dagen efter

Har legat i sängen i princip hela dagen idag. Utslagen av alkoholens och förhoppningarnas baksideeffekter. De är alldeles för starka idag. Tur att jag har min dator full av OC-avsnitt så jag kan förtränga mig själv i flera timmar i sträck. Det behövs ibland. Fast jag skrämmer mig själv lite när jag gräver ner mig själv på det här sättet. Visserligen är det skönt att slippa tänka men det skulle vara så mycket bättre om jag kunde bli lite konstruktiv istället.

Men nu borde jag faktiskt ta och gå upp. Äta. Duscha. Prata med levande människor. Hur kär jag än är i Seth Cohen och hur mycket jag än ogillar att lämna mitt ide och konfronteras med det faktum att jag inte har någon som liknar honom under mitt täcke och i mitt liv.

Hemmafru

Är hemma ensam i eftermiddag. Väntar på vår efterlängtade TV som ska komma hit från Lund och bakar (sant!). Känner mig riktigt huslig för ovanlighetens skull. Snart kommer min söta lillstrumpa hit, superbakis stackarn, och då ska jag ta hand om henne storasysterligt. Och ikväll är det fest! Jag längtar. Har en känsla av att det kommer bli fantastiskt roligt. Jag har i alla fall bestämt att ha fantastiskt roligt för egen del. Trots att värdinnan tvivlar på hångelpotentialen.

Det spirar kärlek i Kexfabriken. Så fint så fint. Jag hoppas det ger god karma.

Förlamning

Snöstorm i Skåne. Härligt tycker jag. På torget ligger snödrivor som når mig till knäna och igår kväll när det inte längre blåste storm och torget badade i det där fina blåa ljuset gick jag däröver och det kändes som att jag var någon helt annanstans. Extra härligt är att snön faktiskt ligger kvar och inte har blivit till slask med en gång. Lyx i Skåne. Och SNÖKAOSET som har fyllt sida efter sida i tidningarna med bilder på avkörda bilar och långtradare på tvären och tåg som har kört på snödrivor och spårat ur får mig att känna mig nästan Stockholmshemma. Med skillnaden att där är det fem millimeter snö som får tågen att spåra ur och man står på pendeltågsstationen och väntar och väntar och väntar och det är typ femton minus men vindstilla och man hatar SL och alla går och är arga. Men här springer glada skånska barn omkring i snön och visserligen går inga bussar på typ ett dygn men folk är rätt glada och förstående och köper alla förseningar som beror på "insnöande". Och jag har betydligt större förståelse för att både bil- och tågtrafiken kollapsar och hela samhället förlamas här än i Stockholm. För här blåste det faktiskt en riktig skånsk vinterstorm samtidigt som snön kom. Det gör faktiskt allting betydligt svårare. I Stockholm brukar snön singla ner lite fint, här blåser det så sjukt mycket att snön ser ut att komma nerifrån. Galet är det, och jag saknar ett vackert stämningsfullt snöfall utan tokblåst. Men man får ta det man får och jag är trots allt glad att det är lite vinter till slut.

Vet inte varför jag har så svårt att uppdatera den här bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag gör ju faktiskt inte så mycket. Skrivförlamning.

I talsvarets Sverige

Fortfarande går det inte att få tag på en endaste levande människa i den gigantiska apparat som IKEA är. Man är som kund hänvisad till att konversera med den interaktiva men oo så vänligt leende hjälperskan Anna. Vansinnigt. Nu återstår bara att ta sig dit och leva på hoppet.

Men, saker jag har tagit itu med idag: Skrivit personligt brev för ansökan till praktikplats, skrivit en halv sida på mitt lilla textprojekt och... ja. Det var nog det hela. Jag har dessutom ätit frukt. Det är nyttigt.

Imorgon kommer min gemelita hit. Det blir så trevligt så trevligt. Jag kommer att spendera de kommande dagarna konstant fikandes och öldrickandes. Aaa, lovely. Ska försöka att förtränga min numera konstanta känsla av dåligt samvete över att jag inte gör ens den allra minsta nytta för samhället. Som Anja sa så bidrar jag ju åtminstone till min egen personliga utveckling. Alltid nåt. Och om IKEA har min bäddmadrass inne så kommer jag idag att ge ett ödmjukt bidrag till Sveriges ekonomiska tillväxt. (Eller hur var det nu? Var det inte en holländsk koncern som ägde det svenskaste svenska? Nåja. )

Nej nu jävlar

Nu ska här bloggas! Jag har inga ursäkter längre. Mitt nya liv har börjat. Likaså har jag inga ursäkter kvar längre för att inte söka jobb, inte träna, inte städa upp i mitt lila rum. Det är dags att ta itu med saker och ting. Hepp.

Fast jag blir lite upprörd när jag inte får någon förståelse för mitt itutagande. Som när jag ringer till IKEA för att veta om dom har någon bäddmadrass på lagret så att jag kan ta itu med att åka dit och lösa mitt sängproblem och en talmaskin informerar mig om att lagerinformationen tyvärr har tekniska problem och att talmaskinen därför inte kan tala om för mig om det finns någon bäddmadrass.

Jag har börjat skriva nu. På min stora roman. Hade idékramp i en vecka och lyckades bara få ur mig korta snuttar som handlade om mina egna kärleksbesvikelser. Typ. Som om jag inte har ältat dom tillräckligt. Men sen tänkte jag om lite och kom på att om jag skulle skriva en självbiografisk bok om kärlek så skulle ju ingenting hända i den. Det skulle ju vara lagom spännande. För att rida på någon annans framgång skulle jag ju i och försig kunna döpa den till Inget. Till skillnad från den där nya megatjocka boken som nån tokbegåvad person som är yngre än jag har skrivit som heter Allt. Men en kärlekshistoria som knappt innehåller någon intrig och som saknar slut - har svårt att tänka mig något mer ointressant. Knappast någon kioskvältare. Kul att den är historien om mitt kärleksliv. Nåja. Någon gång ska jag väl ta itu med det också, kärlekslivet alltså. För tillfället är jag glad för att jag har lyckats hitta på en annan historia att skriva om, en något mer dramatisk. Och jag är glad för att det är så roligt.

Hepp hepp. Nu ska jag ringa IKEA igen.

Vardagspoesi

Jag frågar dig vad du tycker jag ska skriva om. Vardagspoesi, svarar du och stryker med två fingrar längs min ryggrad. Och jag tänker att det är de två fingrarna som är den poesin, att det är du, här. Och du pratar om det vardagliga och enkla, och jag tänker att vardagspoesi är sådant som sätter spår i det där gråa som gör att vardagar blandas ihop med varandra. Att det är sådant litet som blir stort och sådant enkelt som blir svårt. Som hud mot annan hud. Att det är det oväntat vackra som plötsligt dyker upp oförberett och ofrågat efter men välkommet. Att det är de tjocka snöflingorna utanför fönstret när det började bli dags för vår, att det är din hand i mitt hår. Och jag vet inte vad det betyder men det spelar inte så stor roll för just nu är det om poesi i vardagen jag vill skriva och det är du som är det oväntade välkomna.

Men jag säger ingenting om att du sätter spår i min vardag. Det är för tidigt, tror jag att jag tänker. För tidigt för att veta hur djupa spåren är, för tidigt att låta dig veta att de görs. Men jag vet när du stänger dörren att du har gjort ett avtryck i det gråa. Du ställde dagen lite på kant och nu börjar en annan typ av vardag. En snömolnsgrå.

Med lådor upp till öronen...

...sitter jag nu i en lägenhet som jag snart inte ska bo i längre. Självklart var jag alldeles för optimistisk igår när jag gick och köpte två extra flyttlådor. Jag hade behövt fem. Nu blir det många kassar istället. Varför har man så sjukt mycket grejer? Det är obegripligt. Jag skulle vilja göra mig av med typ hälften. Nåja. Lyxproblem. Värre är att jag inte får loss min favoritlampa från väggen. Jag kommer inte ihåg hur jag satte upp den men den sitter alldeles för hårt så jag måste ha gjort det bra.

Och på tal om riktiga problem så fick vi mail från Ecuador igår, från vänner som inte längre kan betala för boende och bad oss om hjälp. Och jag önskar så att jag var allsmäktig och kunde ge dem ett bättre liv, ge dem förutsättningarna. Men dom är så långt bort och mina pengar räcker inte och jag mår så jävla dåligt över det.

Svartvita världen. Vad sägs om lite gråskalor?