Ett halvakademiskt inlägg

Jag ska skriva en uppsats i min nya kurs om migration och utveckling. Var och pratade med min handledare igår och delgav honom mina planer om att skriva om hur migrationen av makar och familjefäder kan bidra till ökad social och ekonomisk makt för kvinnor, med exempel från mina erfarenheter i Ecuador. Ville använda mig av begreppen disempowerment och empowerment när det handlar om kvinnornas ökade känsla av ansvar och makt och kanske till och med självförtroende men min handledare avfärdade den idén. "Använd inte dom termerna", sa han, "jag gillar inte dom". Och hänvisade till det luddiga i begreppen och att man istället helt enkelt borde tala om "ändrade maktförhållanden" eller liknande. Men är inte det luddigt då? Jag blev först ställd för empowerment är mitt absoluta favoritakademikerord och även om jag har full förståelse för att det kan upplevas som luddigt tycker jag att det borde användas mer, under förutsättning förstås att man definierar ordentligt vad man menar med det. Sen blev jag arg. Female empowerment handlar om den enskilda kvinnans uppfattning av sig själv och sina möjligheter att påverka sitt liv. Att kvinnor genom olika medel tar och får makt över sina egna liv, från en situation där de har varit disempowered, där makten över de beslut som styr deras liv i hög grad fattas av andra. Det är vansinnigt svårt att mäta, ja, men är det inte också oerhört viktigt att undersöka? Kan man verkligen avfärda något så viktigt för att man inte gillar termerna? Och dessutom - är det så mycket svårare att mäta än "ändrade maktförhållanden" när man tänker efter? Och så kan jag inte låta bli att undra om han inte gillade det därför att det handlar om just female empowerment.

Fan, jag trodde ju på min idé. Och jag gör det fortfarande, även om jag är rädd att åtta-nio sidor är alldeles för lite för att göra den rättvisa på. Jag får nog sänka min ambitionsnivå lite tror jag. Fast nu vill jag skriva om female empowerment bara för att vara trotsig.

Akademiker. Jag säger då det. Ibland vill jag vara en i gänget men för det allra mesta blir jag så trött.

Jag har blivit en sån där

Jaha. Så tvingas man inse fakta: Jag har blivit en Malmö-slacker. En sån som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag bodde i Lund och inte förstod hur man kunde vara så lat att man aldrig ville åka ifrån Malmö. Eller som om hon nån gång åker till Lund alltid åker tillbaka till Malmö innan kvällen knappt blivit natt. I'm one of you now.

Jag är även en traditionsförbryterska. De två milen till Lund kändes så ovanligt jobbigt långa idag fast jag lika entusiastiskt som vanligt har pratat om den fina traditionen som första maj i Lund kräver: Studentsångarna på universitetstrappan.
Men idag fann jag mig fångad i Malmöfällan och av mina ambitiösa planer på att cykla till Lund och lyssna under de utblommande magnoliorna bidde bara en promenad till pizzerian. Friskt vågat en hundradel vunnet, skulle man kunna säga. Så jag såg tillställningen på tv istället och tänker mig att jag ska ut och cykla imorgon. Vilken tur att det alltid är en dag imorgon också. Och så mycket jag ska göra den dagen imorgon. Ojoj. Tur att det finns en dag efter imorgon också.

Valborg var i alla fall himla roligt och jag lyckades med ambitionen att inte vara kalasfull klockan två utan var istället lite trevligt halvfull hela dagen. Det kan i och försig ha berott på att någon otrevlig typ stal min oöppnade vinflaska. Hoppas den personen kräktes på nåt olämpligt ställe.

Det finns nya uppdateringar för din hjärna. Klicka här för att installera.

Trotsade de superhöga pollenhalterna och tog en promenad genom blommande parken ner till havet. Och jag satt på stranden och vinden fick mig att gråta och efter en stund visste jag inte om det var vinden jag grät av eller något annat. Troligtvis något annat. Hur som helst är det nyttigt att gråta. Och det blåste sådär lite lagom kallt och min hjärna blåstes ut genom öronen och över till Danmark och kom tillbaka behövligt uppfriskad. Det ver dejligt. Skulle vara skönt att kunna byta ut den ibland, hjärnan. Eller åtminstone uppdatera den. Är så trött på att vandra i samla gamla tankespår ständigt och jämt för dom leder mig så sällan någonstans. Behöver en Åsa 3.0. En som inte stannar vid skulle viljan, vid borden, vid önskningar; en som ser till att dom blir mer än så.

Jag kanske får besök nästa vecka, av O. Det kanske inte är så bra, men vad fan. Det var det där med att inte sluta vid tanken. Skit samma att vårkänslorna kan spela honom ett spratt, eller kanske till och med mig. Vårkänslorna tar ju kål på mig och dom behöver dämpas. Jag kan se det lite som antihistamin.

Vårlördag

Solen skiner och frukost har ätits på Simpans uteservering och på grannbaren laddas det inför dagens MFF-match med höga mansbröl i form av hejaramsor och jag däckade klockan tio igår kväll och sov i elva timmar i pollenallergins och allergimedicinens töcken. Det är vår i Malmö och det är helg och gigantiska solglasögon överallt och allt är rätt så härligt.

Ikväll ska jag dricka öl minsann. Surprise surprise.

Tralala

Ibland saknar jag den där galna, vansinniga tiden för två år sedan då mitt hjärta var sprängfyllt och söndertrasat och jag, för att försöka förtränga hjärtsmärtan, gick upp i ett musikintresse som jag idag kan bli rätt imponerad av för jag fattar inte hur jag hade vare sig råd eller tid för det. Nu vill jag gå på fler konserter, jag vill köpa fler skivor och fast mitt hjärta är rätt så sammanhållet och jämnt bultande nuförtiden så längtar jag alltid efter att upptäcka ny musik som kan få det att skutta eller blöda eller längta eller värka av lycka. Igår var en sådan kväll då hjärtat hoppade över ett slag eller två av ren glädje. Spenderade en fantastisk kväll på Smålands tillsammans med min gamla favorit Elias one man band och Sollentunas nya stolthet Maia Hirasawa, som levde upp till alla förväntningar och som är så begåvad och vacker att jag bara stod och gapade. Härligt härligt härligt. Och nu vill jag bara ha mer. Mer musik, mer konserter, mer lycka.

Och jag vill ha mer blommande träd och mer sol och mer tid att sitta på torget och äta glass och jag vill ha nya fina vårkläder och ny frisyr och jag vill ha fler promenader där det doftar hägg och jag vill ha öl efter öl efter öl på Möllans kvällssoliga uteserveringar men mest av allt vill jag ha en vacker människa som vill ligga bredvid mig i gräset och hångla med mig innan gräset börjar blomma och jag inte kan hångla längre för att min näsa och hjärna täpps igen av gräspollen.

Så kan det gå

Jag ska inte skriva på det där anställningsavtalet som har legat på mitt skrivbord i en vecka. Jag ska inte skriva på det för jag ska få göra praktik på FIAN-kontoret i Stockholm i sommar! Jag ska inte skriva på det och det känns så jävla skönt.

Trots att jag fortfarande får kramp i magen när jag tänker på hur arg personalsekreteraren på hemtjänsten lät när jag ringde henne i morse. Hur hon menade att jag faktiskt inte kunde säga att jag inte ville jobba där eftersom jag hade lovat henne att göra det. "Då får jag väl säga upp mig då", tyckte jag, men det sa hon att jag inte kunde eftersom jag som sommarvikarie inte har någon uppsägningstid på det sättet. Galet! Fan, man borde bli mer insatt i arbetsrätt, helt klart. Hon morrade i alla fall till slut nåt om att hon ju inte kunde tvinga mig att komma dit och vi la på och jag gick och slog i min gamla pärm från juridiska introduktionskursen (tänk så härligt att faktiskt få använda sig av några sparade anteckningar för en gångs skull!) och insåg att jag hade brutit mot första stycket, första paragrafen i Avtalslagen: "Anbud är bindande för avgivaren". Löftesprincipen, även kallad. Har alltså inte bara upprört snäll hemtjänstpersonalsekreterare (illa nog säger mitt samvete) utan även brutit mot lagen.

Well, sue me.

Ännu jobbigare blev det efter några timmar när sagda personalsekreterare ringer hem till oss, presenterar sig och frågar efter Hanna, som ju också har sökt jobb där. Jag hoppas att hon inte förstod att det var jag om svarade. Och i så fall att hon inte tror att Hanna är en dålig människa som bryter anställningsavtal till höger och vänster bara för att hon bor tillsammans med någon som gör det.

Imorgon kommer jag förhoppningsvis inte ha ont i magen längre. Då ska jag bara vara glad över allt roligt jag kommer att få lära mig i sommar. Hihihi och hurra!

Clean system

Alkoholen har äntligen lämnat mitt blodomlopp, vätskebalansen är återställd och alldeles snart är det måndag. Och jag tror att jag börjar bli gammal för jag var så peppad inför att totalfesta den här helgen men festade tydligen ut mig totalt i fredags för igår började jag kallsvettas bara vid tanken på att sätta igång att dricka igen. Ännu mer när jag faktiskt öppnade den där ölburken som blev min enda.

Vilken tur då att det var så himla trevligt i fredags. Kvällens lärdomar:
1) På närmaste svartklubben är det så kallt att man måste dansa med vinterjackan på.
2) I Helsingborg har dom små munnar.
3) Anjas köksbord är skönt att sova på.

Sitter här och stirrar på mitt anställningsavtal för hemtjänsten som jag borde skriva på men har så svårt att ta tag i pennan. Skulle jag inte bara få kunna vinna en massa pengar så jag inte behöver jobba? Så jag kan få praktisera några veckor, åka till New York och hänga i Malmö och bara festa och ha det lugnt och skönt? Snälla snälla? Det är ju knappast som att jag har tur i kärlek, liksom. Pretty please?

Äh. Eller så gör jag det bara.