Så kan det gå

Jag ska inte skriva på det där anställningsavtalet som har legat på mitt skrivbord i en vecka. Jag ska inte skriva på det för jag ska få göra praktik på FIAN-kontoret i Stockholm i sommar! Jag ska inte skriva på det och det känns så jävla skönt.

Trots att jag fortfarande får kramp i magen när jag tänker på hur arg personalsekreteraren på hemtjänsten lät när jag ringde henne i morse. Hur hon menade att jag faktiskt inte kunde säga att jag inte ville jobba där eftersom jag hade lovat henne att göra det. "Då får jag väl säga upp mig då", tyckte jag, men det sa hon att jag inte kunde eftersom jag som sommarvikarie inte har någon uppsägningstid på det sättet. Galet! Fan, man borde bli mer insatt i arbetsrätt, helt klart. Hon morrade i alla fall till slut nåt om att hon ju inte kunde tvinga mig att komma dit och vi la på och jag gick och slog i min gamla pärm från juridiska introduktionskursen (tänk så härligt att faktiskt få använda sig av några sparade anteckningar för en gångs skull!) och insåg att jag hade brutit mot första stycket, första paragrafen i Avtalslagen: "Anbud är bindande för avgivaren". Löftesprincipen, även kallad. Har alltså inte bara upprört snäll hemtjänstpersonalsekreterare (illa nog säger mitt samvete) utan även brutit mot lagen.

Well, sue me.

Ännu jobbigare blev det efter några timmar när sagda personalsekreterare ringer hem till oss, presenterar sig och frågar efter Hanna, som ju också har sökt jobb där. Jag hoppas att hon inte förstod att det var jag om svarade. Och i så fall att hon inte tror att Hanna är en dålig människa som bryter anställningsavtal till höger och vänster bara för att hon bor tillsammans med någon som gör det.

Imorgon kommer jag förhoppningsvis inte ha ont i magen längre. Då ska jag bara vara glad över allt roligt jag kommer att få lära mig i sommar. Hihihi och hurra!