Hemma hos mamma

Att komma till Stockholm är lite som att åka tillbaka i tiden. I Malmö var det nästan vår. Det är det inte här.

Igår: Långa samtal med en ovanligt uppmuntrad pappa, god sen lunch som följdes av en god middag och ett mycket trevligt middags- och ölsällskap och en Åsa som inte ville tänka i konsekvenser.

Idag: firade jag kvinnodagen utan en endaste demonstration men med trevligt frukostsällskap. Sedan hem till Norrviken och mammas hembakade bröd. Skrivstund, kaffestund, sovstund, promenadstund. Snart mammastund.

Imorgon: ska jag bestämma hur världen ska räddas!


I sommar: läste jag att det ska bli en turné med Moneybrother, Säkert! och Salem al Fakir. Jag undrar om det kan bli bättre. Försöker förtränga den pockande sommarjobbsångesten och tänka på sommarkonsertförväntningar istället.

Nu: har jag inget mer att säga.

Som nytt

Mitt rum är inte längre lila med hippieslagord på väggarna. Hurra hurra. Nu är det ljusgult och fint, om än med visst silverfärgat striminslag (enfärgade tapeter var inte ett känt begrepp när tapetkatalogen tillverkades). Så skönt. Så ljust! Det känns nästan som sol inomhus. Jag blir lite solig inommig också. Aah. The power of feng shui.

Prestationsångest

Ett vanligt råd om man vill bli författare är att läsa så mycket som möjligt. Så kan man låna friskt sen, så blir man inspirerad. Jag får total skrivkramp av det. Jag läser och läser och jag har precis läst ut en bok av en av mina favoritförfattare, Syster min av Barbara Voors, och hon brukade inspirera mig något oerhört men nu blir jag bara helt matt. För jag förstår inte hur jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Andras talang paralyserar mig. Här finns ju bara lilla jag och all min vilja och hur ska dom kunna skriva en bok? Jag har så svårt att komma vidare och det skrivs ingen historia.

Och imorgon åker jag hemhem. Det ska bli så skönt. Och roligt. Och spännande. Kanske lite plåster på prestationssåret också. Ett kreativitetsplåster. Tänk en sån bra idé. Ett sånt vill jag ha. Fast kanske räcker det rätt bra med att bara andas Stockholmsluft och träffa föräldrar och några vänner och sova i mitt gamla rum också. Jag hoppas det. Och jag vet att det inte finns några magiska kurer för skrivkramp, att det bara är att tvinga sig själv att skriva mer och mer och mer fast allt känns som det blir skit men just nu har jag inte den disciplinen.

'Jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi... är du fortfarande arg?'

Någon kanske undrar hur det går med min Roman? Om inte annat så undrar jag det. Igår pratade jag med O (ex med vissa böjelser) om triangeldramaupplägget på det hela och han blev speciellt förtjust i delen där jag berättade att det handlar om två kompisar som blir kära i varandra.
-Aha, sa han då. Är den självbiografisk?
-Nej, inte direkt. Allt man skriver är väl självbiografiskt på något sätt. Men det här handlar om två tjejer.
Tystnad.
- Ska du inte göra en bilderbok?

Nej kära du, det ska jag inte.


(Och vi ska ses när jag ska upp till Stockholm i veckan och jag vet inte alls om det är så särskilt bra men det skiter jag faktiskt i för mina fingrar har glömt hur hud känns)


I övrigt undrar jag vart världen är på väg och lyssnar på Säkert! (därav den fantastiska rubriken på detta inlägg) och känner igen mig så det gör ont. Och konstaterar återigen att Annika Norlin är ett geni.

jamen hurra. nu börjar det regna. jag som skulle gå ut precis.

Lämmeltåg till havet

Första vårdagen i Malmö. Jag firade det med en långpromenad till Västra hamnen. Liksom ungefär tre fjärdedelar av Malmös totala tvåbenta och fyrbenta befolkning. Det kryllade av människor med vårbleka ansikten vända mot solen och fler leenden än man skulle kunna räkna till. Och när jag själv stod svettig på ryggen med ansiktet vänt mot havet och andades in tång och sol fanns ingenting kvar av skånska vinterstormar och jag tog tillbaka allt som jag bara en liten stund tidigare hade sagt till Anja om att jag längtar efter vinter och snö och susa på snowboard nerför backar. För jag vill ha mer hav och mer tånglukt och mer sol och jag vill ha vår och sommar och får jag det, samt långa promenader i underbara, fina Malmö, så räcker det så bra så bra. Livet i en liten ask.

Och ja, jag är fortfarande hög på syre- och D-vitaminkicken.

Men alltså, Västra hamnen. Vilket galet projekt. De stackarna som flyttade dit för fem sex år sedan i tro om att de skulle få vakna och se havet varje morgon har nog blivit besvikna nu. För de allra flestas havsutsikt har byggts bort och nu är det som en helt galen schizofren stad och jag blev helt yr i huvudet bara av att gå därigenom. Som en modernistisk myrstack. Fascinerande och intressant men jag är rätt glad att jag inte bor där. Och inredningskraven som kommer med en lägenhet som ser ut som ett akvarium! Ojoj. Jag nöjer mig så bra med att snart ha tapeter som inte är lila.

Nu ska jag göra lite nytta tänkte jag.

Oanade talanger

förresten ser jag numera Justin Timberlake i ett helt nytt ljus. Han gör inte bara grymma danslåtar, karln har humor också! Vem hade kunnat ana?

Att landa efter en höghöjdstur på karriärsgungan

Är fortfarande tokpeppad men börjar bli nervös också. Försöker tänka ut roliga kreativa idéer som jag ska ta med mig till intervjun. Jag måste ju visa hur otroligt engagerad och kunnig och inspirerad jag är. Prestationsångest. Nån som har nåt förslag kanske? Om ni har lust så kan ni gå in och kolla på rädda världen, it's good shit! (hoppas jag)

Håhåjaja. Det är allt tur att det händer saker. Vad ska annars en stackars liten Åsa göra när hon har tittat på sista avsnittet NÅNSIN av OC? Jag var så rädd innan jag såg det i söndags och jag ville ville ville men samtidigt ville jag verkligen inte alls se det för då skulle det vara så definitivt. Och jag är så ledsen att det är slut. Det är så fint. Och det är patetiskt, men när man har tittat så intensivt som jag har de senaste månaderna så känns det lite som om det är ens vänner det handlar om. Och nu saknar jag dom. Vilken tur att man alltid kan börja om från början igen.

(Bara så ni vet så skulle jag gärna radera det sista stycket för att undvika att framstå som totalt patetisk. Men det får stå kvar som nån slags tidsmarkör. Eller bevis på att dom har lagt in hemliga budskap som hjärntvättar en så att man aldrig kan sluta titta. eller så kan dom ha lagt i knark.)

För övrigt har jag drabbats av Canada-längt. Och Sydamerika-längt. Det är jobbigt det här med att ha liv i olika världsdelar. Poetiskt skulle man kunna säga att man är som ett pussel som ständigt saknar några bitar. O så fint. Nej nu är det nog dags att sluta.