Idag var det tänkt att jag skulle skriva en sisådär fem sidor. Istället hade jag en jättelång jättetrevlig lunch med Astrid och så småningom också Lisa och tiden som jag borde ägna åt skrivandet bara krympte och krympte medan jag försvarade min caféförlamning med att det är viktigt att underhålla sitt sociala liv annars mår man inte bra.
Och Lisa, som har skjutit upp sin d-uppsats, förstår mig alldeles precis. Hon har samma åkomma:
"Jag förstår liksom inte vad som händer, men det går inte! Det är fysiskt omöjligt att skriva uppsats! Mina händer bara liksom söker sig av sig själva till senaste skvallret om Britney. Eller till Facebook. Eller till vilket roligt skräp som helst. Jag kan liksom inte göra någonting för att hindra det!"
Nej, det kan inte jag heller. Bara att vara glad för att jag inte har fallit offer för facebook-monstret än. Alltid nåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar