Tro't eller ej

Nu händer det saker! Haha. Typ en timme efter att jag hade skrivit inlägget igår ringde min telefon. Det var en kille från en praktikplats som jag har sökt och han tyckte att jag skulle komma till Stockholm för att prata lite om vad jag vill göra där. AAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!! Och jag la på luren och skrattade högt och studsade runt i köket och sen ringde han igen efter 20 minuter och sa att "förresten, det är en kurs i projektledning som LSU anordnar nästa helg, alltså när du ändå är i Stockholm kanske du vill gå på den?" alltså han vill att jag ska gå en kurs för dom innan han ens har träffat mig och jag började tro att nån skämtade med mig men det här verkade vara en allvarlig kille och jag sa ja tack det vill jag gärna och sen la vi på igen och jag var tvungen att gå och köpa nya Timbuk-skivan för att kunna dansa av mig all energi som hade klumpat sig i min mage.

Så sjukt galet roligt!!! Men jag ska inte ta ut nåt i förskott, han kanske bara charmades totalt av min fantastiska telefonröst och när han pratar med mig öga mot öga och jag inte vet vad jag ska säga så blir det en reality check och han säger du, vid närmare eftertanke så ska jag nog själv åka på den där kursen istället...

Eller jo förresten, jag SKA ta ut nåt i förskott!! Jag ska gå här hela veckan och vara superglad! För om jag inte får det här sen så har jag i alla fall fått må bra under tiden. Man ska ta tillvara på alla glad-möjligheter man får.

Och igårkväll var jag och Hanna på en tokbra konsert med Jazzkamikaze och jag har sällan sett en sån total spelglädje eller nästan eufori från scenen. Det smittade. Och jag blev väldigt sugen på att börja lyssna ordentligt på jazz igen. Det var längesen.

Min tillvaros olidliga lättja

Ojojoj. Tiden bara går och går. Snart är det typ sommar och frågan är vad jag kommer att ha åstadkommit när Pildammsparken står i blom framåt maj. Troligtvis inte så mycket om jag fortsätter i den här takten. Idag ska jag skicka in text till kursen och jag har inte alls skrivit så mycket som jag hade bestämt mig för att göra. Och frågan är om det jag har skrivit är något alls att ha. Det krävs ju disciplin för att hålla på med sånt här, jag borde ha fattat att det inte var min grej! Däremot blir jag bättre och bättre på att briljera med OC-citat (frågan är dock vem jag ska briljera för?). Och mitt antal lästa bloggar på en dag ökar stadigt.

Idag var en gubbe här från firman som ska tapetsera i vår lägenhet. På tiden. Vi frågade när de kunde börja jobba och han sa gravallvarligt "i augusti". Det säger lite om turen vi har haft med vår hyresvärd när vi uppgivet trodde honom. Som tur var var han inte lika cynisk som vi så med lite tur har vi nytapetserat och fint här redan nästa vecka! Det blir spännande att bo i en upp-och nedvänd lägenhet tills dess, dom kommer hit imorgon och Hanna kommer få sova på golvet i köket resten av veckan... Men härligt att äntligen få det gjort! Problemet är bara att tapetkatalogen verkar ha övervintrat sen 1994 och alla tapeter ser ut som dom jag valde mellan när mitt flickrum skulle tapetseras en gång i tiden. Då valde jag ett tjusigt stycke gul tapet med stänk av orange och rosa. Dessvärre måste det bli nåt liknande den här gången. Men jag tröstar mig med att allt åtminstone är bättre än neonlila med peace & love-budskap.

Nu ska jag skriva lite. På min bok, alltså. Och försöka stå emot frestelsen att gå på bokrean istället.

dagen efter

Har legat i sängen i princip hela dagen idag. Utslagen av alkoholens och förhoppningarnas baksideeffekter. De är alldeles för starka idag. Tur att jag har min dator full av OC-avsnitt så jag kan förtränga mig själv i flera timmar i sträck. Det behövs ibland. Fast jag skrämmer mig själv lite när jag gräver ner mig själv på det här sättet. Visserligen är det skönt att slippa tänka men det skulle vara så mycket bättre om jag kunde bli lite konstruktiv istället.

Men nu borde jag faktiskt ta och gå upp. Äta. Duscha. Prata med levande människor. Hur kär jag än är i Seth Cohen och hur mycket jag än ogillar att lämna mitt ide och konfronteras med det faktum att jag inte har någon som liknar honom under mitt täcke och i mitt liv.

Hemmafru

Är hemma ensam i eftermiddag. Väntar på vår efterlängtade TV som ska komma hit från Lund och bakar (sant!). Känner mig riktigt huslig för ovanlighetens skull. Snart kommer min söta lillstrumpa hit, superbakis stackarn, och då ska jag ta hand om henne storasysterligt. Och ikväll är det fest! Jag längtar. Har en känsla av att det kommer bli fantastiskt roligt. Jag har i alla fall bestämt att ha fantastiskt roligt för egen del. Trots att värdinnan tvivlar på hångelpotentialen.

Det spirar kärlek i Kexfabriken. Så fint så fint. Jag hoppas det ger god karma.

Förlamning

Snöstorm i Skåne. Härligt tycker jag. På torget ligger snödrivor som når mig till knäna och igår kväll när det inte längre blåste storm och torget badade i det där fina blåa ljuset gick jag däröver och det kändes som att jag var någon helt annanstans. Extra härligt är att snön faktiskt ligger kvar och inte har blivit till slask med en gång. Lyx i Skåne. Och SNÖKAOSET som har fyllt sida efter sida i tidningarna med bilder på avkörda bilar och långtradare på tvären och tåg som har kört på snödrivor och spårat ur får mig att känna mig nästan Stockholmshemma. Med skillnaden att där är det fem millimeter snö som får tågen att spåra ur och man står på pendeltågsstationen och väntar och väntar och väntar och det är typ femton minus men vindstilla och man hatar SL och alla går och är arga. Men här springer glada skånska barn omkring i snön och visserligen går inga bussar på typ ett dygn men folk är rätt glada och förstående och köper alla förseningar som beror på "insnöande". Och jag har betydligt större förståelse för att både bil- och tågtrafiken kollapsar och hela samhället förlamas här än i Stockholm. För här blåste det faktiskt en riktig skånsk vinterstorm samtidigt som snön kom. Det gör faktiskt allting betydligt svårare. I Stockholm brukar snön singla ner lite fint, här blåser det så sjukt mycket att snön ser ut att komma nerifrån. Galet är det, och jag saknar ett vackert stämningsfullt snöfall utan tokblåst. Men man får ta det man får och jag är trots allt glad att det är lite vinter till slut.

Vet inte varför jag har så svårt att uppdatera den här bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag gör ju faktiskt inte så mycket. Skrivförlamning.

I talsvarets Sverige

Fortfarande går det inte att få tag på en endaste levande människa i den gigantiska apparat som IKEA är. Man är som kund hänvisad till att konversera med den interaktiva men oo så vänligt leende hjälperskan Anna. Vansinnigt. Nu återstår bara att ta sig dit och leva på hoppet.

Men, saker jag har tagit itu med idag: Skrivit personligt brev för ansökan till praktikplats, skrivit en halv sida på mitt lilla textprojekt och... ja. Det var nog det hela. Jag har dessutom ätit frukt. Det är nyttigt.

Imorgon kommer min gemelita hit. Det blir så trevligt så trevligt. Jag kommer att spendera de kommande dagarna konstant fikandes och öldrickandes. Aaa, lovely. Ska försöka att förtränga min numera konstanta känsla av dåligt samvete över att jag inte gör ens den allra minsta nytta för samhället. Som Anja sa så bidrar jag ju åtminstone till min egen personliga utveckling. Alltid nåt. Och om IKEA har min bäddmadrass inne så kommer jag idag att ge ett ödmjukt bidrag till Sveriges ekonomiska tillväxt. (Eller hur var det nu? Var det inte en holländsk koncern som ägde det svenskaste svenska? Nåja. )

Nej nu jävlar

Nu ska här bloggas! Jag har inga ursäkter längre. Mitt nya liv har börjat. Likaså har jag inga ursäkter kvar längre för att inte söka jobb, inte träna, inte städa upp i mitt lila rum. Det är dags att ta itu med saker och ting. Hepp.

Fast jag blir lite upprörd när jag inte får någon förståelse för mitt itutagande. Som när jag ringer till IKEA för att veta om dom har någon bäddmadrass på lagret så att jag kan ta itu med att åka dit och lösa mitt sängproblem och en talmaskin informerar mig om att lagerinformationen tyvärr har tekniska problem och att talmaskinen därför inte kan tala om för mig om det finns någon bäddmadrass.

Jag har börjat skriva nu. På min stora roman. Hade idékramp i en vecka och lyckades bara få ur mig korta snuttar som handlade om mina egna kärleksbesvikelser. Typ. Som om jag inte har ältat dom tillräckligt. Men sen tänkte jag om lite och kom på att om jag skulle skriva en självbiografisk bok om kärlek så skulle ju ingenting hända i den. Det skulle ju vara lagom spännande. För att rida på någon annans framgång skulle jag ju i och försig kunna döpa den till Inget. Till skillnad från den där nya megatjocka boken som nån tokbegåvad person som är yngre än jag har skrivit som heter Allt. Men en kärlekshistoria som knappt innehåller någon intrig och som saknar slut - har svårt att tänka mig något mer ointressant. Knappast någon kioskvältare. Kul att den är historien om mitt kärleksliv. Nåja. Någon gång ska jag väl ta itu med det också, kärlekslivet alltså. För tillfället är jag glad för att jag har lyckats hitta på en annan historia att skriva om, en något mer dramatisk. Och jag är glad för att det är så roligt.

Hepp hepp. Nu ska jag ringa IKEA igen.