Att landa efter en höghöjdstur på karriärsgungan

Är fortfarande tokpeppad men börjar bli nervös också. Försöker tänka ut roliga kreativa idéer som jag ska ta med mig till intervjun. Jag måste ju visa hur otroligt engagerad och kunnig och inspirerad jag är. Prestationsångest. Nån som har nåt förslag kanske? Om ni har lust så kan ni gå in och kolla på rädda världen, it's good shit! (hoppas jag)

Håhåjaja. Det är allt tur att det händer saker. Vad ska annars en stackars liten Åsa göra när hon har tittat på sista avsnittet NÅNSIN av OC? Jag var så rädd innan jag såg det i söndags och jag ville ville ville men samtidigt ville jag verkligen inte alls se det för då skulle det vara så definitivt. Och jag är så ledsen att det är slut. Det är så fint. Och det är patetiskt, men när man har tittat så intensivt som jag har de senaste månaderna så känns det lite som om det är ens vänner det handlar om. Och nu saknar jag dom. Vilken tur att man alltid kan börja om från början igen.

(Bara så ni vet så skulle jag gärna radera det sista stycket för att undvika att framstå som totalt patetisk. Men det får stå kvar som nån slags tidsmarkör. Eller bevis på att dom har lagt in hemliga budskap som hjärntvättar en så att man aldrig kan sluta titta. eller så kan dom ha lagt i knark.)

För övrigt har jag drabbats av Canada-längt. Och Sydamerika-längt. Det är jobbigt det här med att ha liv i olika världsdelar. Poetiskt skulle man kunna säga att man är som ett pussel som ständigt saknar några bitar. O så fint. Nej nu är det nog dags att sluta.