Inte riktigt som förr

I lördags var jag på nation för andra gången den här terminen. Tiden då vi troget sprang på Wermlands varje lördag känns numera långt borta. Nu är det vuxet uteliv i Malmö med 45 kr ölen som gäller. Det har varit trevligt och roligt men jag har saknat Lund. Så kom jag och frun i sällskap med Johan och Elinn till Smålles, en decimerad liten skara av den forna korridorens armé som brukade ockupera om inte ett helt så åtminstone ett halvt nationsdansgolv under sina glansdagar. Och det var trevligt att vara på nation igen, det var skönt att vara i Lund men det var inte som förr och inte som jag skulle önska att det var. L beklagade sig över den alltför unga massan och påstod att hon aldrig mer kommer gå på nation och när jag blev lite barnsligt ledsen av att höra det så sa hon att jag nog kommer känna precis likadant när jag är tre år äldre. Hon har säkert rätt. Det är bara lite svårt att släppa. För trots att jag inte längre är lika sentimental som när jag var 18 och trodde att ingenting någonsin kunde bli lika bra som det en gång var, trots att jag har lärt mig att väldigt mycket i livet bara blir bättre och bättre, kan jag inte låta bli att undra om jag någonsin mer i mitt liv kommer att ha fullt lika underbart roligt som vi hade de där förtrollande första Lundaåren. Mycket kommer att bli bättre och har kanske redan blivit det, men jag är övertygad om att jag kommer bli en sån där som sitter och ser tillbaka på min studietid med ett löjligt leende på läpparna och dimmiga ögon. Jag gör det ju redan, och den är inte ens slut. Haha. Det bådar ju gott.

Inte ens vegoburgaren på Hamburgerstället smakar lika gott längre.

Men det är bara att inse att jag har gått vidare, blivit lite vuxnare, och njuta av det. Jag har numera vänner som köper lägenheter. Kan jag få vuxenpoäng för det månntro? Trivs i alla fall med det. Himla bra, till och med. Malmö är bäst.