Jag klippte mig i måndags. Efter ett infall och pepp från Lisa blev det kort. Väldigt mycket kortare än vad som var tanken när jag bokade in den där klipptiden för två veckor sedan.
Sedan dess har följande personer sagt att jag är fin i håret:
1. Min mor.
2. Min mormor.
3. Mina kusiner, efter att ha fått veta av mamma att jag hade klippt mig. (hoppas hoppas att dom menade det)
De två vänner som jag träffat sen i måndags har enbart tittat på mig och valt att inte säga något. Och det är inte som att det inte märks. Det är ju ändå ungefär två och en halv decimeter vi pratar om.
Konstaterande: Mitt infall var en dålig idé. Jag tror jag ser ut som en tant.
Skynda väx håret!
onsdag, juli 25, 2007
torsdag, juli 19, 2007
Jag är sämst på att packa
Eller åtminstone långsammast. Ska upp om mindre än sju timmar och är fortfarande inte klar. Däremot är jag bäst på att maximera min packning. Vilket dock betyder att jag är sämst på att packa litet och lätt. Vilket i sin tur betyder att jag har med mig en gigantisk resväska plus en gigantisk axelväska plus en papperskasse för två veckors semester hemma i min egen lägenhet där det mesta faktiskt finns. Och jag hade ju tänkt ta med mig en massa saker därifrån, dessutom.
Hmm.
Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.
Hmm.
Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.
onsdag, juli 18, 2007
Ibland tänker nån annan nästan precis som jag
Det är rätt skönt att ha semester, även om den är obetald. Idag sov jag till elva och har sen suttit och uppdaterat mig på alla mina favoritbloggar som jag försummat den senaste månaden när jag även försummat mitt eget skrivande. Snart, när dom där molnen ovanför har slutat se så där hemskt hotfulla ut, ska jag trampa iväg till Sollentunas expanderande köpcentrum och förfasas över hur stort det har blivit och göra lite nytta. Och så ska jag packa min Malmöväska för imorgon bär det av söderut!
För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.
Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.
För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.
Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.
Jag är en periodare
Det är bara att inse. Det gäller träning, det gäller godisätande, det gäller grönsaksätande, det gäller festande, det gäller tv-tittande, det gäller sällskap, det gäller musiklyssnande. Och det gäller bevisligen också bloggande. Jag har accepterat det nu. Hoppas ni gör det också. Igår påpekade Anja att man inte kan räkna med att få så många läsare om man uppdaterar sällan (underförstått - så sällan som jag gör). Helt sant.
Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.
Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.
Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.
Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.
Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.
Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.
torsdag, juni 28, 2007
onsdag, juni 27, 2007
Om ni undrar var jag har hållit till nånstans
så är svaret på Facebook.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:
1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."
1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.
1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.
2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.
Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.
Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.
3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.
Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.
The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.
Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?
Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.
Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.
Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:
1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."
1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.
1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.
2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.
Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.
Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.
3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.
Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.
The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.
Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?
Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.
Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.
Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.
torsdag, juni 21, 2007
Laddad till tänderna
Eftermiddag dagen före midsommarafton. Hela Stockholm ska köra söderut. Så även yours truly, som inte suttit bakom en ratt på ungefär fem månader och sovit alldeles för lite på grund av patetiska aktiviteter framför datorn inatt.
Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.
Bara jag inte blir kissnödig.
Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!
Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.
Bara jag inte blir kissnödig.
Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)