Hur var det med disciplinen då?

Åsa ska jobba på tåget. Åsa tänker att hon ändå aldrig lyckas sova mer än en halvtimme på hela den långa resan mellan Malmö och Stockholm så HURRA vad effektiv hon kan vara de återstående fyra timmarna! Men först ska hon sova. Åsa sover. Åsa vaknar två och en halv timme senare. Och då skiner solen så himla fint och starkt genom tågfönstret att det ändå inte går att se något på dataskärmen.

Det var det.


Dagens glada nyhet är att även administrationen på Statsvetenskapliga institutionen kan vara lite mänsklig.


Och varför varför varför är det så att allt gammalt kommer tillbaka när tåget sakta rullar över Årstabron och den blåa himlen och Stockholms blåa vatten är lika blått som i somras och jag minns minns minns och det gör så ont för jag önskar så jävla hårt att det fanns mer att minnas men det gör det inte för jag misslyckades med att skapa dom minnena som jag skulle vilja ha.

Hem-hem

Imorgon åker jag till Stockholm. Hade tänkt göra massa saker innan dess. Det har inte gått så bra. Imorgon ska jag för första gången prova på att jobba på tåget. Försökte boka nåt så modernt som "pc-plats" när jag bokade tågbiljett idag, men jag var ju inte den enda som hade tänkt jobba på tåget (eller som tyckte att det lät häftigt att sitta på pc-plats) så jag får förlita mig på min snälla dators batteri.

Det känns allt konstigare att komma hem till Stockholm nuförtiden. Allt färre att hälsa på. Allt tydligare att det är Skåne, och Malmö, som är hemma. Men det är fint och det är mysigt. Vår i Stockholm. Fint fint. Ska bara hitta på lite saker att göra.

Förresten har en gammal kompis fått barn. Alltså gammal som i "vi var vänner för längesen", inte gammal åldersmässigt. Hon är yngre än jag. Ojoj. Det känns helt overkligt. Och här springer man själv runt och letar efter nån som bara vill hångla lite och hålla mig i handen i vårsolen. Håhåjaja. Känns som att vi lever i parallella universum, M och jag. Det har vi i och försig gjort ganska länge.

Och nu märker jag att jag mest skriver för att slippa göra det jag måste göra. Packa till exempel. Och skriva duktiga saker. Borde göra det nu och sen sova.

Förresten - drick endast alkohol i måttliga mängder.

Mitt sommarlov

Har ni hört den där gamla Svensktoppslåten? Den där ett litet barn sjunger om hur "JÄTTEskönt mitt sooooommarlov ska bli"? I hennes sommarlov är man leeeedig hela långa daaar. Om jag hade den lilla ungen här så hade jag stoppat in en stor fet falukorv i munnen på henne.

Hur blev det såhär? När förvandlades det jättesköna sommarlovet till JÄTTEsommarÅNGEST? Jag vill vara liten igen och bara äta glass och längta till hur skönt det ska bli att bada i havet. Vilket jag ju fortfarande kan göra i och försig. Men mot en bakgrund av insikten om att ytterligare en sommar kommer att spenderas bland gamla tanter och med en snabbt växande motvilja till att gå upp klockan sex varje morgon och ägna dagarna åt att byta blöjor och tvätta toaletter och föra samma konversationer om och om och om igen.*

Tack gode Gud för skatteåterbäringen, säger jag bara. Och Skatteverket som gör att jag kan få pengar innan midsommar. Jag hade glömt bort detta. Nu ser sommaren lite barnsligare jätteskön ut.

För övrigt undrar jag vad mina föräldrar skulle säga om jag åkte till Colombia.




*Vill bara påpeka att jag faktiskt tycker om gamla människor. Men ack så trött jag är på hemtjänstsomrar.

Apropå kalvar på grönbete

Okej, dagens händelser inspirerade mig till att återuppväcka följande dialog från förra söndagens frukostbord:
Jag: Ska det vara så svårt att hitta en KARL? Jag vill ha en KARL!
Kollektivt medhåll: Jag meeeeed!
Linn: Men du hade ju kunnat få hångla igår..?
Jag: Jo, jag vet. Men det känns inte som att han är nån karl. Han är liksom som ... en kalv på grönbete.
Linda: Det ska vara tjurar.
Jag: Ja, var är dom nånstans? Varför kommer dom inte?
Linn: Det räcker alltså inte med kalvar?
Jag: Nej. Jag är redo. Bring in the bulls.


Och nu en fråga: Varför är den där kalven på grönbetet så ovanligt skuttig? Lilla vän, vill jag fråga. Är det för att stängslet är så högt? För jag lovar dig. Gräset är kanske grönt här, men du kommer inte att få smaka.

Och varför finns inte en endaste tjur inom synhåll?

Människor som flyr, människor som stannar

Var på filmvisning på Zenit ikväll. Såg "I gränslandet" - en film om EU:s migrationspolitik. Om de sex meter höga murarna kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, där taggtråden byts ut mot mer "effektiv" rakbladstråd och kring vilka alla träd huggs ner så att ingen ska kunna gömma sig.

Men folk tar sig över ändå. Det kommer de fortsätta göra så länge gräset verkar grönare på andra sidan. De kommer de fortsätta göra så länge världen ser ut som den gör. Och jag satt och mådde så dåligt under filmen för alla minnen från Ecuador kom tillbaka. Alla minnen av den fattiga verklighet som de vill lämna. Alla minnen av ensamma fruar, ensamma barn, ensamma föräldrar. Som får pengar från USA någon gång ibland men som inte vet om de någonsin får se sina män, sina mammor och pappor, sina söner och döttrar igen. Alla berättelser om dem som har tagit sig dit och som tjänar pengar men till priser ingen människa borde få betala.

Och jag undrar hur många av mina vänner som har riskerat livet på den långa vägen till Chicago sedan jag åkte ifrån el Rodeo. Undrar om några har kommit fram. Om några har misslyckats. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag har misslyckats med att synliggöra dem, med att hjälpa dem.

Juana och Melanie

Guillermo, Amanda och Tania

Maria Jesús med sin familj

'There's something about today that seems a lot like yesterday'

Jag brukar alltid tänka i perioder av beslutsångest på alla tidigare perioder av beslutsångest i mitt liv. På högarna med universitetskataloger på matbordet i Granada som lästes tills vi kunde recitera dem högt för varandra. På val och kval mellan olika kurser som resulterade i val av pol mag programmet för då kunde jag vänta längst möjligt med att bestämma vad jag ville göra med mitt liv. På alla dessa perioder av framtidsångest som handlar om att jag borde göra så himla mycket för att kunna göra ännu mer men att jag istället inte gör så mycket alls. Och jag tänker på att det ofta är tillfälligheter som har avgjort vad jag har valt. Men att jag aldrig har ångrat ett beslut när jag väl fattat det. Förutom kanske nu.

Man behöver inte en hel termin för att känna efter vad man vill göra. Jag är så uttråkad.

Dagens höjdpunkt har varit herrarnas konståkningsfinal. Och att småflörta med killen som säljer comviqabonnemang på ica. Jag tror nästan jag ska gå dit igen. Fråga om han har nåt annat att erbjuda nu när han redan har fått mig att byta abonnemang.
- Kan jag få abonnera på lite spänning i livet? Och börja med dig?

Måndag

Ooo, en sån fin helg! Lägenheten fick äntligen pysslas om ordentligt och vi häpnades över resultatet: Vårt vardagsrum såg framåt lördagseftermiddagen ut nästan som hämtat ur en homestaging-instruktionsbok! (okej, nu tog jag kanske i. men jämfört med hur det såg ut tidigare var det faktiskt i den ligan). Så fint så fint. Nu känns det hemma. Och kakor i stora lass bakades i Kexfabriken och vännerna började strömma in framåt kvällen och vi öppnade champagnen som legat på kylning sedan vi flyttade in och sedan var det fest till framåt morgonen. En riktigt rolig fest på alla sätt. Jag kände mig visserligen som en lite sämre värdinna som inte gav alla gäster likvärdigt med uppmärksamhet men sån tur att vi är tre värdinnor. En oväntad kusin och en ännu mer oväntad gammal samboräv dök upp som kvällens mycket trevliga överraskningar. Åsa gjorde inget som hon ångrade dagen efter (förutom att somna i fåtöljen istället för i sängen. Det ångrade jag framåt sextiden när det började ljusna ute och jag stapplade upp för att borsta tänderna och lägga mig på ett bättre ställe.), trots att tillfälle gavs. Jag tror mig veta vad jag vill och inte vill nu. Det känns himla skönt.

Och igår en bakissöndag utan krav. Fin frukost med fina fina vänner som hade sovit över. Hysteriskt roligt åt saker som jag inte ens kommer ihåg. Bakisdagar borde alltid tillbringas skrattandes. Det är klart effektivast mot huvudvärk och andra symtom. På kvällen njöt vi av att kunna använda vardagsrummet och känna oss hemma där (för att där nu faktiskt finns andra möbler än en soffa och ett soffbord) och firade genom att inte lämna soffan på flera timmar. Little Miss Sunshine är en fin film också.

Nu är det ny vecka och jag känner mig behagligt utfestad och utskrattad och redo för den. Beslutsångesten börjar släppa. Det löser sig. Det gör det alltid.

Lund revival

Igår var jag i Lund och jobbade på Hållbart Universitets ekologiska pub på Blekingska. Och jag kom på mig själv flera gånger under kvällen med att undra varför jag under tre år boendes 150 m från Blekingska kan räkna antalet gånger jag var där på fingrarna. Hur trevligt som helst. Och väldigt trevligt att jobba också. Mycket folk men tyvärr alldeles för snålt tilltagna förråd av just det som vi ville sälja - ekologiskt vin och öl. Vilket innebar att efter halva kvällen fick folk börja dricka vanligt miljöförgiftande (nåja) öl istället. Lite störigt.

Blev rätt nostalgisk där i mina gamla hoods och kände en längtan efter att åka till Lund oftare. Jag ska nog köpa ett månadskort. Insåg när jag gick mot bussen i nattstaden att jag känner en slags ömhet för Lund. Älskar staden på nåt nostalgiskt romantiskt sätt. Medan Malmö... det är mer nån slags bubblande kärlek över hur bra den här staden är. På alla möjliga sätt. Men Lund är ändå speciellt. Bratsen till trots (vilka man inte märker när man är där så sällan som jag är nu).

Och alltså, vilka karlar det finns i Lund! Var var dom när jag var där?

Vårkänslor?

Någon slags vårtrötthet vill tvinga mig i säng fast klockan bara är nio. Den har velat göra så sedan klockan halv sex ungefär. Men jag kan stå ut med trötthet när den orsakas av vår. Om det bara var så väl att den bara orsakades av sol och inte allra mest av sömnbrist på grund av framtidsångest. Japp, den är här i kvadrat.
Varför ska det alltid vara så in i helvete svårt att välja? Var, jag undrar bara var, är den kvinnliga intuitionen när man som bäst behöver den?

Och så dagens överraskning: Ett samtal från J. Som jag har slutat tänka på, som ju uppenbarligen inte var intresserad. Men hej hopp vad solen verkar sätta igång saker. En promenad i det vackra vädret hade han tänkt föreslå, sa han. Sån otur då att när jag väl ringde tillbaka efter en och en halv timme så hade det hunnit bli kallt och dimmigt och han var inte kvar i stan. Eller var det bra? Jag vet inte. Jag tycker mest att det hela är rätt roligt. Att det helt plötsligt är jag som är rätt ointresserad och han som vill ses. Spel, jag vet, men I like it. Och jag är rätt nyfiken på vad han tänker. Vi kanske tar en promenad nån annan dag. Trots allt är det trevligare att njuta vårsol tillsammans med någon annan.

Flickor på is

Tunn is. Vilken underbar, fantastisk film. Om kärleken till sport. Det där som borde vara anledningen till att det överhuvudtaget spelas, hoppas, jagas, sparkas, brottas, dansas i världen - men som alltför ofta verkar försvinna i det tävlingsmaskineri som sport har tillåtits bli. Här var tjejer som skrek av glädje över att få sätta på sig ett par skridskor, som halkade runt på hård is utan ett endaste skydd, som föll över varandra i skrattande högar. Som bara ville spela ishockey. För att det var roligt, för att det fick dem att skratta. För att de annars, om de inte fick ägna sig åt idrott, skulle känna sig halva.

Om förtryck som hindrar kvinnor världen över att få känna den där glädjen. Om förtryck som hindrar dem att göra så mycket som borde vara självklart. Om att sätta sig upp mot det förtrycket, protestera, bryta konventioner. Sport är en rättighet, sport blir politik när delar av befolkningen nekas att utöva den. Rättigheten ska kämpas för, den ska försvaras. Tårar av ilska när den nekas. Men ingen uppgivenhet, utan kamp! Jag avslutar kvinnodagen skrattandes, med lite mer hopp än igår.

Framför allt var tjejerna här personligheter. Hur ofta, funderade jag medan jag satt och skrattade högt av den enkla anledningen att de skrattade, skildras unga tjejer i fattiga länder som annat än tysta offer? Alldeles för jävla sällan. Det finns så många tysta offer i rapporteringar, i filmer, i nyhetsklipp. De försvinner i en ledsen massa. Männen ges personlighet. Kvinnorna visar sorg. När det bästa sättet att skapa förståelse kanske är att visa på situationer där vi alla skulle ha skrattat tillsammans.

Och jag kom på mig själv med att sakna enkelheten i livet jag levde för ett år sedan. Hur så små saker kunde göra oss glada, hur de allra mest smittande skratt uppstod över samtal i de enklaste lerkök med människor som knappt äger någonting. Här skrattar inte barn jublande när de för första gången får sätta på sig ett par skridskor. Jag önskar att lycka kunde vara lite enklare. Att sport kunde få vara det. Lite mer som det var tänkt att vara.

Och att världen kunde få vara rättvis. För i helvete.

Hemma hos mamma

Att komma till Stockholm är lite som att åka tillbaka i tiden. I Malmö var det nästan vår. Det är det inte här.

Igår: Långa samtal med en ovanligt uppmuntrad pappa, god sen lunch som följdes av en god middag och ett mycket trevligt middags- och ölsällskap och en Åsa som inte ville tänka i konsekvenser.

Idag: firade jag kvinnodagen utan en endaste demonstration men med trevligt frukostsällskap. Sedan hem till Norrviken och mammas hembakade bröd. Skrivstund, kaffestund, sovstund, promenadstund. Snart mammastund.

Imorgon: ska jag bestämma hur världen ska räddas!


I sommar: läste jag att det ska bli en turné med Moneybrother, Säkert! och Salem al Fakir. Jag undrar om det kan bli bättre. Försöker förtränga den pockande sommarjobbsångesten och tänka på sommarkonsertförväntningar istället.

Nu: har jag inget mer att säga.

Som nytt

Mitt rum är inte längre lila med hippieslagord på väggarna. Hurra hurra. Nu är det ljusgult och fint, om än med visst silverfärgat striminslag (enfärgade tapeter var inte ett känt begrepp när tapetkatalogen tillverkades). Så skönt. Så ljust! Det känns nästan som sol inomhus. Jag blir lite solig inommig också. Aah. The power of feng shui.

Prestationsångest

Ett vanligt råd om man vill bli författare är att läsa så mycket som möjligt. Så kan man låna friskt sen, så blir man inspirerad. Jag får total skrivkramp av det. Jag läser och läser och jag har precis läst ut en bok av en av mina favoritförfattare, Syster min av Barbara Voors, och hon brukade inspirera mig något oerhört men nu blir jag bara helt matt. För jag förstår inte hur jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Andras talang paralyserar mig. Här finns ju bara lilla jag och all min vilja och hur ska dom kunna skriva en bok? Jag har så svårt att komma vidare och det skrivs ingen historia.

Och imorgon åker jag hemhem. Det ska bli så skönt. Och roligt. Och spännande. Kanske lite plåster på prestationssåret också. Ett kreativitetsplåster. Tänk en sån bra idé. Ett sånt vill jag ha. Fast kanske räcker det rätt bra med att bara andas Stockholmsluft och träffa föräldrar och några vänner och sova i mitt gamla rum också. Jag hoppas det. Och jag vet att det inte finns några magiska kurer för skrivkramp, att det bara är att tvinga sig själv att skriva mer och mer och mer fast allt känns som det blir skit men just nu har jag inte den disciplinen.

'Jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi... är du fortfarande arg?'

Någon kanske undrar hur det går med min Roman? Om inte annat så undrar jag det. Igår pratade jag med O (ex med vissa böjelser) om triangeldramaupplägget på det hela och han blev speciellt förtjust i delen där jag berättade att det handlar om två kompisar som blir kära i varandra.
-Aha, sa han då. Är den självbiografisk?
-Nej, inte direkt. Allt man skriver är väl självbiografiskt på något sätt. Men det här handlar om två tjejer.
Tystnad.
- Ska du inte göra en bilderbok?

Nej kära du, det ska jag inte.


(Och vi ska ses när jag ska upp till Stockholm i veckan och jag vet inte alls om det är så särskilt bra men det skiter jag faktiskt i för mina fingrar har glömt hur hud känns)


I övrigt undrar jag vart världen är på väg och lyssnar på Säkert! (därav den fantastiska rubriken på detta inlägg) och känner igen mig så det gör ont. Och konstaterar återigen att Annika Norlin är ett geni.

jamen hurra. nu börjar det regna. jag som skulle gå ut precis.

Lämmeltåg till havet

Första vårdagen i Malmö. Jag firade det med en långpromenad till Västra hamnen. Liksom ungefär tre fjärdedelar av Malmös totala tvåbenta och fyrbenta befolkning. Det kryllade av människor med vårbleka ansikten vända mot solen och fler leenden än man skulle kunna räkna till. Och när jag själv stod svettig på ryggen med ansiktet vänt mot havet och andades in tång och sol fanns ingenting kvar av skånska vinterstormar och jag tog tillbaka allt som jag bara en liten stund tidigare hade sagt till Anja om att jag längtar efter vinter och snö och susa på snowboard nerför backar. För jag vill ha mer hav och mer tånglukt och mer sol och jag vill ha vår och sommar och får jag det, samt långa promenader i underbara, fina Malmö, så räcker det så bra så bra. Livet i en liten ask.

Och ja, jag är fortfarande hög på syre- och D-vitaminkicken.

Men alltså, Västra hamnen. Vilket galet projekt. De stackarna som flyttade dit för fem sex år sedan i tro om att de skulle få vakna och se havet varje morgon har nog blivit besvikna nu. För de allra flestas havsutsikt har byggts bort och nu är det som en helt galen schizofren stad och jag blev helt yr i huvudet bara av att gå därigenom. Som en modernistisk myrstack. Fascinerande och intressant men jag är rätt glad att jag inte bor där. Och inredningskraven som kommer med en lägenhet som ser ut som ett akvarium! Ojoj. Jag nöjer mig så bra med att snart ha tapeter som inte är lila.

Nu ska jag göra lite nytta tänkte jag.

Oanade talanger

förresten ser jag numera Justin Timberlake i ett helt nytt ljus. Han gör inte bara grymma danslåtar, karln har humor också! Vem hade kunnat ana?

Att landa efter en höghöjdstur på karriärsgungan

Är fortfarande tokpeppad men börjar bli nervös också. Försöker tänka ut roliga kreativa idéer som jag ska ta med mig till intervjun. Jag måste ju visa hur otroligt engagerad och kunnig och inspirerad jag är. Prestationsångest. Nån som har nåt förslag kanske? Om ni har lust så kan ni gå in och kolla på rädda världen, it's good shit! (hoppas jag)

Håhåjaja. Det är allt tur att det händer saker. Vad ska annars en stackars liten Åsa göra när hon har tittat på sista avsnittet NÅNSIN av OC? Jag var så rädd innan jag såg det i söndags och jag ville ville ville men samtidigt ville jag verkligen inte alls se det för då skulle det vara så definitivt. Och jag är så ledsen att det är slut. Det är så fint. Och det är patetiskt, men när man har tittat så intensivt som jag har de senaste månaderna så känns det lite som om det är ens vänner det handlar om. Och nu saknar jag dom. Vilken tur att man alltid kan börja om från början igen.

(Bara så ni vet så skulle jag gärna radera det sista stycket för att undvika att framstå som totalt patetisk. Men det får stå kvar som nån slags tidsmarkör. Eller bevis på att dom har lagt in hemliga budskap som hjärntvättar en så att man aldrig kan sluta titta. eller så kan dom ha lagt i knark.)

För övrigt har jag drabbats av Canada-längt. Och Sydamerika-längt. Det är jobbigt det här med att ha liv i olika världsdelar. Poetiskt skulle man kunna säga att man är som ett pussel som ständigt saknar några bitar. O så fint. Nej nu är det nog dags att sluta.