Ibland tänker nån annan nästan precis som jag

Det är rätt skönt att ha semester, även om den är obetald. Idag sov jag till elva och har sen suttit och uppdaterat mig på alla mina favoritbloggar som jag försummat den senaste månaden när jag även försummat mitt eget skrivande. Snart, när dom där molnen ovanför har slutat se så där hemskt hotfulla ut, ska jag trampa iväg till Sollentunas expanderande köpcentrum och förfasas över hur stort det har blivit och göra lite nytta. Och så ska jag packa min Malmöväska för imorgon bär det av söderut!

För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.

Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.