Jaha, så är man här...

Förra veckan när jag satt här hemma insvept i en tjock tentaångestdimma och tyckte att allt jag kunde hitta på internet var intressantare att läsa än kurslitteraturen (vilket inte var böckernas fel, de var intressanta egentligen, allt var tentans fel), insåg jag hur roligt det är med bloggar och att jag också måste börja. Om inte annat så för att ha något mer kreativt att göra när jag försöker undvika att plugga. Så här är man nu.

I Malmö har det blåst vilda höstvindar idag. Cykeln stannade nästan på väg till brasse-brottningen. Min cykellampa, som är inne i en högst nyckfull period och bara vill lysa om man cyklar i de allra guppigaste partierna på Malmös välasfalterade cykelvägar och bara om man trampar hysteriskt, hade det jobbigt. Men träningen var riktigt rolig idag! Sist ville jag ju bara gråta och kände mig svagast i världen men idag lyckades jag brotta ner en av killarna som jag inte rådde på i torsdags. Flera gånger, till och med. Det är roligt att känna sig stark. Hehe.

Helgen har varit rolig med fest och besök av både kära vänner och oväntade känslor. Min allra käraste Anja har åkt hem till Stockholm igen. Tråkigt, tycker jag. Insåg hur dåliga vi har varit på att bara hänga. Mer gemensam hängtid! Kanske till jul. Nu saknar jag henne. Vilken tur då att det finns så många andra söta söta söta att hänga med här i stan och i grannstan.

Jaha. Jag märker att jag är lite ovan vid sånt här. Vet inte riktigt vad jag kan skriva, vad jag inte borde skriva och så vidare. Så det kanske är bäst att jag slutar här. Jag kommer lära mig. Nu ska jag skriva lite uppsatsplan, hade jag tänkt.