För övrigt...

...är jag även en känguru. Så jag vet inte hur mycket man ska lita på dom där testerna. Man får välja sina identifieringar (Anja, kan man få kängurupoäng i genusspelet?).

Och jag har ju alltid gillat kickboxning.

You're a Kangaroo!

Big and brash, but also spry, you were probably a track star at some
point in your life. You certainly could do well at the field events, if not always
the track as well. When not jumping over hurdles on the track, you've found ways
to overcome hurdles in life, usually by stuffing things away for later use. This
resourcefulness is combined with a certain amount of charm to persuade others to
your side. You've been meaning to take up kickboxing as well, just in
case.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Kindred spirits

Nej då. Det är inte så farligt. Jag är nog inte tråkig. Men ibland måste man överdriva lite för att få någon effekt. Och känner man sig astråkig så blir man nästan det. Men det har gått över nu, idag har jag till exempel fått Linda att skratta. Och Anna. Visserligen sambo och syster, men vadå. Dom har bra humor. Och så kände jag mig väldigt glad när jag följde Anjas exempel och gjorde ett boktest och OCKSÅ blev Anne på Grönkulla!

You're Anne of Green Gables!

by L.M. Montgomery

Bright, chipper, vivid, but with the emotional fortitude of cottage
cheese, you make quite an impression on everyone you meet. You're impulsive, rash,
honest, and probably don't have a great relationship with your parents. People hurt
your feelings constantly, but your brazen honestly doesn't exactly treat others with
kid gloves. Ultimately, though, you win the hearts and minds of everyone that matters. You spell your name with an E and you want everyone to know about it.

Hade jag blivit någon annan hade jag blivit grymt besviken och ledsen. Det är Anne och jag forever. Och så Anja såklart. Anne är alltså, för er som inte vet det, en mycket intressant och fascinerande varelse. Fast hade man kunnat bli Emily på Månvik (LM Montgomerys andra, mer sentimentala och överromantiska och inte så hysteriska huvudperson) så hade jag ännu hellre identifierat sig med henne. Vilka bokpersonligheter kan man egentligen bli? Prova ni också:

Take the Book Quiz.

För att vara en Anne på Grönkulla är jag en väldans oinspirerad och fantasilös så kallad författare, bara. Undrar hur jag ska komma ifrån det.

Åh Gud

jag är så in i helvete tråååkig.


Det var bara det.

Grattis på födelsedagen

Älskade farmor, du skulle ha fyllt 100 år idag. Hurra hurra. Jag och Anna har inte ätit tårta men väl paj idag, för att fira dig. Jag vet att du är glad att du inte behövde leva uti hundrade år. Men attans vad jag saknar dig.

Den är konstig, saknaden. Konstigt hur tomheten kan göra sig påmind fortfarande och krama ur mig. Den gör inte ont längre, det är inte det. Den bara... känns. Mycket. Fast jag klarar mig, fast jag mår bra. Tomheten ligger i att du inte finns här för att se mig må bra. Att jag inte får visa dig vem jag har blivit när en så stor del av den jag är och det jag har blivit är tack vare dig.


Hoppas du sover gott.

Om dockor vs brains

Jag cyklade förbi den där idioten från i lördags i Lund igår. Han såg på mig på ett överlägset sätt som om han självklart kände igen mig och ville flörta lite mer. Allvarligt, trodde han det själv? Jag ignorerade effektivt.

Hela scenariot i lördags fick mig att tänka på något som jag och A pratade om häromveckan. Att killar kan verka intressera sig hur mycket som helst för oss men i slutändan ändå alltid faller för dockorna. Dom söta och ointressanta*. Dom som inte har så mycket att säga men som framförallt inte säger emot. Och var lämnar det oss? I Vän-facket, såklart. Smarta tjejer med åsikter kan man diskutera med, inte ligga med. Är det så att män tycker att det är oattraktivt att bli emotsagda? Är motstånd och en engagerad diskussionspartner något som effektivt neutraliserar all sex appeal? Är alltså största chansen att hitta en partner att lägga ner motståndet och börja vifta med mer välmålade ögonfransar istället?

Jag vägrar, goddamit. För är den enda partnern jag kan få nån som vill ha mig mest för att jag är söt och håller med om vad han säger så blir jag hellre gammal nucka. För hur intressant kan han vara i så fall?


Men. Jag är faktiskt inte så bitter anymore. Jag har haft besök och min hud känns tjockare nu, motgångar tränger inte igenom lika starkt lika snabbt. Det motståndet håller kanske inte så länge, men jag är tacksam för det lilla. För att ha sluppit vakna ensam två morgnar, även om jag vet att det inte är kärlek utan mest i väntan på. Tänk vad lite närhet kan göra. Tack för det.




* Jag menar inte att jag tror att dom här tjejerna är dumma i huvudet. Bara att dom kanske inte bryr sig så mycket om att ha åsikter om saker och ting.

Nejdå. Jag är inte bitter.

Klarade mig igenom sittningen bara för att bli påmind om varför jag inte har varit på så många sådana tillställningar under mina studentår. Trevligt, visst, men att sitta och kallprata med strangers under tre timmar endast avbrutet av snapsskrål var femtonde minut är liksom inte min grej. Och jag har dessutom på nästan alla de få sittningar jag varit på belönats med herrar både till höger och vänster om mig som antingen 1) knappt pratar alls eller 2) bara pratar om sig själva och följdaktligen i båda fallen inte är intresserade av att veta någonting om mig. Jag säger inte att jag har ett stort behov av att prata om mig själv, jag menar bara att ett ytligt kallpratande är betydligt trevligare om det är ett ömsesidigt utfrågande.

Och sedan, på mellanfesten: Söt trevlig kille börjar prata med mig. Vi pratar typ konstant i tre timmar och har himla roligt och jag tänker att det är hångel guaranteed och är nära att messa min syster och säga att jag inte kommer och sover över hos henne. När vi börjar prata om något i stil med den förändrade mansrollen och feminism och inte är överens om så mycket utan blir lite upprörda och jag går därifrån en stund för att hämta mer vin och när jag hittar honom igen tio minuter senare har han ansiktet fullt av ett blont litet stycke. Då gick jag.

Så mycket fick man för att man var snyggast på festen. Jävla killar.

Nu ska jag titta på L word och önska att jag var flata.

Hjärnkoma

Alltså, jag hänger verkligen inte med i vad som händer längre. I världspolitiken alltså. Det är som om någon slags vårapati har lagt sig och jag orkar på sin höjd bläddra i nån skvallertidning och lära mig meningslösheter om vårens nya kändispar. Kursböckerna ger bestående intryck lika med noll och jag som har gått och tänkt att jag längtar efter att börja läsa igen, jag gör så lite det bara är möjligt och sen dricker jag vin och dödar de hjärnceller som trots allt, som av ett lyckligt misstag, har råkat absorbera någon akademisk information.

Det händer grejer i Estland och det händer saker i Frankrike och i Turkiet och över hela världen men jag orkar typ inte bry mig alls. Blev bara lite engagerad igår när tredje IPCC-rapporten släpptes med förslag på hur utsläppen ska minskas med 50 % till år 2050. Men alltså, för övrigt... Jag bryr mig knappt längre för det enda jag vill är att dricka öl och grilla och sitta i solen och lyssna på musik. Typ. Min hjärna är i dvala som den vägrar vakna upp ifrån hur många koppar kaffe jag än dricker och hur många böcker om migration och utveckling jag än slår mig i skallen med. Inget hjälper.

Och jag undrar vad jag egentligen lärt mig under min utbildning mer än lite teorier som förklarar världen på olika sätt. Minns det där samtalet nån gång i vintras med Anna, Linda och Jakob när någon av oss fyra statsvetare kom med frågan om hur beslutsfattandet egentligen går till i en kommun och vi alla fyra satt och grubblade i tjugo minuter innan det enda vi kunde konstatera var att vår utbildning är rätt så useless i praktiken. Hur ska någon arbetsgivare kunna förstå vad jag kan när jag inte ens vet det själv? Är det något man ska kunna kräva av en statsvetare så är det väl åtminstone att kunna redogöra för beslutsprocessen i kommun/landsting/riksdag/EU? Men nej. Och jag kände när jag fick hem en massa härligt spännande infomaterial från min blivande praktikplats, om rätten till mat och andra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om arbetet för jordreformer, att jag troligtvis kommer lära mig mer under tio veckor i sommar än vad jag lärt mig av 160 poängs akademiska studier. Real world, säger jag bara. It's the shit.

Nu ska jag försöka bråka lite med min hjärna igen. Poäng ska ju ändå tas. Och ikväll ska jag vara ovant studentikos och gå på sittning i Lund och jag känner knappt en människa men jag har fått låna världens finaste klänning av Hanna så det känns som att det kommer bli rätt roligt ändå. Snygg kommer jag i alla fall vara.

Och tillvarons lättsamma oförargliga härligt engagerande ytlighet är ordet för dagen.