Rätt obegripligt

Alltså allvarligt.

E-Type.

Han låter likadant som han gjorde 1995. Ingenting har hänt. Vare sig med lockarna eller beatsen. Eller ens melodin. Vad är det som gör att bara för att det är E-Type så ska hans låt spelas konstant på radio? Det kan ju inte vara för att den är bra. Och inte för att han är snygg i håret heller. Återstår hans kända namn. Kanske hans vurm för vikingar? Pinsamt P3, säger jag.


Så plötsligt inser jag att det är precis denna frustrerade ilska över en artists oförtjänt stora sändningsutrymme som den största delen av min bekantskapskrets måste känna varje gång PGs ljuva stämma börjar höras i radio igen. Så jag kanske inte ska kasta sten i glashus, som man säger. Även om jag tycker att de två herrarna är ojämförliga.

Du har gått mig i blodet

Ibland när jag bestämmer mig för att göra något kan jag inte tänka på något annat.
Så är det nu.

Jag borde läsa om migrationen från Ecuador. Borde läsa om transnationella familjer och hur de kvinnor som stannar kvar påverkas av deras mäns flytt från landet. Borde skriva om det. Borde skriva på min sista inlämningsuppgift till skrivarkursen som ska in idag men som inte kommer skickas in eftersom den inte existerar, inte ens lite.

Jag borde så mycket. Men det enda jag kan tänka på är att jag måste dit. Måste måste måste.



Och jag är så vansinnigt trött på att aldrig kunna släppa men du har gått mig i blodet. Du gjorde det för längesen och du har förökat dig därinne nu, i virrvarret av artärer och vener har du spritt dina skratt och de flyter omkring tillsammans med fragment av allt du sagt och allt jag inte sagt och du pumpas in i mitt hjärta och ut i min kropp och i partiklar kryper du genom mig, hållandes allt jag ångrar som vassa stenar i händerna. Stenar som du tappar. Som tränger sig utåt.

Globalizemos la lucha, globalizemos la esperanza

Var på Mejeriet igår kväll, där två av årets Sörängen-praktikanter höll föredrag om Chile och Ecuador och visade den fantastiska filmen Machuca. Och jag blev oförklarligt vemodig. Kanske av att höra någon annan prata om Ecuador på samma sätt som jag åkte södra Sverige runt och gjorde för ett år sedan. Kanske av att se bilder som påminde mig så starkt om det liv jag levde en stund på andra sidan jorden. Men kanske mest av att sitta och lyssna på ett liknande föredrag som de som jag brukade hålla och känna, som publik, att det inte gjorde någon större skillnad. För mig gjorde det det av nostalgiska skäl. Men jag tänker på hur starkt jag kände att jag ville förändra världen för ett år sedan, och hur starkt de nyligen hemkomna praktikanterna vill det nu. Och hur ett föredrag inte engagerar så mycket alls, egentligen. Så frågan är om all den där informationen som jag försökte sprida, allt det där "du-kan-förändra"-peppet, gjorde någon skillnad någonstans hos någon.

Jo. Det måste det ha gjort. Jag måste få hoppas. Och jag måste få hoppas att det blir bättre. Lite kämpaglöd kom tillbaka också, med vemodet. Och Ecuadorlängtan. Det kanske är sant det som jag kom fram till under mina fem månader: att jag kan göra nog så mycket, om inte mer, för att rädda världen om jag befinner mig i Sverige och arbetar med att påverka människor här. Men samtidigt är det så viktigt att bli påmind om sammanhanget då och då. Att lämna sin bubbla. Annars blir allt snack om hur allt ska göras bättre lätt bara tom retorik. Det får aldrig sluta handla om människor, om individer. För så sorgligt är det här i världen att det är svårt att engagera om orättvisor annars. Om min uppgift är att engagera så måste jag minnas. Och påminna mig själv om individerna och om sammanhanget. Och kanske måste jag dit igen för att göra det.

Men hoppet är globalt. Kampen också. Det är en tröst att bli påmind om det.

dammsugarkastning är också en sport

Dom pratade om Lund i Christer i P3 idag. Det var rätt roligt. Fast det blev mycket snack om studenter utan att ta upp det faktum att studenter hittar på så galet mycket sjuka grejer som liksom bara kan förklaras med att dom är just studenter. Mitt bidrag till bilden av Lund, om det hade kommit med, var den som en fredagseftermiddag en bit in på varje termin kunde beskådas mitt över gården från mitt fönster på Vildanden:

Hela korridor B3 står på balkongen, ivrigt ropandes, med en dammsugare. Nere på gården står en kundvagn. En efter en får korridorsmedlemmarna från balkongen kasta dammsugaren ner på gården och försöka få den i kundvagnen. Om dammsugaren någon gång lyckas pricka kundvagnen utlöser detta exalterat jubel på balkongen. För det mesta upplöses dock dammsugaren i smådelar som sprids över gården i landningsögonblicket. Då står det en person nere på gården som plockar ihop dammsugaren igen och går upp med den till balkongen. Fast jag tror att dom hade ungefär tre dammsugare som dom växlade mellan. Tror också att detta var ett slags invigningsrit för nya korridorsmedlemmar. Välkommen till psyket, liksom.

Andra intressanta studentikosa aktvitiveter kan ju vara att elda soffor på Delfi eller kasta ägg och sopor på brännbollsplanen på Parentesen. Men å andra sidan vet jag få människor som behöver så lite för att ha roligt.

Ack, lundastudentlivet i mitt hjärta.

Att aldrig släppa taget

Shit shit shit shit shit.

Varför är det såhär och hur länge ska det hålla på? Jag är så jävla trött på att hans röst i mitt öra ska förpassa mig åtta år bakåt i tiden. Så trött. Och så hjälplös. För över detta verkar jag inte ha någon makt och det kan lika gärna pågå i åtta år till. Allt jag har lärt mig om rationalitet genom åren bara bleknar och jag famlar.


Jag vill dit.

Vanans makt?

Jag undrar om jag någonsin kommer tycka att vegetarisk sushi är lika fantastiskt som vanlig sushi. Hittills har jag varje gång känt ett litet sting av besvikelse och tänkt att vegetarisk sushi inte är nåt man får cravings för. Men man kan ju ändra sig. Förhoppningsvis. Och annars gör det kanske inte så mycket eftersom jag ändå har råd att äta sushi så sällan.


För övrigt tror jag att jag har vant mig vid tanken på Stockholmssommar nu. Det känns riktigt riktigt bra. Det kommer att bli fint och det kommer att kännas viktigt och jag kommer lära känna massa nya fina människor och det kommer bli så roligt och så intressant så och bra. !!!!! på det.

Och så kommer ju Harry Potter. Det är nästan tillräckligt för att göra en sommar.

Vadå?

Ska jag bli SJUK nu?

Fan vad taskigt.

I tyngdlöshet tänker man mindre

Igår hade jag en intressant upplevelse. Jag var på floating. Fick det i present av stats-tjejerna för fyra månader sen, about time nu tyckte jag. Låg i den där tanken med saltvatten och bara flöt i 45 minuter och fick inte den minsta klaustrofobi. Däremot somnade jag en stund. Underbart skönt. Men en helt knäpp grej egentligen. Efteråt fick jag sitta i "relaxrummet". Där kunde man sitta och titta på levande ljus eller på små tropiska fiskar i ett inramat akvarium på väggen. Och överallt - i tanken och i rummet och i receptionen: stilla stilla meditationsplingplongmusik. Det var så fridfullt att jag nästan blev rädd. Samt inspirerad att läsa "En liten bok om enkelhet" som låg i relaxrummet och som innehöll visdomar om vårt förhållande till materiella ting som gick ut på att vi inte behövde dem. Att vi är lyckligare utan pengar och ägodelar och önskan efter sådant.

Och där satt jag, tom i hjärnan efter att ha svävat i tyngdlöshet i tre kvart och kände mig som ny(spa)frälst och höll med om varendaste ord om enkelhet som den lilla boken hade att säga mig. Ja. Ja. Ja. En sån tur, tänkte jag till och med, att jag är så fattig. Då är det lättare att inte vilja ha så mycket. Lättare att leva enkelt, att se till det som är viktigt.

Tänk så bra att jag inte kommer tjäna en krona på hela sommaren.

Tänkte jag.

Så enkelt allt kan kännas i ett relaxrum. När jag kom hem, upplyft i kropp och själ av att tänka på allt jag inte måste ha och köpa, började jag tänka på allt jag vill göra i sommar. Icke-materiella ting alltså.
Way out west festivalen: 1195 kr
Accelerator festivalen: 900 kr
Stockholm Jazz festival: 450 kr
Per Gessle: 370 kr
Åka till Malmö: typ 500 kr
Åka till New York: typ 8000 kr


Screw enkelhet. Hit med cashen.

Nu. Please.

Däremot dagboksdöd

Inser att jag inte har skrivit i min dagbok sedan januari. Det är ett väldigt långt uppehåll för att vara jag. Det är ofta så att när jag inte har skrivit på länge så orkar jag liksom inte ta upp den igen för det känns som att det är så mycket som jag måste uppdatera, berätta. Och så tänker jag att jag inte orkar så jag låter den ligga och så händer det ännu mer som jag inte skriver ner och så har det helt plötsligt gått fyra månader och jag vet inte vart jag ska börja någonstans när jag öppnar den nu för det känns på något vis som jag har svikit den. Så mycket jag inte har berättat. Och jag vet att jag borde börja här och nu, vet att det är enda sättet, men blir så besviken på mig själv för att jag vill ha på papper vad som har hänt de här fyra månaderna, vad jag har känt.

Jag tycker om att dokumentera. Helst känslor.

Blogglivet

Intressant diskussion på P3:s Kvällspasset ikväll. Om Bloggdöden. Den stora. Som egentligen inte är någon epidemi, konstaterades det, utan mer som en baksmälla. Hur som helst så känner jag mig hopplöst otrendig. Som alltid missade jag totalt hela grejen med bloggar när det hajpades som värst. Jag skyller på att jag var i Ecuador men jag är rädd att det hela hajpades långt långt innan jag åkte dit och jag helt enkelt gick omkring ovetandes eller kanske till och med skrattade lite rått åt dom som orkade lägga tid och energi på att läsa om andra människors utfläkta känsloliv och snorkråkor och tv-vanor. Kunde omöjligt se charmen. Men så kom uppvaknandet, i höstas. Internet när man försöker fly från c-uppsatsen - bästa sättet att gå vilse i bloggosfären. Och nu, när omvärlden alarmerar bloggdöd, läser jag minst femton om dagen (om alla mina favoriter har uppdaterat, vill säga). Jag är som vanligt hopplöst efter. Det skulle jag ju kunna gräva ner mig i och försöka tro att det verkar intressant, i sann bloggexibitionistisk anda, men jag tänker försöka sova nu istället. Någon annan gång ska jag skriva något om det fascinerande i att tro att man kan lära känna en människa som man aldrig har träffat.

Fast ibland ser jag två av mina favoritbloggare på stan. Det är lite skrämmande.

Söndagslatte

När jag gick i gymnasiet var söndag alltid sån ångest. Nykter ångest, men stark sådan. För att ännu en vecka snart skulle börja med timslånga pendlingar, ångestladdade korridorer, dagligt växande staplar av krav från ett ständigt växande antal lärare, ständiga ful-och-felkänslor, tystnad.

Nuförtiden är min söndagsångest av mer onykter karaktär. Och egentligen inte särskilt mycket ångest i ordets rätta bemärkelse alls. Bakisångest, med mycket mjölk utblandad sådan. Som en ångestens svaga latte. Ibland med lite kraftigare karaktär, ungefär som en starkare cappuccino, när något hänt i alkoholrus kvällen innan och kommer tillbaka i flashbacks som får mig att gny av förskräckelse över min egen dumhet eller alkoholnivå eller brist på företagsamhet och insikt. Men oftast reduceras ångesten till allmänt gnäll vid frukostbordet över singellivets brist på spännande händelser (läs: hångel) och karlar. Extra mycket sådant blir det alltid när Linn sover över, vilket har varit ofta på senaste tiden (hon har numera lämnat sin extratandborste i vårt badrumsskåp). Vi är experter på att ta fram de allra mest patetiska dragen hos varandra, hon och jag. Det kan man ju också ha vänner till (som om jag inte var tillräckligt patetisk på egen hand, liksom). Bakisfrukostar med Linn urartar ofta i någon slags hysterisk re-run över allt vi båda har misslyckats med i våra icke-existerande kärleksliv med försök till att kartlägga vad misslyckandena beror på och kollektiva högljudda gnäll när vi alltid kommer fram till slutsatsen att vi aldrig någonsin i våra tragiska liv kommer att bli lyckligt kära. För det mesta dämpas våra patetiska dalar av andra personers närvaro. Idag var det bara hon och jag vid frukostbordet och således föll vi handlöst ner i djupen. Det är tur att vi kan skratta åt oss själva. Och tur att ångesten är så pass utspädd så att den inte är så mycket ångest alls utan egentligen bara söndagspatetism.


Och gårdagen var faktiskt rolig. Fast det känns lite torftigt att försöka gå ut när man endast har 177 kronor kvar på kontot. Den här veckan får jag leva på morötter och knäckebröd.

Kalas

Sitter hemma i köket och väntar på alla mina piffiga snygga festdejts som kommer när som helst från Helsingborg. Har som vanligt inte åstadkommit en bråkdel av allt som jag borde ha åstadkommit idag för att kunna festa med gott samvete ikväll. Jag säger som magnetgrisen som pryder vårt kylskåp (present från Linn): "Jag hade nog kunnat gå långt. Om jag inte satt så skönt."

Jag i ett nötskal.

Men screw samvetet. Jag ska ha roligt ikväll. Värmer upp med min uråldriga salsaskiva, soundtrack till så mycket, och solen skiner utanför över den myllrande gatan och jag känner av Granadavibbarna starkt idag. De smyger runt hörnen och når mig i ett rop eller en doft eller någon uppsluppen kommentar nerifrån baren mittemot och jag känner att kvällen blir nog fin och våren och sommaren också för hur ska det inte kunna bli fint när man längtar så?

Är bara lite nervös inför att träffa den där grönbeteskalven, som sist vi pratade frågade mig om jag hade ringt bara för att vara artig. Det hade jag. Det var lite jobbigt.

Den blandade musikens mystik

Har gjort en blandskiva till en vän. Och funderar på musikens makt, hur mycket man kan läsa in i den. I en låt, i en text. Det är en vetenskap, musikblandning. Tänker på när jag gjorde en annan blandskiva för ett och ett halvt år sedan och ansträngde mig för att inte välja låtar som skulle göra det anade uppenbart, men ändå ville ha med låtar som skulle få honom att undra, fundera, tänka, sakna. Tänker på den skivan jag fick och på hur lätt det är att tolka låtval att betyda precis det man vill att det ska betyda. Kanske betydde de låtarna det jag ville att de skulle göra. Troligtvis betydde de inte så mycket alls. För det är så mycket lättare att välja musik i en vänskap som saknar undermeningar och outtalade känslor, i en vänskap som inget annat än okomplicerad kärlek. Den kontrasten är så tydlig nu: Hur jag kan välja musik nu för att jag tycker att den är bra, utan att reflektera så mycket över hur den kommer att mottas/tolkas/uppfattas. Kan välja musik nu med det enda syftet att min vän ska bli glad av den (vilket är ett tillräckligt svårt syfte med en blandskiva - och vilket misslyckande om mottagaren istället blir uttråkad!).

Så mycket har förändrats. Och kanske fanns aldrig de där undermeningarna i det han sa. I de sånger han valde. Kanske fanns de inte ens i mig.



Och det regnar i Malmö idag trots att dom lovade bra väder.

himmelsdag

Helgdag tack vare en himmelsfärd för 2000 år sedan. Inga viktiga telefonsamtal har kunnat ringas, inga viktiga ärenden springas. Och himlen har varit mörkgrå och knappast inbjudande. Således spenderades dagen hemma men jag har till min förvåning hunnit uträtta oerhört mycket viktigt även här. Idag har jag:
* Haft ett långt och djupt frukostsamtal om livets svårigheter med Hanna.
* Nödtvättat lakan och underkläder.
* Ätit muffins och gjort armhävningar (nästan samtidigt)
* Gjort en fin present.
* Börjat läsa en bok jag haft i min bokhylla sen rean.
* Sett en film jag velat se i över två år. Elina- som om jag inte fanns. Fin.
* Sett en film jag inte velat se lika gärna. Crossroads med Brittan. Förundrades över hur helylle hon var en gång i tiden. Och hur mycket hår hon hade.
* Efter andra filmen, 20.00, äntligen kravlat mig utanför dörren och gått tre kvarter för att köpa grönsaker.

samt, tadaa!:
* Nästan skrivit färdigt mitt ansökningsbrev. Skall skickas iväg till UNDP Colombia imorgon tillsammans med ett översatt CV (som dock ännu inte är översatt)

Och nu borde det väl vara dags att sova. Snart i alla fall.

Det är bara så vackert.

Damien Rice ft. Lisa Hannigan - 9 Crimes.

Jag har haft Damien Rice's nya skiva i min cd-hylla i snart tre månader. Jag lyssnade på den en gång och sedan har jag inte vågat mer. Det gör liksom för ont.

Ayuudenme, porfa!

Finns det någon av alla mina kära spansktalande vänner som har en aning om hur man skriver ett personligt ansökningsbrev och ett CV på spanska? Hjäääälp. Och jag måste typ skicka det imorgon. Hjäääälp igen. Jag vill inte. Dom kommer skratta därborta. Jag antar att det bara är att breda på med min allra duktigaste formalitets- och artighetsspanska. Tack tack evighetslånga ecuadorianska mötestal drypande av tacksamhet och rumpslickande. Någonting måste jag ju ha lärt mig av er.

Idag har jag okynnesshoppat! Tjoho! Fin klänning/top på Veromoda. Den ska jag ha på lördag. Tills dess ska jag förhoppningsvis också ha kommit på en genialisk 25-årspresent till fina Anton.

Obs! Idag är det Babel special med fantastiska underbara bästa Jonas Hassen Khemiri!! Missa inte!!

Dagens ord

Okej. Ny hylla på Åhléns ombyggda skönhetsavdelning har fått beteckningen: HÅREL.
Hår-el, alltså. Och på hyllan (ca 1,2*2 meter) ligger låda efter låda av plattänger. I alla dess färger och former. Dock inte några hårtorkar, våffeltänger eller någon annan hårelprodukt. Hårtorkarna ligger på en annan hylla. Således: Varför inte Plattångshyllan? Är det bara jag som tycker att Hårel låter som en figur i nån 80-tals science fiction-historia?

För övrigt...

...är jag även en känguru. Så jag vet inte hur mycket man ska lita på dom där testerna. Man får välja sina identifieringar (Anja, kan man få kängurupoäng i genusspelet?).

Och jag har ju alltid gillat kickboxning.

You're a Kangaroo!

Big and brash, but also spry, you were probably a track star at some
point in your life. You certainly could do well at the field events, if not always
the track as well. When not jumping over hurdles on the track, you've found ways
to overcome hurdles in life, usually by stuffing things away for later use. This
resourcefulness is combined with a certain amount of charm to persuade others to
your side. You've been meaning to take up kickboxing as well, just in
case.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Kindred spirits

Nej då. Det är inte så farligt. Jag är nog inte tråkig. Men ibland måste man överdriva lite för att få någon effekt. Och känner man sig astråkig så blir man nästan det. Men det har gått över nu, idag har jag till exempel fått Linda att skratta. Och Anna. Visserligen sambo och syster, men vadå. Dom har bra humor. Och så kände jag mig väldigt glad när jag följde Anjas exempel och gjorde ett boktest och OCKSÅ blev Anne på Grönkulla!

You're Anne of Green Gables!

by L.M. Montgomery

Bright, chipper, vivid, but with the emotional fortitude of cottage
cheese, you make quite an impression on everyone you meet. You're impulsive, rash,
honest, and probably don't have a great relationship with your parents. People hurt
your feelings constantly, but your brazen honestly doesn't exactly treat others with
kid gloves. Ultimately, though, you win the hearts and minds of everyone that matters. You spell your name with an E and you want everyone to know about it.

Hade jag blivit någon annan hade jag blivit grymt besviken och ledsen. Det är Anne och jag forever. Och så Anja såklart. Anne är alltså, för er som inte vet det, en mycket intressant och fascinerande varelse. Fast hade man kunnat bli Emily på Månvik (LM Montgomerys andra, mer sentimentala och överromantiska och inte så hysteriska huvudperson) så hade jag ännu hellre identifierat sig med henne. Vilka bokpersonligheter kan man egentligen bli? Prova ni också:

Take the Book Quiz.

För att vara en Anne på Grönkulla är jag en väldans oinspirerad och fantasilös så kallad författare, bara. Undrar hur jag ska komma ifrån det.

Åh Gud

jag är så in i helvete tråååkig.


Det var bara det.

Grattis på födelsedagen

Älskade farmor, du skulle ha fyllt 100 år idag. Hurra hurra. Jag och Anna har inte ätit tårta men väl paj idag, för att fira dig. Jag vet att du är glad att du inte behövde leva uti hundrade år. Men attans vad jag saknar dig.

Den är konstig, saknaden. Konstigt hur tomheten kan göra sig påmind fortfarande och krama ur mig. Den gör inte ont längre, det är inte det. Den bara... känns. Mycket. Fast jag klarar mig, fast jag mår bra. Tomheten ligger i att du inte finns här för att se mig må bra. Att jag inte får visa dig vem jag har blivit när en så stor del av den jag är och det jag har blivit är tack vare dig.


Hoppas du sover gott.

Om dockor vs brains

Jag cyklade förbi den där idioten från i lördags i Lund igår. Han såg på mig på ett överlägset sätt som om han självklart kände igen mig och ville flörta lite mer. Allvarligt, trodde han det själv? Jag ignorerade effektivt.

Hela scenariot i lördags fick mig att tänka på något som jag och A pratade om häromveckan. Att killar kan verka intressera sig hur mycket som helst för oss men i slutändan ändå alltid faller för dockorna. Dom söta och ointressanta*. Dom som inte har så mycket att säga men som framförallt inte säger emot. Och var lämnar det oss? I Vän-facket, såklart. Smarta tjejer med åsikter kan man diskutera med, inte ligga med. Är det så att män tycker att det är oattraktivt att bli emotsagda? Är motstånd och en engagerad diskussionspartner något som effektivt neutraliserar all sex appeal? Är alltså största chansen att hitta en partner att lägga ner motståndet och börja vifta med mer välmålade ögonfransar istället?

Jag vägrar, goddamit. För är den enda partnern jag kan få nån som vill ha mig mest för att jag är söt och håller med om vad han säger så blir jag hellre gammal nucka. För hur intressant kan han vara i så fall?


Men. Jag är faktiskt inte så bitter anymore. Jag har haft besök och min hud känns tjockare nu, motgångar tränger inte igenom lika starkt lika snabbt. Det motståndet håller kanske inte så länge, men jag är tacksam för det lilla. För att ha sluppit vakna ensam två morgnar, även om jag vet att det inte är kärlek utan mest i väntan på. Tänk vad lite närhet kan göra. Tack för det.




* Jag menar inte att jag tror att dom här tjejerna är dumma i huvudet. Bara att dom kanske inte bryr sig så mycket om att ha åsikter om saker och ting.

Nejdå. Jag är inte bitter.

Klarade mig igenom sittningen bara för att bli påmind om varför jag inte har varit på så många sådana tillställningar under mina studentår. Trevligt, visst, men att sitta och kallprata med strangers under tre timmar endast avbrutet av snapsskrål var femtonde minut är liksom inte min grej. Och jag har dessutom på nästan alla de få sittningar jag varit på belönats med herrar både till höger och vänster om mig som antingen 1) knappt pratar alls eller 2) bara pratar om sig själva och följdaktligen i båda fallen inte är intresserade av att veta någonting om mig. Jag säger inte att jag har ett stort behov av att prata om mig själv, jag menar bara att ett ytligt kallpratande är betydligt trevligare om det är ett ömsesidigt utfrågande.

Och sedan, på mellanfesten: Söt trevlig kille börjar prata med mig. Vi pratar typ konstant i tre timmar och har himla roligt och jag tänker att det är hångel guaranteed och är nära att messa min syster och säga att jag inte kommer och sover över hos henne. När vi börjar prata om något i stil med den förändrade mansrollen och feminism och inte är överens om så mycket utan blir lite upprörda och jag går därifrån en stund för att hämta mer vin och när jag hittar honom igen tio minuter senare har han ansiktet fullt av ett blont litet stycke. Då gick jag.

Så mycket fick man för att man var snyggast på festen. Jävla killar.

Nu ska jag titta på L word och önska att jag var flata.

Hjärnkoma

Alltså, jag hänger verkligen inte med i vad som händer längre. I världspolitiken alltså. Det är som om någon slags vårapati har lagt sig och jag orkar på sin höjd bläddra i nån skvallertidning och lära mig meningslösheter om vårens nya kändispar. Kursböckerna ger bestående intryck lika med noll och jag som har gått och tänkt att jag längtar efter att börja läsa igen, jag gör så lite det bara är möjligt och sen dricker jag vin och dödar de hjärnceller som trots allt, som av ett lyckligt misstag, har råkat absorbera någon akademisk information.

Det händer grejer i Estland och det händer saker i Frankrike och i Turkiet och över hela världen men jag orkar typ inte bry mig alls. Blev bara lite engagerad igår när tredje IPCC-rapporten släpptes med förslag på hur utsläppen ska minskas med 50 % till år 2050. Men alltså, för övrigt... Jag bryr mig knappt längre för det enda jag vill är att dricka öl och grilla och sitta i solen och lyssna på musik. Typ. Min hjärna är i dvala som den vägrar vakna upp ifrån hur många koppar kaffe jag än dricker och hur många böcker om migration och utveckling jag än slår mig i skallen med. Inget hjälper.

Och jag undrar vad jag egentligen lärt mig under min utbildning mer än lite teorier som förklarar världen på olika sätt. Minns det där samtalet nån gång i vintras med Anna, Linda och Jakob när någon av oss fyra statsvetare kom med frågan om hur beslutsfattandet egentligen går till i en kommun och vi alla fyra satt och grubblade i tjugo minuter innan det enda vi kunde konstatera var att vår utbildning är rätt så useless i praktiken. Hur ska någon arbetsgivare kunna förstå vad jag kan när jag inte ens vet det själv? Är det något man ska kunna kräva av en statsvetare så är det väl åtminstone att kunna redogöra för beslutsprocessen i kommun/landsting/riksdag/EU? Men nej. Och jag kände när jag fick hem en massa härligt spännande infomaterial från min blivande praktikplats, om rätten till mat och andra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om arbetet för jordreformer, att jag troligtvis kommer lära mig mer under tio veckor i sommar än vad jag lärt mig av 160 poängs akademiska studier. Real world, säger jag bara. It's the shit.

Nu ska jag försöka bråka lite med min hjärna igen. Poäng ska ju ändå tas. Och ikväll ska jag vara ovant studentikos och gå på sittning i Lund och jag känner knappt en människa men jag har fått låna världens finaste klänning av Hanna så det känns som att det kommer bli rätt roligt ändå. Snygg kommer jag i alla fall vara.

Och tillvarons lättsamma oförargliga härligt engagerande ytlighet är ordet för dagen.

Ett halvakademiskt inlägg

Jag ska skriva en uppsats i min nya kurs om migration och utveckling. Var och pratade med min handledare igår och delgav honom mina planer om att skriva om hur migrationen av makar och familjefäder kan bidra till ökad social och ekonomisk makt för kvinnor, med exempel från mina erfarenheter i Ecuador. Ville använda mig av begreppen disempowerment och empowerment när det handlar om kvinnornas ökade känsla av ansvar och makt och kanske till och med självförtroende men min handledare avfärdade den idén. "Använd inte dom termerna", sa han, "jag gillar inte dom". Och hänvisade till det luddiga i begreppen och att man istället helt enkelt borde tala om "ändrade maktförhållanden" eller liknande. Men är inte det luddigt då? Jag blev först ställd för empowerment är mitt absoluta favoritakademikerord och även om jag har full förståelse för att det kan upplevas som luddigt tycker jag att det borde användas mer, under förutsättning förstås att man definierar ordentligt vad man menar med det. Sen blev jag arg. Female empowerment handlar om den enskilda kvinnans uppfattning av sig själv och sina möjligheter att påverka sitt liv. Att kvinnor genom olika medel tar och får makt över sina egna liv, från en situation där de har varit disempowered, där makten över de beslut som styr deras liv i hög grad fattas av andra. Det är vansinnigt svårt att mäta, ja, men är det inte också oerhört viktigt att undersöka? Kan man verkligen avfärda något så viktigt för att man inte gillar termerna? Och dessutom - är det så mycket svårare att mäta än "ändrade maktförhållanden" när man tänker efter? Och så kan jag inte låta bli att undra om han inte gillade det därför att det handlar om just female empowerment.

Fan, jag trodde ju på min idé. Och jag gör det fortfarande, även om jag är rädd att åtta-nio sidor är alldeles för lite för att göra den rättvisa på. Jag får nog sänka min ambitionsnivå lite tror jag. Fast nu vill jag skriva om female empowerment bara för att vara trotsig.

Akademiker. Jag säger då det. Ibland vill jag vara en i gänget men för det allra mesta blir jag så trött.

Jag har blivit en sån där

Jaha. Så tvingas man inse fakta: Jag har blivit en Malmö-slacker. En sån som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag bodde i Lund och inte förstod hur man kunde vara så lat att man aldrig ville åka ifrån Malmö. Eller som om hon nån gång åker till Lund alltid åker tillbaka till Malmö innan kvällen knappt blivit natt. I'm one of you now.

Jag är även en traditionsförbryterska. De två milen till Lund kändes så ovanligt jobbigt långa idag fast jag lika entusiastiskt som vanligt har pratat om den fina traditionen som första maj i Lund kräver: Studentsångarna på universitetstrappan.
Men idag fann jag mig fångad i Malmöfällan och av mina ambitiösa planer på att cykla till Lund och lyssna under de utblommande magnoliorna bidde bara en promenad till pizzerian. Friskt vågat en hundradel vunnet, skulle man kunna säga. Så jag såg tillställningen på tv istället och tänker mig att jag ska ut och cykla imorgon. Vilken tur att det alltid är en dag imorgon också. Och så mycket jag ska göra den dagen imorgon. Ojoj. Tur att det finns en dag efter imorgon också.

Valborg var i alla fall himla roligt och jag lyckades med ambitionen att inte vara kalasfull klockan två utan var istället lite trevligt halvfull hela dagen. Det kan i och försig ha berott på att någon otrevlig typ stal min oöppnade vinflaska. Hoppas den personen kräktes på nåt olämpligt ställe.