Tillbaka till framtiden

Min närmaste framtid har länge varit ett vakuum, ett svart hål som jag inte vågat fundera så mycket alls på därför att jag inte har vetat vad jag vill och om jag har vetat det så har det varit högst osäkert om jag ens har vågat kunna hoppas på det. Nu är den tillbaka, och vilken comeback! Den skimrar, min framtid. Jag ska sitta där, i vår fina kexfabriksörtagård (vi arbetar fortfarande på namnet), jag ska sitta där hela våren med min laptop och jag ska skriva skriva skriva hela dagarna. Och inte någon statsvetenskaplig uppsats, bevare mig väl. Nej nej, siktet är inställt på romanen. Jajemän. Här ska skrivas skönlitterära mästerverk!! Eller (för att anta en något mer anspråkslös och inte lika prestationsångestingivande ton) så ska Åsa förverkliga sig själv genom att finna sitt språk och sin berättelse (som nog aldrig någonsin kommer att bli publicerad och läst, men som åtminstone kommer att vara min).

Jag är så glad. Det känns så skönt att veta vad jag ska göra i vår, det känns så skönt att få göra något som jag har velat göra så länge. Och jag önskar att det var 10 januari redan nu, att uppsatsen var inlämnad och att jag fick börja leva den framtid som jag väntar på. Men först är det Norénjul och uppsatside (till skillnad från björnarna så kommer jag faktiskt gå i ide trots snöbrist).


Inbillar mig för övrigt att uppsatsskrivandet börjar lossna nu. Vilket är konstigt eftersom jag inte har skrivit en rad de senaste fem dagarna. Nåja. Imorgon bär det av hem-hemåt och innan dess måste jag ha skrivit minst en sida till. Annars blir det inga lussebullar till Åsa.

All I want for Christmas...

... lite mer tid skulle inte sitta fel. Tre veckor kvar tills uppsatsen ska in nu. Tre veckor. Under vilka jag även ska hinna med att köpa julklappar, julpynta, fira jul, känna julefrid, äta julmat, umgås med gamla vänner, ordna nyårskalas, fira min jubilerande mor, åka långsamt tåg fram och tillbaks mellan Stockholm och Malmö, hjälpa Hanna att flytta samt sova och hålla mig någotsånär frisk i huvudet under panikmolnet som drar allt närmre.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas. Men det måste jag ju. För motsatsen känns rätt otänkbar för den duktiga duktiga flickan.

(Perspektiv... okej, jag försöker: Åsa, var glad att du inte är med i amerikanska armén. Eller jobbar för slavlöner på en flyttfirma. Eller något ännu värre som jag inte ens orkar tänka på. Hmm. Jo, nu känns det lite bättre.)

Kärlek kanske kan rosta till något bättre

Jag träffade en gammal vän som en gång var mer än en vän för en fika idag och kom att tänka på hur många som har varit mer än vänner som jag skulle vilja träffa igen för att jag fortfarande bryr mig om dom. För att jag skulle vilja veta hur dom lever sina liv just nu, i ett varmt regnigt december. För det var så härligt att sitta där mittemot honom och känna att massa tid hade gått och att det var något bra för nu kan vi bara tycka om varandra punkt. Det räcker så, det stannar där. Det är så skönt, så okomplicerat.

Och vi pratade om våra liv och våra framtider och han berättade om sin flickvän och jag blev glad för hans skull och sedan när han sa att "nu måste du berätta ALLT om dig åsa!" tänkte jag att så konstigt det är att när man säger så så handlar det ofta om att man vill veta vad som händer i den andres kärleksliv. Varför är det så? Och varför kände jag att jag också hade velat ha ett bra förhållande att berätta om? Är det för att han var vad han var en gång (fast varför skulle jag ha något att bevisa för honom?) eller är det för att jag tror att det är den informationen som är mest intressant? Som om jag inte tror att mitt liv kan verka intressant utifrån i brist på lycklig kärlek. Det är ju sjukt. Där ser man hur påverkad man blir av den där heteronormativa klassiska bilden av lycka, alltså kärlek. Kanske särskilt såhär i juletider med äckligt MQ-reklamhångel ständigt up my face.

Jag berättade i alla fall om min lyckliga lägenhetskärlek. Den räcker långt. När vi väl flyttar in så kommer den älska oss lika mycket.

Snart mitt i smeten

Jag tror knappt att det är sant: VI HAR FÅTT EN LÄGENHET!!!! Snart, snart ska jag få flytta ifrån det här huset i änden av den ödsliga mörka stormiga våldtäktsgatan bredvid barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen till en fantastisk fantastisk lägenhet mitt över vägen från Möllan!!! Jag skriver det en gång till: Jag ska flytta!!! Till en lägenhet som jag nästan vågar säga har Malmös bästa läge, möjligtvis slaget av husen i rondellen och vita tornhuset på torget. Det är helt galet. Helt galet. Kontraktet skrevs på för fem timmar sedan och jag är fortfarande rädd att någon ska ringa och säga att det är ett misstag.

Igår satt jag och mina blivande söta sambos och drack öl på baren mittemot vårt blivande hus och vinkade till vårt blivande kök (som Linda har döpt till Örtagården) och planerade för hur fint vi ska möblera när vi får flytta in efter nyår. Och jag känner att jag inte vill vänta en dag till, jag skulle helst vilja flytta imorgon. Om jag skulle vara bara hälften så engagerad i mitt uppsatsskrivande som i mitt möbleringsfantiserande så skulle jag garanterat få nåt jättetjusigt stipendium för årets bästa uppsats. Så är nu inte fallet och jag är rädd att kvaliteten kommer hamna nånstans i andra änden av skalan. Men jag kan leva med det. För jag är kär nu. Lyckligt kär. I en lägenhet som är min (nåja, en definitionsfråga). Och livet är härligt.

Aldrig mer

Gårdagens (nattens) lärdom är att Åsa aldrig mer ska försöka sig på bar-raggning. Igår gjordes första och sista försöket. Åsa blev tillintetgjord av söt pojke som hade tittat intensivt på henne en tid men som när hon öppnade munnen klappade henne lite nedlåtande på armen och vände på klacken och gick. Aldrig mer. Nu ska mina kontaktförsök enbart utsträckas till ögonkontakt på dansgolvet och möjligtvis lite försiktigt raggande på hemmafester. No más.

Vill ju ändå inte tro att Kärleken finns på KB:s köttmarknadsdansgolv. Så det så.

Kvar under täcket

Jag har så svårt att vakna nuförtiden. Det är som om decembermörkret har planterat sig i mina ögonlock som helt enkelt inte kopplar att de måste öppna sig för att min dag ska kunna börja; i benen som är så vansinnigt vansinnigt tunga under täcket; i huden som fryser av bara tanken på att möta dagen utan täckvärmen. Jag ligger alltså kvar. Och kvar. Och kvar. Snoozar gånger sju, sätter på radion (tack fjärrkontroll!) och låter drömdimmorna skingras till Morgonpasset och ligger kvar ungefär tills det kommer nån låt jag bara inte står ut med. Vilket kan ta rätt så lång tid ibland.

Ååå, det här självständiga arbetet tar knäcken på mig! Disciplin finns ju helt enkelt inte i min begreppsvärld. Jag behöver struktur i min vardag. Men låt mig inte tvingas skapa den själv! Då kommer jag aldrig upp ur sängen. Då fastnar jag framför meningslösa klipp på youtube eller ger mig på att försöka hitta den bästa bloggen på bloggtoppen eller uppdaterar hysteriskt min inkorg för nåt roligt mail måste jag ju få idag (japp, internet är tillbaka - till glädje för mig men inte för min arbetsmoral). Så äter jag lunch och funderar på att jag borde gå ut och ta en promenad men så blir det oftast inte för det regnar och så kan jag ju träna på kvällen. Men fika däremot, det kan jag ju göra. Och så går dag efter dag utan att en bok blir läst, utan att en rad blir skriven. Det är så seeeeeegt. Jag blir tokig.

Men annars är det väl bra. Ikväll är det fest hos frun och massa vänner kommer och hälsar på. Och jag tror att jag har blivit lite vuxen. För jag blir inte rädd längre. Bara nyfiken.

En dröm i brunt kuvert

Jag har skickat iväg en dröm med posten idag.
Och jag hoppas, hoppas...

När jag bodde i Canada och skrev fler brev på elva månader än vad jag sammanlagt har gjort under resten mitt liv, pussade jag alltid på kuverten innan jag la dom i lådan. Det var nästan som en tvångstanke för att om jag inte gjorde det så skulle något hända med brevet på vägen. En tvångstanke med lyckönskningar: puss kom fram ordentligt puss gör min vän glad puss låt mig få svar snart.

Idag ville jag pussa på mitt brev för att önska det och mig lycka till, men jag stod mitt på Stora Södergatan och det blåste storm och det regnade is och jag ville inte att brevet skulle bli blött så jag tittade bara på det lite extra kärleksfullt och kramade det mellan mina handskklädda fingrar. Och stoppade ner det. Och nu är det på väg och jag kan ingenting göra och jag har kanske inte riktigt vetat vad jag vill innan men nu känner jag mig mer och mer säker för inte har jag känt att jag har någon lust att pussa på ett antagningsbesked från Lunds universitet. Alls.


Och någon log mot mig idag och jag tyckte om det.

Näääää det är inte rättvist

Alltså jag måste få gnälla lite: När en tolvåring skriver såhär jävla bra, vem faan är jag att tro att jag någonsin skulle kunna få någon som helst uppmärksamhet för mitt mediokra skrivande?

Luften gick plötsligt ur mig. Det känns som om jag är tolv år igen och har misslyckats med att komma in på häggviks musikklasser och min kära lillasyster är så odrägligt äckligt bra på att sjunga fast hon är två år yngre och hon kommer minsann in på förbannade Adolf Freedrik. Jag har drabbats av gammal hederlig, riktigt jävla illgrön avundsjuka. På alla som kan skriva så mycket bättre än vad jag kan, på alla som får ge ut böcker (särskilt om hon är tolv år!), på alla som får vara författare.

Ja, jag är barnslig. Men det är viktigt att bejaka barnet inom sig.

lite tisdagspolitik

Alltså, ibland blir jag bara så upprörd. Om ni har tid och lust, gå gärna in och se den intressanta debatten om konsumtion i Argument, med bland andra Erik Svansbo och Zaida Catalán. Den förste uttalade flera gånger de bevingade orden "handel är det bästa som finns" (vilken sorts handel? all handel?) och tipsade om att årets julklapp borde vara en billig skjorta på HM, sydd av en person i ett fattigt land (bevisligen inte rättvis handel). Och jag vet, det finns många bra argument för frihandel och jag håller med om många, men det är ingen anledning för att försvara en oreflekterande exploatering av jordens resurser (än mindre att bortförklara argumentet för mindre konsumtion grundad på oro för jordens resurser som "ett absurt resonemang", som Svansbo gör i debatten). Dessutom är frågan hur hållbart det är socialt att inte ens ifrågasätta handel som bygger på att billig arbetskraft är en konkurrensfördel och att arbetare saknar alla grundläggande rättigheter (SE China Blue om ni inte redan har gjort det!) - hur bidrar det till en friare värld undrar jag, herr frihetsbloggare? Det ligger en fara i att tro att marknaden så småningom kommer att lösa alla våra problem, därför att då invaggas vi i en falsk trygghet om att vi kan fortsätta som vanligt och vi behöver inte ändra på någonting det kommer bli frid och fröjd ändå. Hur länge kan vi egentligen vänta när våra resurser är ändliga? Tills de resterande resurserna blir så få och priserna på dem så höga att ingen, utom kanske Bill Gates, har råd att köra bil längre? Jag är rädd att det är för sent då. Och det hjälper inga kinesiska arbetare att få rättigheter heller.

Jag vill också tro att teknologin kommer att lösa många av våra problem - den kommer att göra produktion mer energieffektiv, den kommer att finna finurliga lösningar som vi knappt ens visste att vi behövde och den kommer att bli allt viktigare. Men jag tror inte att det räcker, därför att man kan effektivisera produktion och avfallshantering hur mycket som helst men grunden till problemet ligger i att vi konsumerar en massa prylar som vi inte alls behöver och de prylarna måste komma någonstans ifrån. Och, hör och häpna: de kommer från naturen! Vi kommer finna lösningar och vi kommer nog överleva längre än de flesta domedagsprofeter förutspår, för människans hjärna är fantastisk, men vi kan inte bortse från att vi är djur och vi kan inte leva av maskiner.

Och marknadens osynliga hand är alldeles alldeles för stel i lederna.

Aaa, det här var ett upprört litet inlägg. Den här bloggen är nog lite schizofren, inser jag. Vardaglig kärlekslängtan en dag och kamp för miljörättvisa nästa. Jaja. Perspektiven varierar. Och jag tycker det är rätt kul att vara lite politikpretto. Och jag borde verkligen verkligen skriva på min uppsats nu istället.

Höstig ensamhet

- Jag tror att Åsa känner sig lite ensam.
- Varför tror du det?
- Ja, jag vet inte riktigt, men jag tycker att hon är lite tystare än vanligt nu för tiden. Och så verkar hon frysa jämt fast det är så varmt.
- Men det behöver ju inte betyda nåt.
- Nä, ioförsej.
- Jag menar, vem är inte lite höstdeppig?
- Sant.
- Och varför skulle hon känna sig ensammare än nån annan? Hon har ju skitmånga kompisar.
- Jo, fast det är väl inte det.
- Vad är det då?
- Äh, jag vet inte... hon saknar väl nån slags... närhet.
- Mmm.
- Nån att vakna med, du vet.
- Jo.
- Jag är lite orolig för henne. Tänk om hon liksom aldrig hittar nån.
- Men vadå? Hon har det väl rätt bra ändå? Måste man ha en karl för att vara lycklig eller?
- Nää, det är klart man inte måste. Men...
- Det är inte synd om henne!
- ... men hon ser bara så ensam ut.