Om dockor vs brains

Jag cyklade förbi den där idioten från i lördags i Lund igår. Han såg på mig på ett överlägset sätt som om han självklart kände igen mig och ville flörta lite mer. Allvarligt, trodde han det själv? Jag ignorerade effektivt.

Hela scenariot i lördags fick mig att tänka på något som jag och A pratade om häromveckan. Att killar kan verka intressera sig hur mycket som helst för oss men i slutändan ändå alltid faller för dockorna. Dom söta och ointressanta*. Dom som inte har så mycket att säga men som framförallt inte säger emot. Och var lämnar det oss? I Vän-facket, såklart. Smarta tjejer med åsikter kan man diskutera med, inte ligga med. Är det så att män tycker att det är oattraktivt att bli emotsagda? Är motstånd och en engagerad diskussionspartner något som effektivt neutraliserar all sex appeal? Är alltså största chansen att hitta en partner att lägga ner motståndet och börja vifta med mer välmålade ögonfransar istället?

Jag vägrar, goddamit. För är den enda partnern jag kan få nån som vill ha mig mest för att jag är söt och håller med om vad han säger så blir jag hellre gammal nucka. För hur intressant kan han vara i så fall?


Men. Jag är faktiskt inte så bitter anymore. Jag har haft besök och min hud känns tjockare nu, motgångar tränger inte igenom lika starkt lika snabbt. Det motståndet håller kanske inte så länge, men jag är tacksam för det lilla. För att ha sluppit vakna ensam två morgnar, även om jag vet att det inte är kärlek utan mest i väntan på. Tänk vad lite närhet kan göra. Tack för det.




* Jag menar inte att jag tror att dom här tjejerna är dumma i huvudet. Bara att dom kanske inte bryr sig så mycket om att ha åsikter om saker och ting.