Nu får det vara nog

Jag har hört att det ska vara strålande sol ute. Och 23 grader. Det låter ju trevligt.

Snart ska jag uppleva det. Ska bara skriva lite till. Och tvätta färdigt.

Och patetisk? Nämnde jag patetisk?

Svåraste biverkningen: Livslång svår patetism.

Jag glömde nog det.

Men ni kanske drog den slutsatsen själva.

Min första blogglista

Okej. Här sitter jag, lite mindre än sex timmar kvar tills jag borde vara färdig med uppsatsen. Som saknar fyra sidor samt struktur, innehåll och relevans. Trots detta kan jag inte komma mig för att panikskriva på den. Det är nåt i mina gener som hindrar mig från att vara disciplinerad. Något som den bristen på disciplin får till följd är hängivenhet åt patetiska aktiviteter. Därför tänkte jag tillägna den första listan på denna blogg åt en gammal vän och en kär patetisk aktivitet.





10 orsaker att inte titta på Dawson's creek som tonåring:


1. Du kommer utveckla romantiska känslor för din allra bästa killkompis och barndomsvän, övertygad om att han är din själsfrände.

2. Du kommer att vara fullkomligt övertygad om att han hyser samma varma känslor för dig.

3. Din romantiska övertygelse kommer att förstöra er vänskap.

4. Du kommer att spendera din gymnasietid ältandes Joeys och Paceys kärleksliv istället för att se till att skaffa dig ett eget.



5. Du kommer tycka att det är romantiskt att vara oskuld (för att du minsann inte ska ha sex förrän du träffar den Rätte) och ha noll förståelse för dina lössläppta kompisar som har sex till höger och vänster. Stackars er, kommer du tänka (för du tror att du vet så mycket bättre än dom), stackars er som inte vet vad romantik är. Stackars er som inte kan tänka på nåt annat än sex.

6. Du kommer att börja tro på ödet. Att du inte behöver göra något för om du träffar rätt person kommer allt bara att hända ändå. Och efterhand kommer du träffa alltfler själsfränder och inte begripa varför dom inte fattar att dom är just det. Varför ingenting någonsin händer.

7. När du blir äldre kommer du att drabbas av återkommande anfall av nostalgi där du ältar dina ömma känslor för en tidigare manlig vän och bli övertygad om att det egentligen bara är han som kan göra dig riktigt lycklig.




8. Du kommer inte att kunna bli kär därför att dina förväntningar på kärlek är så skyhöga att du blir besviken på minsta tecken på mänsklighet hos den som försöker få dig att känna något för honom.

9. Ditt kärleksliv kommer till 60 % att bestå av ält, till 34 % av drömmar och till 6 % av verkliga upplevelser.

10. Vid 25 års ålder kommer serien fortfarande att utöva en oförklarligt magisk dragningskraft på dig och du kommer att titta på nedladdade avsnitt och YouTube-snuttar med de mest romantiska ögonblicken i seriens historia på bekostnad av dina akademiska studier och ditt sociala liv.



Bli inte som jag. Det är en order.

Inte för att jag tror att någon tonåring av idag skulle få för sig att börja titta på en sån gammalmodig serie som Dawsons. Men ändå.

Gör det inte. Ni kommer att ångra er. Det kommer att förstöra era liv.
Typ.

Det är en fysisk åkomma, det är inte mitt fel

Idag var det tänkt att jag skulle skriva en sisådär fem sidor. Istället hade jag en jättelång jättetrevlig lunch med Astrid och så småningom också Lisa och tiden som jag borde ägna åt skrivandet bara krympte och krympte medan jag försvarade min caféförlamning med att det är viktigt att underhålla sitt sociala liv annars mår man inte bra.

Och Lisa, som har skjutit upp sin d-uppsats, förstår mig alldeles precis. Hon har samma åkomma:
"Jag förstår liksom inte vad som händer, men det går inte! Det är fysiskt omöjligt att skriva uppsats! Mina händer bara liksom söker sig av sig själva till senaste skvallret om Britney. Eller till Facebook. Eller till vilket roligt skräp som helst. Jag kan liksom inte göra någonting för att hindra det!"

Nej, det kan inte jag heller. Bara att vara glad för att jag inte har fallit offer för facebook-monstret än. Alltid nåt.

Så sjukt roligt

Såg "Filippa Bark" på Riksteatern Jam allstars tidigare i våras. Skrattade hysteriskt. Här pratar hon om sex i Robins talkshow.

Söndag i parken

Igår avvek jag tidigt från en väldigt trevlig kväll med fina pol mag-tjejerna, med ursäkten att jag skulle plugga idag.

Jag använder den ursäkten ofta. Och jag menar den alltid. Men det blir sällan som jag menar.

I morse pratade jag med Anton som berättade att det var fest i Alnarpsparken och jag satte mig på cykeln och gav mig dit för att få träffa pappa Svensson som var på besök i Skåne. Det var himla roligt att träffa honom igen för första gången på evigheter, jag blir så glad av det. Kunglig strålglans över tillställningen, både från nu levande kronprinsessa och från 300-årig blomsterkonung (vars firande börjar bli rätt uttjatat nu). Mycket fin park. Och jag har lärt mig namn på flera fina växter och träd. Sånt tycker nördiga jag är roligt.

Men pluggat? Det har jag inte gjort så mycket av idag. En halv sida skitsnack har blivit skriven. Men vadå. Det är ju oceaner av tid kvar. Hela tre dagar, för att vara exakt.




Blir förresten så arg på M som låtsas som ingenting på MSN fast han uppenbart har ignorerat mig flera gånger om. Låtsas som att han vill träffa mig när jag frågar men så kryper det fram att han minsann var i Malmö för nån vecka sen och då passade det minsann inte att höra av sig.

Eller arg förresten. Mest bara ledsen. Det är så sorgligt att vi en gång spelade huvudrollerna i varandras liv och nu är vi båda förpassade till statistlistan. Antar att jag vägrar acceptera att det måste vara så. Jag vill fortfarande ha honom i mitt liv. Åtminstone vägrar jag få sparken som statist. Nåt inhopp kan jag väl fortfarande få göra nån gång?

Jag kan aldrig känna mig så likgiltig inför honom som han verkar känna sig inför mig.

Det börjar kanske bli dags?

Har fortfarande inte börjat skriva på min uppsats. Den ska helst vara inne på onsdag. Det kommer nog inte bli så. Nu ska jag till Simpan och fika med Anja. Sedan kanske jag börjar. Om vädret fortsätter vara såhär ojuniaktigt så blir det nog ingen grillning i Folkets Park i alla fall. Fan. Det måste ju vara fint väder! Jag vill ha fotbollsfest ikväll.

Konstigt att bara ha lite drygt en vecka kvar här i Malmö. Jag har inte riktigt tagit in det, märker jag. Tänker att jag fortfarande har massa tid att träffa folk och göra saker. Fast med tanke på panikskrivandet som lär infinna sig typ på måndag så kommer jag nog inte hinna med så många sociala aktiviteter överhuvudtaget nästa vecka.

Och tanken på att jag skulle vara härifrån hela hösten också känns rätt skrämmande. Men lockande såklart, annars skulle jag inte tänka den.