Hur var det med disciplinen då?

Åsa ska jobba på tåget. Åsa tänker att hon ändå aldrig lyckas sova mer än en halvtimme på hela den långa resan mellan Malmö och Stockholm så HURRA vad effektiv hon kan vara de återstående fyra timmarna! Men först ska hon sova. Åsa sover. Åsa vaknar två och en halv timme senare. Och då skiner solen så himla fint och starkt genom tågfönstret att det ändå inte går att se något på dataskärmen.

Det var det.


Dagens glada nyhet är att även administrationen på Statsvetenskapliga institutionen kan vara lite mänsklig.


Och varför varför varför är det så att allt gammalt kommer tillbaka när tåget sakta rullar över Årstabron och den blåa himlen och Stockholms blåa vatten är lika blått som i somras och jag minns minns minns och det gör så ont för jag önskar så jävla hårt att det fanns mer att minnas men det gör det inte för jag misslyckades med att skapa dom minnena som jag skulle vilja ha.

Hem-hem

Imorgon åker jag till Stockholm. Hade tänkt göra massa saker innan dess. Det har inte gått så bra. Imorgon ska jag för första gången prova på att jobba på tåget. Försökte boka nåt så modernt som "pc-plats" när jag bokade tågbiljett idag, men jag var ju inte den enda som hade tänkt jobba på tåget (eller som tyckte att det lät häftigt att sitta på pc-plats) så jag får förlita mig på min snälla dators batteri.

Det känns allt konstigare att komma hem till Stockholm nuförtiden. Allt färre att hälsa på. Allt tydligare att det är Skåne, och Malmö, som är hemma. Men det är fint och det är mysigt. Vår i Stockholm. Fint fint. Ska bara hitta på lite saker att göra.

Förresten har en gammal kompis fått barn. Alltså gammal som i "vi var vänner för längesen", inte gammal åldersmässigt. Hon är yngre än jag. Ojoj. Det känns helt overkligt. Och här springer man själv runt och letar efter nån som bara vill hångla lite och hålla mig i handen i vårsolen. Håhåjaja. Känns som att vi lever i parallella universum, M och jag. Det har vi i och försig gjort ganska länge.

Och nu märker jag att jag mest skriver för att slippa göra det jag måste göra. Packa till exempel. Och skriva duktiga saker. Borde göra det nu och sen sova.

Förresten - drick endast alkohol i måttliga mängder.

Mitt sommarlov

Har ni hört den där gamla Svensktoppslåten? Den där ett litet barn sjunger om hur "JÄTTEskönt mitt sooooommarlov ska bli"? I hennes sommarlov är man leeeedig hela långa daaar. Om jag hade den lilla ungen här så hade jag stoppat in en stor fet falukorv i munnen på henne.

Hur blev det såhär? När förvandlades det jättesköna sommarlovet till JÄTTEsommarÅNGEST? Jag vill vara liten igen och bara äta glass och längta till hur skönt det ska bli att bada i havet. Vilket jag ju fortfarande kan göra i och försig. Men mot en bakgrund av insikten om att ytterligare en sommar kommer att spenderas bland gamla tanter och med en snabbt växande motvilja till att gå upp klockan sex varje morgon och ägna dagarna åt att byta blöjor och tvätta toaletter och föra samma konversationer om och om och om igen.*

Tack gode Gud för skatteåterbäringen, säger jag bara. Och Skatteverket som gör att jag kan få pengar innan midsommar. Jag hade glömt bort detta. Nu ser sommaren lite barnsligare jätteskön ut.

För övrigt undrar jag vad mina föräldrar skulle säga om jag åkte till Colombia.




*Vill bara påpeka att jag faktiskt tycker om gamla människor. Men ack så trött jag är på hemtjänstsomrar.

Apropå kalvar på grönbete

Okej, dagens händelser inspirerade mig till att återuppväcka följande dialog från förra söndagens frukostbord:
Jag: Ska det vara så svårt att hitta en KARL? Jag vill ha en KARL!
Kollektivt medhåll: Jag meeeeed!
Linn: Men du hade ju kunnat få hångla igår..?
Jag: Jo, jag vet. Men det känns inte som att han är nån karl. Han är liksom som ... en kalv på grönbete.
Linda: Det ska vara tjurar.
Jag: Ja, var är dom nånstans? Varför kommer dom inte?
Linn: Det räcker alltså inte med kalvar?
Jag: Nej. Jag är redo. Bring in the bulls.


Och nu en fråga: Varför är den där kalven på grönbetet så ovanligt skuttig? Lilla vän, vill jag fråga. Är det för att stängslet är så högt? För jag lovar dig. Gräset är kanske grönt här, men du kommer inte att få smaka.

Och varför finns inte en endaste tjur inom synhåll?

Människor som flyr, människor som stannar

Var på filmvisning på Zenit ikväll. Såg "I gränslandet" - en film om EU:s migrationspolitik. Om de sex meter höga murarna kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, där taggtråden byts ut mot mer "effektiv" rakbladstråd och kring vilka alla träd huggs ner så att ingen ska kunna gömma sig.

Men folk tar sig över ändå. Det kommer de fortsätta göra så länge gräset verkar grönare på andra sidan. De kommer de fortsätta göra så länge världen ser ut som den gör. Och jag satt och mådde så dåligt under filmen för alla minnen från Ecuador kom tillbaka. Alla minnen av den fattiga verklighet som de vill lämna. Alla minnen av ensamma fruar, ensamma barn, ensamma föräldrar. Som får pengar från USA någon gång ibland men som inte vet om de någonsin får se sina män, sina mammor och pappor, sina söner och döttrar igen. Alla berättelser om dem som har tagit sig dit och som tjänar pengar men till priser ingen människa borde få betala.

Och jag undrar hur många av mina vänner som har riskerat livet på den långa vägen till Chicago sedan jag åkte ifrån el Rodeo. Undrar om några har kommit fram. Om några har misslyckats. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag har misslyckats med att synliggöra dem, med att hjälpa dem.

Juana och Melanie

Guillermo, Amanda och Tania

Maria Jesús med sin familj

'There's something about today that seems a lot like yesterday'

Jag brukar alltid tänka i perioder av beslutsångest på alla tidigare perioder av beslutsångest i mitt liv. På högarna med universitetskataloger på matbordet i Granada som lästes tills vi kunde recitera dem högt för varandra. På val och kval mellan olika kurser som resulterade i val av pol mag programmet för då kunde jag vänta längst möjligt med att bestämma vad jag ville göra med mitt liv. På alla dessa perioder av framtidsångest som handlar om att jag borde göra så himla mycket för att kunna göra ännu mer men att jag istället inte gör så mycket alls. Och jag tänker på att det ofta är tillfälligheter som har avgjort vad jag har valt. Men att jag aldrig har ångrat ett beslut när jag väl fattat det. Förutom kanske nu.

Man behöver inte en hel termin för att känna efter vad man vill göra. Jag är så uttråkad.

Dagens höjdpunkt har varit herrarnas konståkningsfinal. Och att småflörta med killen som säljer comviqabonnemang på ica. Jag tror nästan jag ska gå dit igen. Fråga om han har nåt annat att erbjuda nu när han redan har fått mig att byta abonnemang.
- Kan jag få abonnera på lite spänning i livet? Och börja med dig?

Måndag

Ooo, en sån fin helg! Lägenheten fick äntligen pysslas om ordentligt och vi häpnades över resultatet: Vårt vardagsrum såg framåt lördagseftermiddagen ut nästan som hämtat ur en homestaging-instruktionsbok! (okej, nu tog jag kanske i. men jämfört med hur det såg ut tidigare var det faktiskt i den ligan). Så fint så fint. Nu känns det hemma. Och kakor i stora lass bakades i Kexfabriken och vännerna började strömma in framåt kvällen och vi öppnade champagnen som legat på kylning sedan vi flyttade in och sedan var det fest till framåt morgonen. En riktigt rolig fest på alla sätt. Jag kände mig visserligen som en lite sämre värdinna som inte gav alla gäster likvärdigt med uppmärksamhet men sån tur att vi är tre värdinnor. En oväntad kusin och en ännu mer oväntad gammal samboräv dök upp som kvällens mycket trevliga överraskningar. Åsa gjorde inget som hon ångrade dagen efter (förutom att somna i fåtöljen istället för i sängen. Det ångrade jag framåt sextiden när det började ljusna ute och jag stapplade upp för att borsta tänderna och lägga mig på ett bättre ställe.), trots att tillfälle gavs. Jag tror mig veta vad jag vill och inte vill nu. Det känns himla skönt.

Och igår en bakissöndag utan krav. Fin frukost med fina fina vänner som hade sovit över. Hysteriskt roligt åt saker som jag inte ens kommer ihåg. Bakisdagar borde alltid tillbringas skrattandes. Det är klart effektivast mot huvudvärk och andra symtom. På kvällen njöt vi av att kunna använda vardagsrummet och känna oss hemma där (för att där nu faktiskt finns andra möbler än en soffa och ett soffbord) och firade genom att inte lämna soffan på flera timmar. Little Miss Sunshine är en fin film också.

Nu är det ny vecka och jag känner mig behagligt utfestad och utskrattad och redo för den. Beslutsångesten börjar släppa. Det löser sig. Det gör det alltid.