Så in i helvete bråttom

Igår såg jag premiären av SVT:s påkostade dokumentärsatsning Planeten (heja webb-tv!) och gladdes åt att inte allt samhällsengagemang och informationslusta på kanalen har gått förlorad på bekostnad av nya dramaserier och familjära toklustiga lekprogram. Men det var väl ungefär det enda jag gladdes åt.

När man har spenderat en höst läsandes om miljöpolitik och hållbar utveckling ser man inte så ljust på framtiden. Men hur insatt jag än är i problemen så blev jag ändå skrämd av det framtidsscenario som de målade upp. Därför att framtiden inte är så långt borta som vi skulle vilja tro när vi ignorerar den, när vi gör våra val utan en tanke på våra kommande barn. Framtiden är år 2010 när 50 miljoner människor kommer att vara på flykt från sina hemländer på grund av klimatförändringar. Framtiden är år 2031 när kineserna har blivit 1, 45 miljarder, äger 1,1 miljarder bilar och kommer att kräva 2/3 av allt spannmål i världen för att överleva och den dubbla pappersproduktionen av idag (vilket kommer innebära slutet för världens skogar).

Och varför tala om framtiden förresten, varför tala om våra kommande barn? När de val vi gör idag påverkar redan nu levande människor och barn på andra sidan jorden som bara kan drömma om de möjligheter och tillgångar som vi tar för givna? Våra gamla otjänliga tv-apparater och datorer (de flesta troligtvis endast otjänliga just i sin egenskap av gamla och inte för att de inte fungerar) hamnar på en tipp i Nigeria, läcker ut livsfarliga ämnen på människors bakgårdar och förgiftar deras vatten och husdjur. Vi tror att vi är miljövänliga för att vår luft är frisk och våra skogar är stora, men vi har bara dumpat av våra miljöproblem på den globaliserade världens bakgård. Det vill säga i u-länder som inte har råd att säga nej. Vår livsstil är inte hållbar. Det har den inte varit på länge, det är den inte idag och det kommer den inte heller att bli om vi inte gör något. Den marknadsliberala tron på att allt kommer lösa sig genom ekonomisk tillväxt funkar liksom inte. Vi växer så det knakar men träden växer inte fortare och sjöarna blir inte fler och jorden blir inte större för det.

Jag kommer på mig själv med att undra hur man inte kan bli påverkad av det här budskapet. Hur man kan stänga ögon och öron och gå iväg och köpa ett par nya stövlar eller en ny flatscreen tv eller sex jättebilliga toppar på Hennes utan att ens reflektera? För det tycks mig ändå som att det är precis så som de flesta gör. De lever vidare i en vardag som styrs av kortsiktiga val därför att hela vårt samhälle bygger på den logiken. Jag önskar ofta att jag också kunde det, det skulle vara så skönt att inte bry sig. Och nej, jag vet att man inte kan tänka på det här hela tiden. Då går man under (illustreras enklast av att jag ibland när jag tänker för mycket på det efter ett tags depression kommer fram till att det enda hållbara är att gå ut och bygga mig en hydda i skogen och leva på min egenodlade potatis, svamp och någon fågel ibland (vilket skulle innebära att jag skulle behöva börja äta djur och det vill jag nog inte)). Men hur mycket krävs det för att den stora massan människor ska reagera? Och med den stora massan menar jag oss i i-länderna för det är oss det hänger på. Är det först när naturkatastroferna börjar nå även oss i de skyddade delarna av världen som vi inser att växthuseffekten inte var så himla najs ändå även om den hjälpte till att fixa värsta billiga och snygga solbrännan för vi behövde inte ens åka utanför landets gränser på solsemester vi åkte till Pite havsbad istället? För då kommer det redan att vara för sent. Jag vet inte. Jag vet inte vad som krävs. Hur omvänder man de hundratals miljoner människor som det handlar om? Som lever ett liv som de omöjligt vill göra avkall på?

Idag har jag läst böcker till uppsatsarbetet vilket väl inte direkt har piggat upp mig på den här fronten. Gick och tömde massa kassar av diverse i återvinningen för att försöka stilla mitt dåliga samvete en gnutta men det hjälpte inte heller. Försökte peppa mig själv med att lyssna på Svenska Akademien vilket gick ganska lite bättre. Mycket hopp i deras låtar. Men ändå - cynikern är i högform och kunde inte låta bli att stilla undra när hon lyssnade på raden: "Tänkande människa håll ut, det kommer en morgondag. Tänk på glimtar av hopp så orkar du ännu ett litet tag" om det verkligen kommer någon morgondag.

Tjoheeej vilket upplyftande inlägg det här blev. Jag ville väl egentligen säga att det är klart att det inte är försent. Det får inte vara för sent. Men det är så in i helvete bråttom.