Tillbaka till framtiden

Min närmaste framtid har länge varit ett vakuum, ett svart hål som jag inte vågat fundera så mycket alls på därför att jag inte har vetat vad jag vill och om jag har vetat det så har det varit högst osäkert om jag ens har vågat kunna hoppas på det. Nu är den tillbaka, och vilken comeback! Den skimrar, min framtid. Jag ska sitta där, i vår fina kexfabriksörtagård (vi arbetar fortfarande på namnet), jag ska sitta där hela våren med min laptop och jag ska skriva skriva skriva hela dagarna. Och inte någon statsvetenskaplig uppsats, bevare mig väl. Nej nej, siktet är inställt på romanen. Jajemän. Här ska skrivas skönlitterära mästerverk!! Eller (för att anta en något mer anspråkslös och inte lika prestationsångestingivande ton) så ska Åsa förverkliga sig själv genom att finna sitt språk och sin berättelse (som nog aldrig någonsin kommer att bli publicerad och läst, men som åtminstone kommer att vara min).

Jag är så glad. Det känns så skönt att veta vad jag ska göra i vår, det känns så skönt att få göra något som jag har velat göra så länge. Och jag önskar att det var 10 januari redan nu, att uppsatsen var inlämnad och att jag fick börja leva den framtid som jag väntar på. Men först är det Norénjul och uppsatside (till skillnad från björnarna så kommer jag faktiskt gå i ide trots snöbrist).


Inbillar mig för övrigt att uppsatsskrivandet börjar lossna nu. Vilket är konstigt eftersom jag inte har skrivit en rad de senaste fem dagarna. Nåja. Imorgon bär det av hem-hemåt och innan dess måste jag ha skrivit minst en sida till. Annars blir det inga lussebullar till Åsa.

All I want for Christmas...

... lite mer tid skulle inte sitta fel. Tre veckor kvar tills uppsatsen ska in nu. Tre veckor. Under vilka jag även ska hinna med att köpa julklappar, julpynta, fira jul, känna julefrid, äta julmat, umgås med gamla vänner, ordna nyårskalas, fira min jubilerande mor, åka långsamt tåg fram och tillbaks mellan Stockholm och Malmö, hjälpa Hanna att flytta samt sova och hålla mig någotsånär frisk i huvudet under panikmolnet som drar allt närmre.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas. Men det måste jag ju. För motsatsen känns rätt otänkbar för den duktiga duktiga flickan.

(Perspektiv... okej, jag försöker: Åsa, var glad att du inte är med i amerikanska armén. Eller jobbar för slavlöner på en flyttfirma. Eller något ännu värre som jag inte ens orkar tänka på. Hmm. Jo, nu känns det lite bättre.)

Kärlek kanske kan rosta till något bättre

Jag träffade en gammal vän som en gång var mer än en vän för en fika idag och kom att tänka på hur många som har varit mer än vänner som jag skulle vilja träffa igen för att jag fortfarande bryr mig om dom. För att jag skulle vilja veta hur dom lever sina liv just nu, i ett varmt regnigt december. För det var så härligt att sitta där mittemot honom och känna att massa tid hade gått och att det var något bra för nu kan vi bara tycka om varandra punkt. Det räcker så, det stannar där. Det är så skönt, så okomplicerat.

Och vi pratade om våra liv och våra framtider och han berättade om sin flickvän och jag blev glad för hans skull och sedan när han sa att "nu måste du berätta ALLT om dig åsa!" tänkte jag att så konstigt det är att när man säger så så handlar det ofta om att man vill veta vad som händer i den andres kärleksliv. Varför är det så? Och varför kände jag att jag också hade velat ha ett bra förhållande att berätta om? Är det för att han var vad han var en gång (fast varför skulle jag ha något att bevisa för honom?) eller är det för att jag tror att det är den informationen som är mest intressant? Som om jag inte tror att mitt liv kan verka intressant utifrån i brist på lycklig kärlek. Det är ju sjukt. Där ser man hur påverkad man blir av den där heteronormativa klassiska bilden av lycka, alltså kärlek. Kanske särskilt såhär i juletider med äckligt MQ-reklamhångel ständigt up my face.

Jag berättade i alla fall om min lyckliga lägenhetskärlek. Den räcker långt. När vi väl flyttar in så kommer den älska oss lika mycket.

Snart mitt i smeten

Jag tror knappt att det är sant: VI HAR FÅTT EN LÄGENHET!!!! Snart, snart ska jag få flytta ifrån det här huset i änden av den ödsliga mörka stormiga våldtäktsgatan bredvid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen till en fantastisk fantastisk lägenhet mitt över vägen från Möllan!!! Jag skriver det en gång till: Jag ska flytta!!! Till en lägenhet som jag nästan vågar säga har Malmös bästa läge, möjligtvis slaget av husen i rondellen och vita tornhuset på torget. Det är helt galet. Helt galet. Kontraktet skrevs på för fem timmar sedan och jag är fortfarande rädd att någon ska ringa och säga att det är ett misstag.

Igår satt jag och mina blivande söta sambos och drack öl på baren mittemot vårt blivande hus och vinkade till vårt blivande kök (som Linda har döpt till Örtagården) och planerade för hur fint vi ska möblera när vi får flytta in efter nyår. Och jag känner att jag inte vill vänta en dag till, jag skulle helst vilja flytta imorgon. Om jag skulle vara bara hälften så engagerad i mitt uppsatsskrivande som i mitt möbleringsfantiserande så skulle jag garanterat få nåt jättetjusigt stipendium för årets bästa uppsats. Så är nu inte fallet och jag är rädd att kvaliteten kommer hamna nånstans i andra änden av skalan. Men jag kan leva med det. För jag är kär nu. Lyckligt kär. I en lägenhet som är min (nåja, en definitionsfråga). Och livet är härligt.

Aldrig mer

Gårdagens (nattens) lärdom är att Åsa aldrig mer ska försöka sig på bar-raggning. Igår gjordes första och sista försöket. Åsa blev tillintetgjord av söt pojke som hade tittat intensivt på henne en tid men som när hon öppnade munnen klappade henne lite nedlåtande på armen och vände på klacken och gick. Aldrig mer. Nu ska mina kontaktförsök enbart utsträckas till ögonkontakt på dansgolvet och möjligtvis lite försiktigt raggande på hemmafester. No más.

Vill ju ändå inte tro att Kärleken finns på KB:s köttmarknadsdansgolv. Så det så.

Kvar under täcket

Jag har så svårt att vakna nuförtiden. Det är som om decembermörkret har planterat sig i mina ögonlock som helt enkelt inte kopplar att de måste öppna sig för att min dag ska kunna börja; i benen som är så vansinnigt vansinnigt tunga under täcket; i huden som fryser av bara tanken på att möta dagen utan täckvärmen. Jag ligger alltså kvar. Och kvar. Och kvar. Snoozar gånger sju, sätter på radion (tack fjärrkontroll!) och låter drömdimmorna skingras till Morgonpasset och ligger kvar ungefär tills det kommer nån låt jag bara inte står ut med. Vilket kan ta rätt så lång tid ibland.

Ååå, det här självständiga arbetet tar knäcken på mig! Disciplin finns ju helt enkelt inte i min begreppsvärld. Jag behöver struktur i min vardag. Men låt mig inte tvingas skapa den själv! Då kommer jag aldrig upp ur sängen. Då fastnar jag framför meningslösa klipp på youtube eller ger mig på att försöka hitta den bästa bloggen på bloggtoppen eller uppdaterar hysteriskt min inkorg för nåt roligt mail måste jag ju få idag (japp, internet är tillbaka - till glädje för mig men inte för min arbetsmoral). Så äter jag lunch och funderar på att jag borde gå ut och ta en promenad men så blir det oftast inte för det regnar och så kan jag ju träna på kvällen. Men fika däremot, det kan jag ju göra. Och så går dag efter dag utan att en bok blir läst, utan att en rad blir skriven. Det är så seeeeeegt. Jag blir tokig.

Men annars är det väl bra. Ikväll är det fest hos frun och massa vänner kommer och hälsar på. Och jag tror att jag har blivit lite vuxen. För jag blir inte rädd längre. Bara nyfiken.

En dröm i brunt kuvert

Jag har skickat iväg en dröm med posten idag.
Och jag hoppas, hoppas...

När jag bodde i Canada och skrev fler brev på elva månader än vad jag sammanlagt har gjort under resten mitt liv, pussade jag alltid på kuverten innan jag la dom i lådan. Det var nästan som en tvångstanke för att om jag inte gjorde det så skulle något hända med brevet på vägen. En tvångstanke med lyckönskningar: puss kom fram ordentligt puss gör min vän glad puss låt mig få svar snart.

Idag ville jag pussa på mitt brev för att önska det och mig lycka till, men jag stod mitt på Stora Södergatan och det blåste storm och det regnade is och jag ville inte att brevet skulle bli blött så jag tittade bara på det lite extra kärleksfullt och kramade det mellan mina handskklädda fingrar. Och stoppade ner det. Och nu är det på väg och jag kan ingenting göra och jag har kanske inte riktigt vetat vad jag vill innan men nu känner jag mig mer och mer säker för inte har jag känt att jag har någon lust att pussa på ett antagningsbesked från Lunds universitet. Alls.


Och någon log mot mig idag och jag tyckte om det.

Näääää det är inte rättvist

Alltså jag måste få gnälla lite: När en tolvåring skriver såhär jävla bra, vem faan är jag att tro att jag någonsin skulle kunna få någon som helst uppmärksamhet för mitt mediokra skrivande?

Luften gick plötsligt ur mig. Det känns som om jag är tolv år igen och har misslyckats med att komma in på häggviks musikklasser och min kära lillasyster är så odrägligt äckligt bra på att sjunga fast hon är två år yngre och hon kommer minsann in på förbannade Adolf Freedrik. Jag har drabbats av gammal hederlig, riktigt jävla illgrön avundsjuka. På alla som kan skriva så mycket bättre än vad jag kan, på alla som får ge ut böcker (särskilt om hon är tolv år!), på alla som får vara författare.

Ja, jag är barnslig. Men det är viktigt att bejaka barnet inom sig.

lite tisdagspolitik

Alltså, ibland blir jag bara så upprörd. Om ni har tid och lust, gå gärna in och se den intressanta debatten om konsumtion i Argument, med bland andra Erik Svansbo och Zaida Catalán. Den förste uttalade flera gånger de bevingade orden "handel är det bästa som finns" (vilken sorts handel? all handel?) och tipsade om att årets julklapp borde vara en billig skjorta på HM, sydd av en person i ett fattigt land (bevisligen inte rättvis handel). Och jag vet, det finns många bra argument för frihandel och jag håller med om många, men det är ingen anledning för att försvara en oreflekterande exploatering av jordens resurser (än mindre att bortförklara argumentet för mindre konsumtion grundad på oro för jordens resurser som "ett absurt resonemang", som Svansbo gör i debatten). Dessutom är frågan hur hållbart det är socialt att inte ens ifrågasätta handel som bygger på att billig arbetskraft är en konkurrensfördel och att arbetare saknar alla grundläggande rättigheter (SE China Blue om ni inte redan har gjort det!) - hur bidrar det till en friare värld undrar jag, herr frihetsbloggare? Det ligger en fara i att tro att marknaden så småningom kommer att lösa alla våra problem, därför att då invaggas vi i en falsk trygghet om att vi kan fortsätta som vanligt och vi behöver inte ändra på någonting det kommer bli frid och fröjd ändå. Hur länge kan vi egentligen vänta när våra resurser är ändliga? Tills de resterande resurserna blir så få och priserna på dem så höga att ingen, utom kanske Bill Gates, har råd att köra bil längre? Jag är rädd att det är för sent då. Och det hjälper inga kinesiska arbetare att få rättigheter heller.

Jag vill också tro att teknologin kommer att lösa många av våra problem - den kommer att göra produktion mer energieffektiv, den kommer att finna finurliga lösningar som vi knappt ens visste att vi behövde och den kommer att bli allt viktigare. Men jag tror inte att det räcker, därför att man kan effektivisera produktion och avfallshantering hur mycket som helst men grunden till problemet ligger i att vi konsumerar en massa prylar som vi inte alls behöver och de prylarna måste komma någonstans ifrån. Och, hör och häpna: de kommer från naturen! Vi kommer finna lösningar och vi kommer nog överleva längre än de flesta domedagsprofeter förutspår, för människans hjärna är fantastisk, men vi kan inte bortse från att vi är djur och vi kan inte leva av maskiner.

Och marknadens osynliga hand är alldeles alldeles för stel i lederna.

Aaa, det här var ett upprört litet inlägg. Den här bloggen är nog lite schizofren, inser jag. Vardaglig kärlekslängtan en dag och kamp för miljörättvisa nästa. Jaja. Perspektiven varierar. Och jag tycker det är rätt kul att vara lite politikpretto. Och jag borde verkligen verkligen skriva på min uppsats nu istället.

Höstig ensamhet

- Jag tror att Åsa känner sig lite ensam.
- Varför tror du det?
- Ja, jag vet inte riktigt, men jag tycker att hon är lite tystare än vanligt nu för tiden. Och så verkar hon frysa jämt fast det är så varmt.
- Men det behöver ju inte betyda nåt.
- Nä, ioförsej.
- Jag menar, vem är inte lite höstdeppig?
- Sant.
- Och varför skulle hon känna sig ensammare än nån annan? Hon har ju skitmånga kompisar.
- Jo, fast det är väl inte det.
- Vad är det då?
- Äh, jag vet inte... hon saknar väl nån slags... närhet.
- Mmm.
- Nån att vakna med, du vet.
- Jo.
- Jag är lite orolig för henne. Tänk om hon liksom aldrig hittar nån.
- Men vadå? Hon har det väl rätt bra ändå? Måste man ha en karl för att vara lycklig eller?
- Nää, det är klart man inte måste. Men...
- Det är inte synd om henne!
- ... men hon ser bara så ensam ut.

Krig

Hemma i fina älskade Stockholm igen. Det är lika varmt här som i Malmö, och imorgon är det december. Vädret har verkligen fått helfnatt. Hoppas det blir snö till jul.

När jag åkte tåg upp igår (nej Anja, morgontåget är verkligen ingen hit) ville jag helst bara sova men jag fick en pratglad granne så det blev inte så mycket sömn som jag hade behövt. Nu gjorde inte det så mycket eftersom han var väldigt trevlig och intressant att prata med. Basel hette han, kom till Malmö från Irak för fyra månader sedan och nu var han på väg till Irakiska ambassaden i Stockholm för att förnya sitt pass med sitt nya svenska uppehållstillstånd (så glad man blir när man hör om fall där Migrationsverket har varit förnuftiga). Han berättade om sin familj som var kvar i Bagdad, om hans fru och tre barn som inte hade gått utanför huset på två månader, om mopedbudet som han hade anlitat för att köra hem mat till dem och om granaten som förra veckan landade utanför deras köksdörr men thanks to God inte hade utlösts. Och han berättade att hans fru försöker sälja familjens bil och andra saker för att spara ihop pengar till en flygbiljett till Sverige men ingen vill köpa någon bil för ingen ser någon framtid. Och han berättade liksom uttryckslöst att hans asylärende hade behandlats så snabbt eftersom han hade så bra bevis på att hans bror hade blivit mördad och att han själv var hotad till livet av samma människor som mördade honom. Och han berättade om irakier som har ägnat år åt att bittert hata Saddam men nu har börjat se tillbaka på hans styre som något positivt. De har börjat uppskatta honom eftersom allt är så mycket värre nu.

Och på en amerikansk militärbas någonstans i Tyskland sitter min vän Easton och kämpar mot en nattsvart depression, nyligen tillbaka från en amerikansk militärbas någonstans i Irak.

Och jag undrar vem som någonstans någongång tjänar på dessa vansinniga meningslösheter?


Som avslutning, en liten hoppfull historia om medmänsklighet: Basel var stolt över sitt namn. Han berättade att en gång på 80-talet när han skulle ta flyget från Genéve till Bagdad skulle han bli tvungen att betala 140 dollar för övervikt men när han visade sitt pass för den schwiziska kvinnan bakom disken skrattade hon och sa "Basel? That's my hometown!" och han slapp betala.

Inte riktigt som förr

I lördags var jag på nation för andra gången den här terminen. Tiden då vi troget sprang på Wermlands varje lördag känns numera långt borta. Nu är det vuxet uteliv i Malmö med 45 kr ölen som gäller. Det har varit trevligt och roligt men jag har saknat Lund. Så kom jag och frun i sällskap med Johan och Elinn till Smålles, en decimerad liten skara av den forna korridorens armé som brukade ockupera om inte ett helt så åtminstone ett halvt nationsdansgolv under sina glansdagar. Och det var trevligt att vara på nation igen, det var skönt att vara i Lund men det var inte som förr och inte som jag skulle önska att det var. L beklagade sig över den alltför unga massan och påstod att hon aldrig mer kommer gå på nation och när jag blev lite barnsligt ledsen av att höra det så sa hon att jag nog kommer känna precis likadant när jag är tre år äldre. Hon har säkert rätt. Det är bara lite svårt att släppa. För trots att jag inte längre är lika sentimental som när jag var 18 och trodde att ingenting någonsin kunde bli lika bra som det en gång var, trots att jag har lärt mig att väldigt mycket i livet bara blir bättre och bättre, kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin mer i mitt liv kommer att ha fullt lika underbart roligt som vi hade de där förtrollande första Lundaåren. Mycket kommer att bli bättre och har kanske redan blivit det, men jag är övertygad om att jag kommer bli en sån där som sitter och ser tillbaka på min studietid med ett löjligt leende på läpparna och dimmiga ögon. Jag gör det ju redan, och den är inte ens slut. Haha. Det bådar ju gott.

Inte ens vegoburgaren på Hamburgerstället smakar lika gott längre.

Men det är bara att inse att jag har gått vidare, blivit lite vuxnare, och njuta av det. Jag har numera vänner som köper lägenheter. Kan jag få vuxenpoäng för det månntro? Trivs i alla fall med det. Himla bra, till och med. Malmö är bäst.

Mer kärlek och mindre vetenskapsteori

Hurra! En tillfällig nåd har skänkts mig (från ovan eller från ett hål i nån nätverkskryptering), och jag har återigen internet! Det är härligt hur glad jag kan bli för en sån sak, även om det bara är för en kort stund.

Hade uppsatsseminarium igår där vi diskuterade teori och jag satt som vanligt på såna där sammankomster som ett frågetecken och kände mig som en idiot för jag har trots allt läst 150 poäng på universitetet men fortfarande förstår jag inte vad induktiv metod är. Varför kan akademiker inte prata som vanligt folk? Varför kan de inte ge mig kritik som jag förstår istället för att slänga ur sig "jag tycker att det är lite otydligt vad du vill med din idéanalys men jag tolkar det som att du har en hermeneutiskt normativ ansats och din teori är mest deduktiv, stämmer det?". Suck. Har den senaste tiden haft vaga tankar på att bli en fantastiskt intellektuell högt ansedd kändisprofessor i politisk ekologi men jag lägger nog ner de idéerna nu. Jag vill inte behöva fortsätta med såna här abstrakta samtal som känns högst irrelevanta. Jag vill ju bara skriva!

Det regnar alldeles för mycket i Malmö nuförtiden. Vattnet som ingen blir gladare av tar sig in överallt. I näsan och genom sulorna på mina alldeles för ovattentäta skor. Precis vad jag inte behöver. Jag behöver bara kärlek. Kanske ännu mer när jag är blöt.

Försökskanin

Jag har inget internet längre. Det är så fruktansvärt frustrerande. Ja, jag vet, i jämförelse med mitt senaste inlägg är det en världslig sak men det är löjligt vad det försvårar min vardag. Det borde vara en mänsklig rättighet att få parasitera på andras trådlösa nätverk när man betalar en hutlös hyra tycker jag. Det tycker tydligen inte min granne, inte längre. Vilket innebär att jag den senaste veckan har fått glädjen att stifta bekantskap både med Stadsbibliotekets intressanta Spanienliknande datasystem ("nej tyvärr de här datorerna tar inte usb-minnen, men om du vill skriva ut något så kan du gå ner till datorerna nere i tidningsrummet. Fast dom har inte internet." Men-fan-hur-gör-jag-då-om-jag-vill-maila-ett-dokument?) samt med Medborgarkontoret (räddaren i nöden!). Nåja.

Idag har jag varit på Astra i Lund för att donera mitt blod till vetenskapen. Lite i taget. De annonserade i Metro efter försökspersoner med björkpollenallergi och eftersom jag inte vet någon med lika extrem björkpollenallergi som jag så tänkte jag att jag skulle bli en extremt bra försöksperson. Dock borde jag nog inte ha druckit fullt så mycket alkohol som jag gjorde i helgen. Jag hoppas att de fortfarande vill ha mig efter att ha analyserat mina prover.

För övrigt har jag total, fullständig, skrivblockering när det gäller min uppsats. Tankeblockering, till och med. Jag förstår inte hur det här ska gå. Vill inte längre och jag har inte ens börjat.

Så in i helvete bråttom

Igår såg jag premiären av SVT:s påkostade dokumentärsatsning Planeten (heja webb-tv!) och gladdes åt att inte allt samhällsengagemang och informationslusta på kanalen har gått förlorad på bekostnad av nya dramaserier och familjära toklustiga lekprogram. Men det var väl ungefär det enda jag gladdes åt.

När man har spenderat en höst läsandes om miljöpolitik och hållbar utveckling ser man inte så ljust på framtiden. Men hur insatt jag än är i problemen så blev jag ändå skrämd av det framtidsscenario som de målade upp. Därför att framtiden inte är så långt borta som vi skulle vilja tro när vi ignorerar den, när vi gör våra val utan en tanke på våra kommande barn. Framtiden är år 2010 när 50 miljoner människor kommer att vara på flykt från sina hemländer på grund av klimatförändringar. Framtiden är år 2031 när kineserna har blivit 1, 45 miljarder, äger 1,1 miljarder bilar och kommer att kräva 2/3 av allt spannmål i världen för att överleva och den dubbla pappersproduktionen av idag (vilket kommer innebära slutet för världens skogar).

Och varför tala om framtiden förresten, varför tala om våra kommande barn? När de val vi gör idag påverkar redan nu levande människor och barn på andra sidan jorden som bara kan drömma om de möjligheter och tillgångar som vi tar för givna? Våra gamla otjänliga tv-apparater och datorer (de flesta troligtvis endast otjänliga just i sin egenskap av gamla och inte för att de inte fungerar) hamnar på en tipp i Nigeria, läcker ut livsfarliga ämnen på människors bakgårdar och förgiftar deras vatten och husdjur. Vi tror att vi är miljövänliga för att vår luft är frisk och våra skogar är stora, men vi har bara dumpat av våra miljöproblem på den globaliserade världens bakgård. Det vill säga i u-länder som inte har råd att säga nej. Vår livsstil är inte hållbar. Det har den inte varit på länge, det är den inte idag och det kommer den inte heller att bli om vi inte gör något. Den marknadsliberala tron på att allt kommer lösa sig genom ekonomisk tillväxt funkar liksom inte. Vi växer så det knakar men träden växer inte fortare och sjöarna blir inte fler och jorden blir inte större för det.

Jag kommer på mig själv med att undra hur man inte kan bli påverkad av det här budskapet. Hur man kan stänga ögon och öron och gå iväg och köpa ett par nya stövlar eller en ny flatscreen tv eller sex jättebilliga toppar på Hennes utan att ens reflektera? För det tycks mig ändå som att det är precis så som de flesta gör. De lever vidare i en vardag som styrs av kortsiktiga val därför att hela vårt samhälle bygger på den logiken. Jag önskar ofta att jag också kunde det, det skulle vara så skönt att inte bry sig. Och nej, jag vet att man inte kan tänka på det här hela tiden. Då går man under (illustreras enklast av att jag ibland när jag tänker för mycket på det efter ett tags depression kommer fram till att det enda hållbara är att gå ut och bygga mig en hydda i skogen och leva på min egenodlade potatis, svamp och någon fågel ibland (vilket skulle innebära att jag skulle behöva börja äta djur och det vill jag nog inte)). Men hur mycket krävs det för att den stora massan människor ska reagera? Och med den stora massan menar jag oss i i-länderna för det är oss det hänger på. Är det först när naturkatastroferna börjar nå även oss i de skyddade delarna av världen som vi inser att växthuseffekten inte var så himla najs ändå även om den hjälpte till att fixa värsta billiga och snygga solbrännan för vi behövde inte ens åka utanför landets gränser på solsemester vi åkte till Pite havsbad istället? För då kommer det redan att vara för sent. Jag vet inte. Jag vet inte vad som krävs. Hur omvänder man de hundratals miljoner människor som det handlar om? Som lever ett liv som de omöjligt vill göra avkall på?

Idag har jag läst böcker till uppsatsarbetet vilket väl inte direkt har piggat upp mig på den här fronten. Gick och tömde massa kassar av diverse i återvinningen för att försöka stilla mitt dåliga samvete en gnutta men det hjälpte inte heller. Försökte peppa mig själv med att lyssna på Svenska Akademien vilket gick ganska lite bättre. Mycket hopp i deras låtar. Men ändå - cynikern är i högform och kunde inte låta bli att stilla undra när hon lyssnade på raden: "Tänkande människa håll ut, det kommer en morgondag. Tänk på glimtar av hopp så orkar du ännu ett litet tag" om det verkligen kommer någon morgondag.

Tjoheeej vilket upplyftande inlägg det här blev. Jag ville väl egentligen säga att det är klart att det inte är försent. Det får inte vara för sent. Men det är så in i helvete bråttom.

Jaha, så är man här...

Förra veckan när jag satt här hemma insvept i en tjock tentaångestdimma och tyckte att allt jag kunde hitta på internet var intressantare att läsa än kurslitteraturen (vilket inte var böckernas fel, de var intressanta egentligen, allt var tentans fel), insåg jag hur roligt det är med bloggar och att jag också måste börja. Om inte annat så för att ha något mer kreativt att göra när jag försöker undvika att plugga. Så här är man nu.

I Malmö har det blåst vilda höstvindar idag. Cykeln stannade nästan på väg till brasse-brottningen. Min cykellampa, som är inne i en högst nyckfull period och bara vill lysa om man cyklar i de allra guppigaste partierna på Malmös välasfalterade cykelvägar och bara om man trampar hysteriskt, hade det jobbigt. Men träningen var riktigt rolig idag! Sist ville jag ju bara gråta och kände mig svagast i världen men idag lyckades jag brotta ner en av killarna som jag inte rådde på i torsdags. Flera gånger, till och med. Det är roligt att känna sig stark. Hehe.

Helgen har varit rolig med fest och besök av både kära vänner och oväntade känslor. Min allra käraste Anja har åkt hem till Stockholm igen. Tråkigt, tycker jag. Insåg hur dåliga vi har varit på att bara hänga. Mer gemensam hängtid! Kanske till jul. Nu saknar jag henne. Vilken tur då att det finns så många andra söta söta söta att hänga med här i stan och i grannstan.

Jaha. Jag märker att jag är lite ovan vid sånt här. Vet inte riktigt vad jag kan skriva, vad jag inte borde skriva och så vidare. Så det kanske är bäst att jag slutar här. Jag kommer lära mig. Nu ska jag skriva lite uppsatsplan, hade jag tänkt.