Prestationsångest

Ett vanligt råd om man vill bli författare är att läsa så mycket som möjligt. Så kan man låna friskt sen, så blir man inspirerad. Jag får total skrivkramp av det. Jag läser och läser och jag har precis läst ut en bok av en av mina favoritförfattare, Syster min av Barbara Voors, och hon brukade inspirera mig något oerhört men nu blir jag bara helt matt. För jag förstår inte hur jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Andras talang paralyserar mig. Här finns ju bara lilla jag och all min vilja och hur ska dom kunna skriva en bok? Jag har så svårt att komma vidare och det skrivs ingen historia.

Och imorgon åker jag hemhem. Det ska bli så skönt. Och roligt. Och spännande. Kanske lite plåster på prestationssåret också. Ett kreativitetsplåster. Tänk en sån bra idé. Ett sånt vill jag ha. Fast kanske räcker det rätt bra med att bara andas Stockholmsluft och träffa föräldrar och några vänner och sova i mitt gamla rum också. Jag hoppas det. Och jag vet att det inte finns några magiska kurer för skrivkramp, att det bara är att tvinga sig själv att skriva mer och mer och mer fast allt känns som det blir skit men just nu har jag inte den disciplinen.

'Jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi... är du fortfarande arg?'

Någon kanske undrar hur det går med min Roman? Om inte annat så undrar jag det. Igår pratade jag med O (ex med vissa böjelser) om triangeldramaupplägget på det hela och han blev speciellt förtjust i delen där jag berättade att det handlar om två kompisar som blir kära i varandra.
-Aha, sa han då. Är den självbiografisk?
-Nej, inte direkt. Allt man skriver är väl självbiografiskt på något sätt. Men det här handlar om två tjejer.
Tystnad.
- Ska du inte göra en bilderbok?

Nej kära du, det ska jag inte.


(Och vi ska ses när jag ska upp till Stockholm i veckan och jag vet inte alls om det är så särskilt bra men det skiter jag faktiskt i för mina fingrar har glömt hur hud känns)


I övrigt undrar jag vart världen är på väg och lyssnar på Säkert! (därav den fantastiska rubriken på detta inlägg) och känner igen mig så det gör ont. Och konstaterar återigen att Annika Norlin är ett geni.

jamen hurra. nu börjar det regna. jag som skulle gå ut precis.

Lämmeltåg till havet

Första vårdagen i Malmö. Jag firade det med en långpromenad till Västra hamnen. Liksom ungefär tre fjärdedelar av Malmös totala tvåbenta och fyrbenta befolkning. Det kryllade av människor med vårbleka ansikten vända mot solen och fler leenden än man skulle kunna räkna till. Och när jag själv stod svettig på ryggen med ansiktet vänt mot havet och andades in tång och sol fanns ingenting kvar av skånska vinterstormar och jag tog tillbaka allt som jag bara en liten stund tidigare hade sagt till Anja om att jag längtar efter vinter och snö och susa på snowboard nerför backar. För jag vill ha mer hav och mer tånglukt och mer sol och jag vill ha vår och sommar och får jag det, samt långa promenader i underbara, fina Malmö, så räcker det så bra så bra. Livet i en liten ask.

Och ja, jag är fortfarande hög på syre- och D-vitaminkicken.

Men alltså, Västra hamnen. Vilket galet projekt. De stackarna som flyttade dit för fem sex år sedan i tro om att de skulle få vakna och se havet varje morgon har nog blivit besvikna nu. För de allra flestas havsutsikt har byggts bort och nu är det som en helt galen schizofren stad och jag blev helt yr i huvudet bara av att gå därigenom. Som en modernistisk myrstack. Fascinerande och intressant men jag är rätt glad att jag inte bor där. Och inredningskraven som kommer med en lägenhet som ser ut som ett akvarium! Ojoj. Jag nöjer mig så bra med att snart ha tapeter som inte är lila.

Nu ska jag göra lite nytta tänkte jag.

Oanade talanger

förresten ser jag numera Justin Timberlake i ett helt nytt ljus. Han gör inte bara grymma danslåtar, karln har humor också! Vem hade kunnat ana?

Att landa efter en höghöjdstur på karriärsgungan

Är fortfarande tokpeppad men börjar bli nervös också. Försöker tänka ut roliga kreativa idéer som jag ska ta med mig till intervjun. Jag måste ju visa hur otroligt engagerad och kunnig och inspirerad jag är. Prestationsångest. Nån som har nåt förslag kanske? Om ni har lust så kan ni gå in och kolla på rädda världen, it's good shit! (hoppas jag)

Håhåjaja. Det är allt tur att det händer saker. Vad ska annars en stackars liten Åsa göra när hon har tittat på sista avsnittet NÅNSIN av OC? Jag var så rädd innan jag såg det i söndags och jag ville ville ville men samtidigt ville jag verkligen inte alls se det för då skulle det vara så definitivt. Och jag är så ledsen att det är slut. Det är så fint. Och det är patetiskt, men när man har tittat så intensivt som jag har de senaste månaderna så känns det lite som om det är ens vänner det handlar om. Och nu saknar jag dom. Vilken tur att man alltid kan börja om från början igen.

(Bara så ni vet så skulle jag gärna radera det sista stycket för att undvika att framstå som totalt patetisk. Men det får stå kvar som nån slags tidsmarkör. Eller bevis på att dom har lagt in hemliga budskap som hjärntvättar en så att man aldrig kan sluta titta. eller så kan dom ha lagt i knark.)

För övrigt har jag drabbats av Canada-längt. Och Sydamerika-längt. Det är jobbigt det här med att ha liv i olika världsdelar. Poetiskt skulle man kunna säga att man är som ett pussel som ständigt saknar några bitar. O så fint. Nej nu är det nog dags att sluta.

Tro't eller ej

Nu händer det saker! Haha. Typ en timme efter att jag hade skrivit inlägget igår ringde min telefon. Det var en kille från en praktikplats som jag har sökt och han tyckte att jag skulle komma till Stockholm för att prata lite om vad jag vill göra där. AAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!! Och jag la på luren och skrattade högt och studsade runt i köket och sen ringde han igen efter 20 minuter och sa att "förresten, det är en kurs i projektledning som LSU anordnar nästa helg, alltså när du ändå är i Stockholm kanske du vill gå på den?" alltså han vill att jag ska gå en kurs för dom innan han ens har träffat mig och jag började tro att nån skämtade med mig men det här verkade vara en allvarlig kille och jag sa ja tack det vill jag gärna och sen la vi på igen och jag var tvungen att gå och köpa nya Timbuk-skivan för att kunna dansa av mig all energi som hade klumpat sig i min mage.

Så sjukt galet roligt!!! Men jag ska inte ta ut nåt i förskott, han kanske bara charmades totalt av min fantastiska telefonröst och när han pratar med mig öga mot öga och jag inte vet vad jag ska säga så blir det en reality check och han säger du, vid närmare eftertanke så ska jag nog själv åka på den där kursen istället...

Eller jo förresten, jag SKA ta ut nåt i förskott!! Jag ska gå här hela veckan och vara superglad! För om jag inte får det här sen så har jag i alla fall fått må bra under tiden. Man ska ta tillvara på alla glad-möjligheter man får.

Och igårkväll var jag och Hanna på en tokbra konsert med Jazzkamikaze och jag har sällan sett en sån total spelglädje eller nästan eufori från scenen. Det smittade. Och jag blev väldigt sugen på att börja lyssna ordentligt på jazz igen. Det var längesen.

Min tillvaros olidliga lättja

Ojojoj. Tiden bara går och går. Snart är det typ sommar och frågan är vad jag kommer att ha åstadkommit när Pildammsparken står i blom framåt maj. Troligtvis inte så mycket om jag fortsätter i den här takten. Idag ska jag skicka in text till kursen och jag har inte alls skrivit så mycket som jag hade bestämt mig för att göra. Och frågan är om det jag har skrivit är något alls att ha. Det krävs ju disciplin för att hålla på med sånt här, jag borde ha fattat att det inte var min grej! Däremot blir jag bättre och bättre på att briljera med OC-citat (frågan är dock vem jag ska briljera för?). Och mitt antal lästa bloggar på en dag ökar stadigt.

Idag var en gubbe här från firman som ska tapetsera i vår lägenhet. På tiden. Vi frågade när de kunde börja jobba och han sa gravallvarligt "i augusti". Det säger lite om turen vi har haft med vår hyresvärd när vi uppgivet trodde honom. Som tur var var han inte lika cynisk som vi så med lite tur har vi nytapetserat och fint här redan nästa vecka! Det blir spännande att bo i en upp-och nedvänd lägenhet tills dess, dom kommer hit imorgon och Hanna kommer få sova på golvet i köket resten av veckan... Men härligt att äntligen få det gjort! Problemet är bara att tapetkatalogen verkar ha övervintrat sen 1994 och alla tapeter ser ut som dom jag valde mellan när mitt flickrum skulle tapetseras en gång i tiden. Då valde jag ett tjusigt stycke gul tapet med stänk av orange och rosa. Dessvärre måste det bli nåt liknande den här gången. Men jag tröstar mig med att allt åtminstone är bättre än neonlila med peace & love-budskap.

Nu ska jag skriva lite. På min bok, alltså. Och försöka stå emot frestelsen att gå på bokrean istället.