag som är rätt ointresserad och han som vill ses. Spel, jag vet, men I like it. Och jag är rätt nyfiken på vad han tänker. Vi kanske tar en promenad nån annan dag. Trots allt är det trevligare att njuta vårsol tillsammans med någon annan.

Flickor på is

Tunn is. Vilken underbar, fantastisk film. Om kärleken till sport. Det där som borde vara anledningen till att det överhuvudtaget spelas, hoppas, jagas, sparkas, brottas, dansas i världen - men som alltför ofta verkar försvinna i det tävlingsmaskineri som sport har tillåtits bli. Här var tjejer som skrek av glädje över att få sätta på sig ett par skridskor, som halkade runt på hård is utan ett endaste skydd, som föll över varandra i skrattande högar. Som bara ville spela ishockey. För att det var roligt, för att det fick dem att skratta. För att de annars, om de inte fick ägna sig åt idrott, skulle känna sig halva.

Om förtryck som hindrar kvinnor världen över att få känna den där glädjen. Om förtryck som hindrar dem att göra så mycket som borde vara självklart. Om att sätta sig upp mot det förtrycket, protestera, bryta konventioner. Sport är en rättighet, sport blir politik när delar av befolkningen nekas att utöva den. Rättigheten ska kämpas för, den ska försvaras. Tårar av ilska när den nekas. Men ingen uppgivenhet, utan kamp! Jag avslutar kvinnodagen skrattandes, med lite mer hopp än igår.

Framför allt var tjejerna här personligheter. Hur ofta, funderade jag medan jag satt och skrattade högt av den enkla anledningen att de skrattade, skildras unga tjejer i fattiga länder som annat än tysta offer? Alldeles för jävla sällan. Det finns så många tysta offer i rapporteringar, i filmer, i nyhetsklipp. De försvinner i en ledsen massa. Männen ges personlighet. Kvinnorna visar sorg. När det bästa sättet att skapa förståelse kanske är att visa på situationer där vi alla skulle ha skrattat tillsammans.

Och jag kom på mig själv med att sakna enkelheten i livet jag levde för ett år sedan. Hur så små saker kunde göra oss glada, hur de allra mest smittande skratt uppstod över samtal i de enklaste lerkök med människor som knappt äger någonting. Här skrattar inte barn jublande när de för första gången får sätta på sig ett par skridskor. Jag önskar att lycka kunde vara lite enklare. Att sport kunde få vara det. Lite mer som det var tänkt att vara.

Och att världen kunde få vara rättvis. För i helvete.

Hemma hos mamma

Att komma till Stockholm är lite som att åka tillbaka i tiden. I Malmö var det nästan vår. Det är det inte här.

Igår: Långa samtal med en ovanligt uppmuntrad pappa, god sen lunch som följdes av en god middag och ett mycket trevligt middags- och ölsällskap och en Åsa som inte ville tänka i konsekvenser.

Idag: firade jag kvinnodagen utan en endaste demonstration men med trevligt frukostsällskap. Sedan hem till Norrviken och mammas hembakade bröd. Skrivstund, kaffestund, sovstund, promenadstund. Snart mammastund.

Imorgon: ska jag bestämma hur världen ska räddas!


I sommar: läste jag att det ska bli en turné med Moneybrother, Säkert! och Salem al Fakir. Jag undrar om det kan bli bättre. Försöker förtränga den pockande sommarjobbsångesten och tänka på sommarkonsertförväntningar istället.

Nu: har jag inget mer att säga.

Som nytt

Mitt rum är inte längre lila med hippieslagord på väggarna. Hurra hurra. Nu är det ljusgult och fint, om än med visst silverfärgat striminslag (enfärgade tapeter var inte ett känt begrepp när tapetkatalogen tillverkades). Så skönt. Så ljust! Det känns nästan som sol inomhus. Jag blir lite solig inommig också. Aah. The power of feng shui.

Prestationsångest

Ett vanligt råd om man vill bli författare är att läsa så mycket som möjligt. Så kan man låna friskt sen, så blir man inspirerad. Jag får total skrivkramp av det. Jag läser och läser och jag har precis läst ut en bok av en av mina favoritförfattare, Syster min av Barbara Voors, och hon brukade inspirera mig något oerhört men nu blir jag bara helt matt. För jag förstår inte hur jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Andras talang paralyserar mig. Här finns ju bara lilla jag och all min vilja och hur ska dom kunna skriva en bok? Jag har så svårt att komma vidare och det skrivs ingen historia.

Och imorgon åker jag hemhem. Det ska bli så skönt. Och roligt. Och spännande. Kanske lite plåster på prestationssåret också. Ett kreativitetsplåster. Tänk en sån bra idé. Ett sånt vill jag ha. Fast kanske räcker det rätt bra med att bara andas Stockholmsluft och träffa föräldrar och några vänner och sova i mitt gamla rum också. Jag hoppas det. Och jag vet att det inte finns några magiska kurer för skrivkramp, att det bara är att tvinga sig själv att skriva mer och mer och mer fast allt känns som det blir skit men just nu har jag inte den disciplinen.

'Jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi... är du fortfarande arg?'

Någon kanske undrar hur det går med min Roman? Om inte annat så undrar jag det. Igår pratade jag med O (ex med vissa böjelser) om triangeldramaupplägget på det hela och han blev speciellt förtjust i delen där jag berättade att det handlar om två kompisar som blir kära i varandra.
-Aha, sa han då. Är den självbiografisk?
-Nej, inte direkt. Allt man skriver är väl självbiografiskt på något sätt. Men det här handlar om två tjejer.
Tystnad.
- Ska du inte göra en bilderbok?

Nej kära du, det ska jag inte.


(Och vi ska ses när jag ska upp till Stockholm i veckan och jag vet inte alls om det är så särskilt bra men det skiter jag faktiskt i för mina fingrar har glömt hur hud känns)


I övrigt undrar jag vart världen är på väg och lyssnar på Säkert! (därav den fantastiska rubriken på detta inlägg) och känner igen mig så det gör ont. Och konstaterar återigen att Annika Norlin är ett geni.

jamen hurra. nu börjar det regna. jag som skulle gå ut precis.

Lämmeltåg till havet

Första vårdagen i Malmö. Jag firade det med en långpromenad till Västra hamnen. Liksom ungefär tre fjärdedelar av Malmös totala tvåbenta och fyrbenta befolkning. Det kryllade av människor med vårbleka ansikten vända mot solen och fler leenden än man skulle kunna räkna till. Och när jag själv stod svettig på ryggen med ansiktet vänt mot havet och andades in tång och sol fanns ingenting kvar av skånska vinterstormar och jag tog tillbaka allt som jag bara en liten stund tidigare hade sagt till Anja om att jag längtar efter vinter och snö och susa på snowboard nerför backar. För jag vill ha mer hav och mer tånglukt och mer sol och jag vill ha vår och sommar och får jag det, samt långa promenader i underbara, fina Malmö, så räcker det så bra så bra. Livet i en liten ask.

Och ja, jag är fortfarande hög på syre- och D-vitaminkicken.

Men alltså, Västra hamnen. Vilket galet projekt. De stackarna som flyttade dit för fem sex år sedan i tro om att de skulle få vakna och se havet varje morgon har nog blivit besvikna nu. För de allra flestas havsutsikt har byggts bort och nu är det som en helt galen schizofren stad och jag blev helt yr i huvudet bara av att gå därigenom. Som en modernistisk myrstack. Fascinerande och intressant men jag är rätt glad att jag inte bor där. Och inredningskraven som kommer med en lägenhet som ser ut som ett akvarium! Ojoj. Jag nöjer mig så bra med att snart ha tapeter som inte är lila.

Nu ska jag göra lite nytta tänkte jag.

Oanade talanger

förresten ser jag numera Justin Timberlake i ett helt nytt ljus. Han gör inte bara grymma danslåtar, karln har humor också! Vem hade kunnat ana?

Att landa efter en höghöjdstur på karriärsgungan

Är fortfarande tokpeppad men börjar bli nervös också. Försöker tänka ut roliga kreativa idéer som jag ska ta med mig till intervjun. Jag måste ju visa hur otroligt engagerad och kunnig och inspirerad jag är. Prestationsångest. Nån som har nåt förslag kanske? Om ni har lust så kan ni gå in och kolla på rädda världen, it's good shit! (hoppas jag)

Håhåjaja. Det är allt tur att det händer saker. Vad ska annars en stackars liten Åsa göra när hon har tittat på sista avsnittet NÅNSIN av OC? Jag var så rädd innan jag såg det i söndags och jag ville ville ville men samtidigt ville jag verkligen inte alls se det för då skulle det vara så definitivt. Och jag är så ledsen att det är slut. Det är så fint. Och det är patetiskt, men när man har tittat så intensivt som jag har de senaste månaderna så känns det lite som om det är ens vänner det handlar om. Och nu saknar jag dom. Vilken tur att man alltid kan börja om från början igen.

(Bara så ni vet så skulle jag gärna radera det sista stycket för att undvika att framstå som totalt patetisk. Men det får stå kvar som nån slags tidsmarkör. Eller bevis på att dom har lagt in hemliga budskap som hjärntvättar en så att man aldrig kan sluta titta. eller så kan dom ha lagt i knark.)

För övrigt har jag drabbats av Canada-längt. Och Sydamerika-längt. Det är jobbigt det här med att ha liv i olika världsdelar. Poetiskt skulle man kunna säga att man är som ett pussel som ständigt saknar några bitar. O så fint. Nej nu är det nog dags att sluta.

Tro't eller ej

Nu händer det saker! Haha. Typ en timme efter att jag hade skrivit inlägget igår ringde min telefon. Det var en kille från en praktikplats som jag har sökt och han tyckte att jag skulle komma till Stockholm för att prata lite om vad jag vill göra där. AAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!! Och jag la på luren och skrattade högt och studsade runt i köket och sen ringde han igen efter 20 minuter och sa att "förresten, det är en kurs i projektledning som LSU anordnar nästa helg, alltså när du ändå är i Stockholm kanske du vill gå på den?" alltså han vill att jag ska gå en kurs för dom innan han ens har träffat mig och jag började tro att nån skämtade med mig men det här verkade vara en allvarlig kille och jag sa ja tack det vill jag gärna och sen la vi på igen och jag var tvungen att gå och köpa nya Timbuk-skivan för att kunna dansa av mig all energi som hade klumpat sig i min mage.

Så sjukt galet roligt!!! Men jag ska inte ta ut nåt i förskott, han kanske bara charmades totalt av min fantastiska telefonröst och när han pratar med mig öga mot öga och jag inte vet vad jag ska säga så blir det en reality check och han säger du, vid närmare eftertanke så ska jag nog själv åka på den där kursen istället...

Eller jo förresten, jag SKA ta ut nåt i förskott!! Jag ska gå här hela veckan och vara superglad! För om jag inte får det här sen så har jag i alla fall fått må bra under tiden. Man ska ta tillvara på alla glad-möjligheter man får.

Och igårkväll var jag och Hanna på en tokbra konsert med Jazzkamikaze och jag har sällan sett en sån total spelglädje eller nästan eufori från scenen. Det smittade. Och jag blev väldigt sugen på att börja lyssna ordentligt på jazz igen. Det var längesen.

Min tillvaros olidliga lättja

Ojojoj. Tiden bara går och går. Snart är det typ sommar och frågan är vad jag kommer att ha åstadkommit när Pildammsparken står i blom framåt maj. Troligtvis inte så mycket om jag fortsätter i den här takten. Idag ska jag skicka in text till kursen och jag har inte alls skrivit så mycket som jag hade bestämt mig för att göra. Och frågan är om det jag har skrivit är något alls att ha. Det krävs ju disciplin för att hålla på med sånt här, jag borde ha fattat att det inte var min grej! Däremot blir jag bättre och bättre på att briljera med OC-citat (frågan är dock vem jag ska briljera för?). Och mitt antal lästa bloggar på en dag ökar stadigt.

Idag var en gubbe här från firman som ska tapetsera i vår lägenhet. På tiden. Vi frågade när de kunde börja jobba och han sa gravallvarligt "i augusti". Det säger lite om turen vi har haft med vår hyresvärd när vi uppgivet trodde honom. Som tur var var han inte lika cynisk som vi så med lite tur har vi nytapetserat och fint här redan nästa vecka! Det blir spännande att bo i en upp-och nedvänd lägenhet tills dess, dom kommer hit imorgon och Hanna kommer få sova på golvet i köket resten av veckan... Men härligt att äntligen få det gjort! Problemet är bara att tapetkatalogen verkar ha övervintrat sen 1994 och alla tapeter ser ut som dom jag valde mellan när mitt flickrum skulle tapetseras en gång i tiden. Då valde jag ett tjusigt stycke gul tapet med stänk av orange och rosa. Dessvärre måste det bli nåt liknande den här gången. Men jag tröstar mig med att allt åtminstone är bättre än neonlila med peace & love-budskap.

Nu ska jag skriva lite. På min bok, alltså. Och försöka stå emot frestelsen att gå på bokrean istället.