Glasögonorm

Flyttade lådor mellan lägenheten och lånat förrådsutrymme idag. Det går rätt lätt att flytta när man kan lämna kvar möbler. Men usch vad mycket saker jag har. Böcker framför allt. Tänkte när jag flyttade i vintras att jag borde göra mig av med typ hälften och undrade stilla när jag fyllde låda efter låda i morse (allra allra sista minuten såklart) med just böcker varför jag inte hade gjort slag i saken. Men det är ju så vansinnigt svårt att göra sig av med saker. Jag tror ju att jag kommer behöva allt igen. Men hur mycket behöver jag, egentligen?

Ikväll tar jag lite time-out tror jag. Visserligen har hela den senaste veckan känts som något av en time-out, men idag behöver jag det verkligen. Inte för att jag är stressad utan kanske mest för att jag behöver reda ut lite taktik med mig själv. Skriva listor och strukturera mitt liv. Så mycket ska göras innan återvändandet till Stockholm och så väldigt mycket ska göras innan 17 september-flighten till Quito.

Jag är dessutom trött på mig själv, på mina 25 år unga kroppsdelar som inte vill fungera som dom ska. Mina ögon lins-strejkar. Var hos optikern idag, en ny tjej som pratade med onormalt ljus röst och lät omtänksam som om jag vore 20 år yngre. Hon hällde gul vätska i mina ögon och talade om för mig att jag har knottror på insidan av ögonlocket och nån form av repor på hornhinnan. Och förbjöd mig sedan vänligt men bestämt att använda linser på två veckor för att ögonen ska kunna läka. Och efter det - "jaa, det är nog så att dina ögon har blivit extremt känsliga för linser så du kanske bara kommer att kunna använda dom vid speciella tillfällen i framtiden".

Jamen så hääärligt. Så glaad jag blir.

Takes some time getting used to, tror jag.


Sitter och väntar på två säsongsnedladdningar: L word och Dawson's. Tror det är vad jag behöver ikväll, seriemaraton. Fast det ser rätt mörkt ut, kanske kan jag börja titta framåt tio. Om jag har tur.

Tant

Jag klippte mig i måndags. Efter ett infall och pepp från Lisa blev det kort. Väldigt mycket kortare än vad som var tanken när jag bokade in den där klipptiden för två veckor sedan.

Sedan dess har följande personer sagt att jag är fin i håret:
1. Min mor.
2. Min mormor.
3. Mina kusiner, efter att ha fått veta av mamma att jag hade klippt mig. (hoppas hoppas att dom menade det)

De två vänner som jag träffat sen i måndags har enbart tittat på mig och valt att inte säga något. Och det är inte som att det inte märks. Det är ju ändå ungefär två och en halv decimeter vi pratar om.

Konstaterande: Mitt infall var en dålig idé. Jag tror jag ser ut som en tant.

Skynda väx håret!

Jag är sämst på att packa

Eller åtminstone långsammast. Ska upp om mindre än sju timmar och är fortfarande inte klar. Däremot är jag bäst på att maximera min packning. Vilket dock betyder att jag är sämst på att packa litet och lätt. Vilket i sin tur betyder att jag har med mig en gigantisk resväska plus en gigantisk axelväska plus en papperskasse för två veckors semester hemma i min egen lägenhet där det mesta faktiskt finns. Och jag hade ju tänkt ta med mig en massa saker därifrån, dessutom.

Hmm.

Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.

Ibland tänker nån annan nästan precis som jag

Det är rätt skönt att ha semester, även om den är obetald. Idag sov jag till elva och har sen suttit och uppdaterat mig på alla mina favoritbloggar som jag försummat den senaste månaden när jag även försummat mitt eget skrivande. Snart, när dom där molnen ovanför har slutat se så där hemskt hotfulla ut, ska jag trampa iväg till Sollentunas expanderande köpcentrum och förfasas över hur stort det har blivit och göra lite nytta. Och så ska jag packa min Malmöväska för imorgon bär det av söderut!

För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.

Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.

Jag är en periodare

Det är bara att inse. Det gäller träning, det gäller godisätande, det gäller grönsaksätande, det gäller festande, det gäller tv-tittande, det gäller sällskap, det gäller musiklyssnande. Och det gäller bevisligen också bloggande. Jag har accepterat det nu. Hoppas ni gör det också. Igår påpekade Anja att man inte kan räkna med att få så många läsare om man uppdaterar sällan (underförstått - så sällan som jag gör). Helt sant.

Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.

Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.

Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.