Krig

Hemma i fina älskade Stockholm igen. Det är lika varmt här som i Malmö, och imorgon är det december. Vädret har verkligen fått helfnatt. Hoppas det blir snö till jul.

När jag åkte tåg upp igår (nej Anja, morgontåget är verkligen ingen hit) ville jag helst bara sova men jag fick en pratglad granne så det blev inte så mycket sömn som jag hade behövt. Nu gjorde inte det så mycket eftersom han var väldigt trevlig och intressant att prata med. Basel hette han, kom till Malmö från Irak för fyra månader sedan och nu var han på väg till Irakiska ambassaden i Stockholm för att förnya sitt pass med sitt nya svenska uppehållstillstånd (så glad man blir när man hör om fall där Migrationsverket har varit förnuftiga). Han berättade om sin familj som var kvar i Bagdad, om hans fru och tre barn som inte hade gått utanför huset på två månader, om mopedbudet som han hade anlitat för att köra hem mat till dem och om granaten som förra veckan landade utanför deras köksdörr men thanks to God inte hade utlösts. Och han berättade att hans fru försöker sälja familjens bil och andra saker för att spara ihop pengar till en flygbiljett till Sverige men ingen vill köpa någon bil för ingen ser någon framtid. Och han berättade liksom uttryckslöst att hans asylärende hade behandlats så snabbt eftersom han hade så bra bevis på att hans bror hade blivit mördad och att han själv var hotad till livet av samma människor som mördade honom. Och han berättade om irakier som har ägnat år åt att bittert hata Saddam men nu har börjat se tillbaka på hans styre som något positivt. De har börjat uppskatta honom eftersom allt är så mycket värre nu.

Och på en amerikansk militärbas någonstans i Tyskland sitter min vän Easton och kämpar mot en nattsvart depression, nyligen tillbaka från en amerikansk militärbas någonstans i Irak.

Och jag undrar vem som någonstans någongång tjänar på dessa vansinniga meningslösheter?


Som avslutning, en liten hoppfull historia om medmänsklighet: Basel var stolt över sitt namn. Han berättade att en gång på 80-talet när han skulle ta flyget från Genéve till Bagdad skulle han bli tvungen att betala 140 dollar för övervikt men när han visade sitt pass för den schwiziska kvinnan bakom disken skrattade hon och sa "Basel? That's my hometown!" och han slapp betala.

Inte riktigt som förr

I lördags var jag på nation för andra gången den här terminen. Tiden då vi troget sprang på Wermlands varje lördag känns numera långt borta. Nu är det vuxet uteliv i Malmö med 45 kr ölen som gäller. Det har varit trevligt och roligt men jag har saknat Lund. Så kom jag och frun i sällskap med Johan och Elinn till Smålles, en decimerad liten skara av den forna korridorens armé som brukade ockupera om inte ett helt så åtminstone ett halvt nationsdansgolv under sina glansdagar. Och det var trevligt att vara på nation igen, det var skönt att vara i Lund men det var inte som förr och inte som jag skulle önska att det var. L beklagade sig över den alltför unga massan och påstod att hon aldrig mer kommer gå på nation och när jag blev lite barnsligt ledsen av att höra det så sa hon att jag nog kommer känna precis likadant när jag är tre år äldre. Hon har säkert rätt. Det är bara lite svårt att släppa. För trots att jag inte längre är lika sentimental som när jag var 18 och trodde att ingenting någonsin kunde bli lika bra som det en gång var, trots att jag har lärt mig att väldigt mycket i livet bara blir bättre och bättre, kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin mer i mitt liv kommer att ha fullt lika underbart roligt som vi hade de där förtrollande första Lundaåren. Mycket kommer att bli bättre och har kanske redan blivit det, men jag är övertygad om att jag kommer bli en sån där som sitter och ser tillbaka på min studietid med ett löjligt leende på läpparna och dimmiga ögon. Jag gör det ju redan, och den är inte ens slut. Haha. Det bådar ju gott.

Inte ens vegoburgaren på Hamburgerstället smakar lika gott längre.

Men det är bara att inse att jag har gått vidare, blivit lite vuxnare, och njuta av det. Jag har numera vänner som köper lägenheter. Kan jag få vuxenpoäng för det månntro? Trivs i alla fall med det. Himla bra, till och med. Malmö är bäst.

Mer kärlek och mindre vetenskapsteori

Hurra! En tillfällig nåd har skänkts mig (från ovan eller från ett hål i nån nätverkskryptering), och jag har återigen internet! Det är härligt hur glad jag kan bli för en sån sak, även om det bara är för en kort stund.

Hade uppsatsseminarium igår där vi diskuterade teori och jag satt som vanligt på såna där sammankomster som ett frågetecken och kände mig som en idiot för jag har trots allt läst 150 poäng på universitetet men fortfarande förstår jag inte vad induktiv metod är. Varför kan akademiker inte prata som vanligt folk? Varför kan de inte ge mig kritik som jag förstår istället för att slänga ur sig "jag tycker att det är lite otydligt vad du vill med din idéanalys men jag tolkar det som att du har en hermeneutiskt normativ ansats och din teori är mest deduktiv, stämmer det?". Suck. Har den senaste tiden haft vaga tankar på att bli en fantastiskt intellektuell högt ansedd kändisprofessor i politisk ekologi men jag lägger nog ner de idéerna nu. Jag vill inte behöva fortsätta med såna här abstrakta samtal som känns högst irrelevanta. Jag vill ju bara skriva!

Det regnar alldeles för mycket i Malmö nuförtiden. Vattnet som ingen blir gladare av tar sig in överallt. I näsan och genom sulorna på mina alldeles för ovattentäta skor. Precis vad jag inte behöver. Jag behöver bara kärlek. Kanske ännu mer när jag är blöt.

Försökskanin

Jag har inget internet längre. Det är så fruktansvärt frustrerande. Ja, jag vet, i jämförelse med mitt senaste inlägg är det en världslig sak men det är löjligt vad det försvårar min vardag. Det borde vara en mänsklig rättighet att få parasitera på andras trådlösa nätverk när man betalar en hutlös hyra tycker jag. Det tycker tydligen inte min granne, inte längre. Vilket innebär att jag den senaste veckan har fått glädjen att stifta bekantskap både med Stadsbibliotekets intressanta Spanienliknande datasystem ("nej tyvärr de här datorerna tar inte usb-minnen, men om du vill skriva ut något så kan du gå ner till datorerna nere i tidningsrummet. Fast dom har inte internet." Men-fan-hur-gör-jag-då-om-jag-vill-maila-ett-dokument?) samt med Medborgarkontoret (räddaren i nöden!). Nåja.

Idag har jag varit på Astra i Lund för att donera mitt blod till vetenskapen. Lite i taget. De annonserade i Metro efter försökspersoner med björkpollenallergi och eftersom jag inte vet någon med lika extrem björkpollenallergi som jag så tänkte jag att jag skulle bli en extremt bra försöksperson. Dock borde jag nog inte ha druckit fullt så mycket alkohol som jag gjorde i helgen. Jag hoppas att de fortfarande vill ha mig efter att ha analyserat mina prover.

För övrigt har jag total, fullständig, skrivblockering när det gäller min uppsats. Tankeblockering, till och med. Jag förstår inte hur det här ska gå. Vill inte längre och jag har inte ens börjat.

Så in i helvete bråttom

Igår såg jag premiären av SVT:s påkostade dokumentärsatsning Planeten (heja webb-tv!) och gladdes åt att inte allt samhällsengagemang och informationslusta på kanalen har gått förlorad på bekostnad av nya dramaserier och familjära toklustiga lekprogram. Men det var väl ungefär det enda jag gladdes åt.

När man har spenderat en höst läsandes om miljöpolitik och hållbar utveckling ser man inte så ljust på framtiden. Men hur insatt jag än är i problemen så blev jag ändå skrämd av det framtidsscenario som de målade upp. Därför att framtiden inte är så långt borta som vi skulle vilja tro när vi ignorerar den, när vi gör våra val utan en tanke på våra kommande barn. Framtiden är år 2010 när 50 miljoner människor kommer att vara på flykt från sina hemländer på grund av klimatförändringar. Framtiden är år 2031 när kineserna har blivit 1, 45 miljarder, äger 1,1 miljarder bilar och kommer att kräva 2/3 av allt spannmål i världen för att överleva och den dubbla pappersproduktionen av idag (vilket kommer innebära slutet för världens skogar).

Och varför tala om framtiden förresten, varför tala om våra kommande barn? När de val vi gör idag påverkar redan nu levande människor och barn på andra sidan jorden som bara kan drömma om de möjligheter och tillgångar som vi tar för givna? Våra gamla otjänliga tv-apparater och datorer (de flesta troligtvis endast otjänliga just i sin egenskap av gamla och inte för att de inte fungerar) hamnar på en tipp i Nigeria, läcker ut livsfarliga ämnen på människors bakgårdar och förgiftar deras vatten och husdjur. Vi tror att vi är miljövänliga för att vår luft är frisk och våra skogar är stora, men vi har bara dumpat av våra miljöproblem på den globaliserade världens bakgård. Det vill säga i u-länder som inte har råd att säga nej. Vår livsstil är inte hållbar. Det har den inte varit på länge, det är den inte idag och det kommer den inte heller att bli om vi inte gör något. Den marknadsliberala tron på att allt kommer lösa sig genom ekonomisk tillväxt funkar liksom inte. Vi växer så det knakar men träden växer inte fortare och sjöarna blir inte fler och jorden blir inte större för det.

Jag kommer på mig själv med att undra hur man inte kan bli påverkad av det här budskapet. Hur man kan stänga ögon och öron och gå iväg och köpa ett par nya stövlar eller en ny flatscreen tv eller sex jättebilliga toppar på Hennes utan att ens reflektera? För det tycks mig ändå som att det är precis så som de flesta gör. De lever vidare i en vardag som styrs av kortsiktiga val därför att hela vårt samhälle bygger på den logiken. Jag önskar ofta att jag också kunde det, det skulle vara så skönt att inte bry sig. Och nej, jag vet att man inte kan tänka på det här hela tiden. Då går man under (illustreras enklast av att jag ibland när jag tänker för mycket på det efter ett tags depression kommer fram till att det enda hållbara är att gå ut och bygga mig en hydda i skogen och leva på min egenodlade potatis, svamp och någon fågel ibland (vilket skulle innebära att jag skulle behöva börja äta djur och det vill jag nog inte)). Men hur mycket krävs det för att den stora massan människor ska reagera? Och med den stora massan menar jag oss i i-länderna för det är oss det hänger på. Är det först när naturkatastroferna börjar nå även oss i de skyddade delarna av världen som vi inser att växthuseffekten inte var så himla najs ändå även om den hjälpte till att fixa värsta billiga och snygga solbrännan för vi behövde inte ens åka utanför landets gränser på solsemester vi åkte till Pite havsbad istället? För då kommer det redan att vara för sent. Jag vet inte. Jag vet inte vad som krävs. Hur omvänder man de hundratals miljoner människor som det handlar om? Som lever ett liv som de omöjligt vill göra avkall på?

Idag har jag läst böcker till uppsatsarbetet vilket väl inte direkt har piggat upp mig på den här fronten. Gick och tömde massa kassar av diverse i återvinningen för att försöka stilla mitt dåliga samvete en gnutta men det hjälpte inte heller. Försökte peppa mig själv med att lyssna på Svenska Akademien vilket gick ganska lite bättre. Mycket hopp i deras låtar. Men ändå - cynikern är i högform och kunde inte låta bli att stilla undra när hon lyssnade på raden: "Tänkande människa håll ut, det kommer en morgondag. Tänk på glimtar av hopp så orkar du ännu ett litet tag" om det verkligen kommer någon morgondag.

Tjoheeej vilket upplyftande inlägg det här blev. Jag ville väl egentligen säga att det är klart att det inte är försent. Det får inte vara för sent. Men det är så in i helvete bråttom.

Jaha, så är man här...

Förra veckan när jag satt här hemma insvept i en tjock tentaångestdimma och tyckte att allt jag kunde hitta på internet var intressantare att läsa än kurslitteraturen (vilket inte var böckernas fel, de var intressanta egentligen, allt var tentans fel), insåg jag hur roligt det är med bloggar och att jag också måste börja. Om inte annat så för att ha något mer kreativt att göra när jag försöker undvika att plugga. Så här är man nu.

I Malmö har det blåst vilda höstvindar idag. Cykeln stannade nästan på väg till brasse-brottningen. Min cykellampa, som är inne i en högst nyckfull period och bara vill lysa om man cyklar i de allra guppigaste partierna på Malmös välasfalterade cykelvägar och bara om man trampar hysteriskt, hade det jobbigt. Men träningen var riktigt rolig idag! Sist ville jag ju bara gråta och kände mig svagast i världen men idag lyckades jag brotta ner en av killarna som jag inte rådde på i torsdags. Flera gånger, till och med. Det är roligt att känna sig stark. Hehe.

Helgen har varit rolig med fest och besök av både kära vänner och oväntade känslor. Min allra käraste Anja har åkt hem till Stockholm igen. Tråkigt, tycker jag. Insåg hur dåliga vi har varit på att bara hänga. Mer gemensam hängtid! Kanske till jul. Nu saknar jag henne. Vilken tur då att det finns så många andra söta söta söta att hänga med här i stan och i grannstan.

Jaha. Jag märker att jag är lite ovan vid sånt här. Vet inte riktigt vad jag kan skriva, vad jag inte borde skriva och så vidare. Så det kanske är bäst att jag slutar här. Jag kommer lära mig. Nu ska jag skriva lite uppsatsplan, hade jag tänkt.