Vardagspoesi

Jag frågar dig vad du tycker jag ska skriva om. Vardagspoesi, svarar du och stryker med två fingrar längs min ryggrad. Och jag tänker att det är de två fingrarna som är den poesin, att det är du, här. Och du pratar om det vardagliga och enkla, och jag tänker att vardagspoesi är sådant som sätter spår i det där gråa som gör att vardagar blandas ihop med varandra. Att det är sådant litet som blir stort och sådant enkelt som blir svårt. Som hud mot annan hud. Att det är det oväntat vackra som plötsligt dyker upp oförberett och ofrågat efter men välkommet. Att det är de tjocka snöflingorna utanför fönstret när det började bli dags för vår, att det är din hand i mitt hår. Och jag vet inte vad det betyder men det spelar inte så stor roll för just nu är det om poesi i vardagen jag vill skriva och det är du som är det oväntade välkomna.

Men jag säger ingenting om att du sätter spår i min vardag. Det är för tidigt, tror jag att jag tänker. För tidigt för att veta hur djupa spåren är, för tidigt att låta dig veta att de görs. Men jag vet när du stänger dörren att du har gjort ett avtryck i det gråa. Du ställde dagen lite på kant och nu börjar en annan typ av vardag. En snömolnsgrå.