Dumma dumma autogiron.

Jag har -88,58 på mitt konto.

Jag visste inte ens att det gick.

Om ni undrar var jag har hållit till nånstans

så är svaret på Facebook.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:

1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."

1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.

1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.



2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.

Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.

Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.


3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.

Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.

The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.




Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?

Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.

Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.

Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.

Laddad till tänderna

Eftermiddag dagen före midsommarafton. Hela Stockholm ska köra söderut. Så även yours truly, som inte suttit bakom en ratt på ungefär fem månader och sovit alldeles för lite på grund av patetiska aktiviteter framför datorn inatt.

Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.

Bara jag inte blir kissnödig.


Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!

Skit också

Jag är alldeles för dåligt uppdaterad nuförtiden. Fick för typ 45 minuter sedan veta att min favorit-Elias och hans Wizzkids spelar på Debaser Slussen ikväll. Typ ungefär tio minuter innan dom skulle börja spela. Skit och åter skit. (det hade funkat i Malmö, men inte när det tar minst 45 minuter att ta sig till spelningen i fråga). GAAA jag blir så ARG!!! Jag önskar att jag inte hade fått reda på det. Bloggare: tipsa om såna här viktiga saker i tid (och då menar jag typ ett dygn i förväg, minst)! Och jag ska från och med nu kolla debasers hemsida varje måndag. Säkert kommer inget lika roligt hända där på hela sommaren.


Jaja. Det var dagens utbrott. Annars är det helt okej. Hela Stockholm är inlindat i fläderdoft och mjukt solsken och jag ska få fira en härligt traditionell midsommar.

Så man ska väl inte klaga.

Lokala skurar

Idag, på väg genom Söder från praktikplatsen, kändes Stockholm nästan nästan som Malmö. Allsvensk derbystämning på gatorna och på torget och på uteserveringar badande i sol, poliser i piketbussar, människor som tryckt på pausknappen och lagt sig på gräsmattan framför båghuset. Glada fotbollsfans, lummiga gator, sol, öl och poliser.

Skillnaderna var bara att fotbollsfansen var klädda i grönvitrandigt istället för himmelsblått. Att inga poliser satt på hästar. Att torget som hyste människor leendes mot solen inte var kullersten omringat av vackra höga stenhusfasader utan platta asfaltliknande block omringade av gråa 1990-talsmoderna betongbyggnader. Att det inte tog tio minuter att komma hem utan en timme och tio minuter. Och att när det där tåget som också är en skillnad stannade i Norrviken så var det inte sol utanför tågdörrarna utan hällande regn.



För övrigt har jag fått bältros sen sist. Hur många av er kan ärligt räcka upp handen och säga att ni också har haft det? Så sjukt många tantpoäng till mig.

Sommartider

Någon kanske undrar vad jag har haft för mig under detta långa blogguppehåll. Svaret är att jag har lämnat Malmö för Stockholm och hamnat hemma hos min mamma där jag endast få, korta men lyckliga stunder lyckas ansluta till ett mycket långsamt trådlöst nätverk. Nu är en sådan kort lycklig stund, just innan jag ska gå och lägga mig.

Började på FIAN igår och stormtrivs redan. Idag fick jag ägna mig åt typiska praktikantuppgifter som att kopiera papper och posta brev. Samt sitta och översätta långa krångliga texter om FIANs verksamhet från engelska till svenska. Och alla är snälla och trevliga och fast jag bara sitter framför en skärm så känner jag att det är sånt här jag vill hålla på med, det är i dom här sammanhangen jag vill vara och arbeta. Bland människor som brinner för något, som försöker göra världen bättre.

Och jag ska nästan nästan säkert till Ecuador i höst. Det saknas typ bara underskrifter, godkännande av seg-gubben på statsvetenskapliga institutionen och flygbiljetter. AAAA!!! Det är helt galet och det känns som att allt har gått så fort att jag knappt har fattat vad som händer. Hjäälp!!



Jag saknar redan Malmö. Stockholm är regnigt och blåsigt och pendeltåg i evighet. Saknar Malmösolen, saknar Tempobruset utanför vårt fönster, saknar världens finaste sambos, saknar häng i Folkets, vänner, öl och min cykel. Havet. Och städer är sällan så vackra som när man lämnar dem. Malmös ståtliga stenfasader i måndagens tidiga morgonljus fick mig att tänka tillbaka på avsked av andra städer. Vernons böljande kullar i högsommarsol. Granadas tomma gator och skuggorna över Plaza Nueva den tidiga morgonen när vi fyllde taxin med våra alltför tunga väskor. Lund och Vildanden den varma augustidagen under knallblått och mörkgröna kastanjer, kramar och kärlek. Cuenca, älskade vandrade gator i nattmörker som omslöt en taxi full med tårar.

Men Stockholm har en evig skönhet och hur många gånger jag än tar avsked av den här stan så kommer jag alltid tillbaka. Därför är kanske min kärlek till den här stan lite mer distanserad. Den finns där, i mitt hjärta. Fast det är i Malmö jag vill vara.

Tror att den här sommaren kommer bli så himla bra ändå.

Vad har ni för er?

I-landsproblem kan vara så in i helvete jobbiga

Jamen så BRAAAAAAAAA att fläkten i vårt torkrum inte funkar utan bara blåser runt fuktig luft så att kläderna som har hängt därinne i tre timmar inte är ett jävla dugg torrare.

Nu blev jag på dåligt humör.

Jag måste ut i solen och äta glass. NU.

Nu får det vara nog

Jag har hört att det ska vara strålande sol ute. Och 23 grader. Det låter ju trevligt.

Snart ska jag uppleva det. Ska bara skriva lite till. Och tvätta färdigt.

Och patetisk? Nämnde jag patetisk?

Svåraste biverkningen: Livslång svår patetism.

Jag glömde nog det.

Men ni kanske drog den slutsatsen själva.

Min första blogglista

Okej. Här sitter jag, lite mindre än sex timmar kvar tills jag borde vara färdig med uppsatsen. Som saknar fyra sidor samt struktur, innehåll och relevans. Trots detta kan jag inte komma mig för att panikskriva på den. Det är nåt i mina gener som hindrar mig från att vara disciplinerad. Något som den bristen på disciplin får till följd är hängivenhet åt patetiska aktiviteter. Därför tänkte jag tillägna den första listan på denna blogg åt en gammal vän och en kär patetisk aktivitet.





10 orsaker att inte titta på Dawson's creek som tonåring:


1. Du kommer utveckla romantiska känslor för din allra bästa killkompis och barndomsvän, övertygad om att han är din själsfrände.

2. Du kommer att vara fullkomligt övertygad om att han hyser samma varma känslor för dig.

3. Din romantiska övertygelse kommer att förstöra er vänskap.

4. Du kommer att spendera din gymnasietid ältandes Joeys och Paceys kärleksliv istället för att se till att skaffa dig ett eget.



5. Du kommer tycka att det är romantiskt att vara oskuld (för att du minsann inte ska ha sex förrän du träffar den Rätte) och ha noll förståelse för dina lössläppta kompisar som har sex till höger och vänster. Stackars er, kommer du tänka (för du tror att du vet så mycket bättre än dom), stackars er som inte vet vad romantik är. Stackars er som inte kan tänka på nåt annat än sex.

6. Du kommer att börja tro på ödet. Att du inte behöver göra något för om du träffar rätt person kommer allt bara att hända ändå. Och efterhand kommer du träffa alltfler själsfränder och inte begripa varför dom inte fattar att dom är just det. Varför ingenting någonsin händer.

7. När du blir äldre kommer du att drabbas av återkommande anfall av nostalgi där du ältar dina ömma känslor för en tidigare manlig vän och bli övertygad om att det egentligen bara är han som kan göra dig riktigt lycklig.




8. Du kommer inte att kunna bli kär därför att dina förväntningar på kärlek är så skyhöga att du blir besviken på minsta tecken på mänsklighet hos den som försöker få dig att känna något för honom.

9. Ditt kärleksliv kommer till 60 % att bestå av ält, till 34 % av drömmar och till 6 % av verkliga upplevelser.

10. Vid 25 års ålder kommer serien fortfarande att utöva en oförklarligt magisk dragningskraft på dig och du kommer att titta på nedladdade avsnitt och YouTube-snuttar med de mest romantiska ögonblicken i seriens historia på bekostnad av dina akademiska studier och ditt sociala liv.



Bli inte som jag. Det är en order.

Inte för att jag tror att någon tonåring av idag skulle få för sig att börja titta på en sån gammalmodig serie som Dawsons. Men ändå.

Gör det inte. Ni kommer att ångra er. Det kommer att förstöra era liv.
Typ.

Det är en fysisk åkomma, det är inte mitt fel

Idag var det tänkt att jag skulle skriva en sisådär fem sidor. Istället hade jag en jättelång jättetrevlig lunch med Astrid och så småningom också Lisa och tiden som jag borde ägna åt skrivandet bara krympte och krympte medan jag försvarade min caféförlamning med att det är viktigt att underhålla sitt sociala liv annars mår man inte bra.

Och Lisa, som har skjutit upp sin d-uppsats, förstår mig alldeles precis. Hon har samma åkomma:
"Jag förstår liksom inte vad som händer, men det går inte! Det är fysiskt omöjligt att skriva uppsats! Mina händer bara liksom söker sig av sig själva till senaste skvallret om Britney. Eller till Facebook. Eller till vilket roligt skräp som helst. Jag kan liksom inte göra någonting för att hindra det!"

Nej, det kan inte jag heller. Bara att vara glad för att jag inte har fallit offer för facebook-monstret än. Alltid nåt.

Så sjukt roligt

Såg "Filippa Bark" på Riksteatern Jam allstars tidigare i våras. Skrattade hysteriskt. Här pratar hon om sex i Robins talkshow.

Söndag i parken

Igår avvek jag tidigt från en väldigt trevlig kväll med fina pol mag-tjejerna, med ursäkten att jag skulle plugga idag.

Jag använder den ursäkten ofta. Och jag menar den alltid. Men det blir sällan som jag menar.

I morse pratade jag med Anton som berättade att det var fest i Alnarpsparken och jag satte mig på cykeln och gav mig dit för att få träffa pappa Svensson som var på besök i Skåne. Det var himla roligt att träffa honom igen för första gången på evigheter, jag blir så glad av det. Kunglig strålglans över tillställningen, både från nu levande kronprinsessa och från 300-årig blomsterkonung (vars firande börjar bli rätt uttjatat nu). Mycket fin park. Och jag har lärt mig namn på flera fina växter och träd. Sånt tycker nördiga jag är roligt.

Men pluggat? Det har jag inte gjort så mycket av idag. En halv sida skitsnack har blivit skriven. Men vadå. Det är ju oceaner av tid kvar. Hela tre dagar, för att vara exakt.




Blir förresten så arg på M som låtsas som ingenting på MSN fast han uppenbart har ignorerat mig flera gånger om. Låtsas som att han vill träffa mig när jag frågar men så kryper det fram att han minsann var i Malmö för nån vecka sen och då passade det minsann inte att höra av sig.

Eller arg förresten. Mest bara ledsen. Det är så sorgligt att vi en gång spelade huvudrollerna i varandras liv och nu är vi båda förpassade till statistlistan. Antar att jag vägrar acceptera att det måste vara så. Jag vill fortfarande ha honom i mitt liv. Åtminstone vägrar jag få sparken som statist. Nåt inhopp kan jag väl fortfarande få göra nån gång?

Jag kan aldrig känna mig så likgiltig inför honom som han verkar känna sig inför mig.

Det börjar kanske bli dags?

Har fortfarande inte börjat skriva på min uppsats. Den ska helst vara inne på onsdag. Det kommer nog inte bli så. Nu ska jag till Simpan och fika med Anja. Sedan kanske jag börjar. Om vädret fortsätter vara såhär ojuniaktigt så blir det nog ingen grillning i Folkets Park i alla fall. Fan. Det måste ju vara fint väder! Jag vill ha fotbollsfest ikväll.

Konstigt att bara ha lite drygt en vecka kvar här i Malmö. Jag har inte riktigt tagit in det, märker jag. Tänker att jag fortfarande har massa tid att träffa folk och göra saker. Fast med tanke på panikskrivandet som lär infinna sig typ på måndag så kommer jag nog inte hinna med så många sociala aktiviteter överhuvudtaget nästa vecka.

Och tanken på att jag skulle vara härifrån hela hösten också känns rätt skrämmande. Men lockande såklart, annars skulle jag inte tänka den.