Hemma i fina älskade Stockholm igen. Det är lika varmt här som i Malmö, och imorgon är det december. Vädret har verkligen fått helfnatt. Hoppas det blir snö till jul.
När jag åkte tåg upp igår (nej Anja, morgontåget är verkligen ingen hit) ville jag helst bara sova men jag fick en pratglad granne så det blev inte så mycket sömn som jag hade behövt. Nu gjorde inte det så mycket eftersom han var väldigt trevlig och intressant att prata med. Basel hette han, kom till Malmö från Irak för fyra månader sedan och nu var han på väg till Irakiska ambassaden i Stockholm för att förnya sitt pass med sitt nya svenska uppehållstillstånd (så glad man blir när man hör om fall där Migrationsverket har varit förnuftiga). Han berättade om sin familj som var kvar i Bagdad, om hans fru och tre barn som inte hade gått utanför huset på två månader, om mopedbudet som han hade anlitat för att köra hem mat till dem och om granaten som förra veckan landade utanför deras köksdörr men thanks to God inte hade utlösts. Och han berättade att hans fru försöker sälja familjens bil och andra saker för att spara ihop pengar till en flygbiljett till Sverige men ingen vill köpa någon bil för ingen ser någon framtid. Och han berättade liksom uttryckslöst att hans asylärende hade behandlats så snabbt eftersom han hade så bra bevis på att hans bror hade blivit mördad och att han själv var hotad till livet av samma människor som mördade honom. Och han berättade om irakier som har ägnat år åt att bittert hata Saddam men nu har börjat se tillbaka på hans styre som något positivt. De har börjat uppskatta honom eftersom allt är så mycket värre nu.
Och på en amerikansk militärbas någonstans i Tyskland sitter min vän Easton och kämpar mot en nattsvart depression, nyligen tillbaka från en amerikansk militärbas någonstans i Irak.
Och jag undrar vem som någonstans någongång tjänar på dessa vansinniga meningslösheter?
Som avslutning, en liten hoppfull historia om medmänsklighet: Basel var stolt över sitt namn. Han berättade att en gång på 80-talet när han skulle ta flyget från Genéve till Bagdad skulle han bli tvungen att betala 140 dollar för övervikt men när han visade sitt pass för den schwiziska kvinnan bakom disken skrattade hon och sa "Basel? That's my hometown!" och han slapp betala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men morgontåget är ju jättetoppen egentligen! allt beror bara på vad man gör kvällen innan... så länge man undviker alkoholintag och andra frestelser tycker jag det är jättebra att ta de allra första tågen, sjunka ner i sömn några timmar, vakna upp i hässleholm, äta de medhavda smörgåsarna och dricka en kopp te från restaurangvagnen och vara alldeles pigg och vaken när man kommer fram. det här gjorde jag jämt i våras och det funkade jättebra. det är bara den här hösten allt har gått åt helvete.
jo, du har kanske rätt. åtminstone blir det lättare än andra gånger att sova. till exempel än i lördags, när jag tog kvällståget och bara lyckades sova ungefär en halvtimme för att jag var så uppe i varv. det är man ju verkligen inte på morgontåget. särskilt inte om man har druckit alkohol. men du får tänka på hur trevligt du alltid har kvällen innan. så blir det väl ändå värt det?
Ja. Det är alltid värt det. Dålig karaktär is the shit.
Skicka en kommentar