Jag är en periodare

Det är bara att inse. Det gäller träning, det gäller godisätande, det gäller grönsaksätande, det gäller festande, det gäller tv-tittande, det gäller sällskap, det gäller musiklyssnande. Och det gäller bevisligen också bloggande. Jag har accepterat det nu. Hoppas ni gör det också. Igår påpekade Anja att man inte kan räkna med att få så många läsare om man uppdaterar sällan (underförstått - så sällan som jag gör). Helt sant.

Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.

Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.

Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.