Mer kärlek och mindre vetenskapsteori

Hurra! En tillfällig nåd har skänkts mig (från ovan eller från ett hål i nån nätverkskryptering), och jag har återigen internet! Det är härligt hur glad jag kan bli för en sån sak, även om det bara är för en kort stund.

Hade uppsatsseminarium igår där vi diskuterade teori och jag satt som vanligt på såna där sammankomster som ett frågetecken och kände mig som en idiot för jag har trots allt läst 150 poäng på universitetet men fortfarande förstår jag inte vad induktiv metod är. Varför kan akademiker inte prata som vanligt folk? Varför kan de inte ge mig kritik som jag förstår istället för att slänga ur sig "jag tycker att det är lite otydligt vad du vill med din idéanalys men jag tolkar det som att du har en hermeneutiskt normativ ansats och din teori är mest deduktiv, stämmer det?". Suck. Har den senaste tiden haft vaga tankar på att bli en fantastiskt intellektuell högt ansedd kändisprofessor i politisk ekologi men jag lägger nog ner de idéerna nu. Jag vill inte behöva fortsätta med såna här abstrakta samtal som känns högst irrelevanta. Jag vill ju bara skriva!

Det regnar alldeles för mycket i Malmö nuförtiden. Vattnet som ingen blir gladare av tar sig in överallt. I näsan och genom sulorna på mina alldeles för ovattentäta skor. Precis vad jag inte behöver. Jag behöver bara kärlek. Kanske ännu mer när jag är blöt.