Nej nu jävlar

Nu ska här bloggas! Jag har inga ursäkter längre. Mitt nya liv har börjat. Likaså har jag inga ursäkter kvar längre för att inte söka jobb, inte träna, inte städa upp i mitt lila rum. Det är dags att ta itu med saker och ting. Hepp.

Fast jag blir lite upprörd när jag inte får någon förståelse för mitt itutagande. Som när jag ringer till IKEA för att veta om dom har någon bäddmadrass på lagret så att jag kan ta itu med att åka dit och lösa mitt sängproblem och en talmaskin informerar mig om att lagerinformationen tyvärr har tekniska problem och att talmaskinen därför inte kan tala om för mig om det finns någon bäddmadrass.

Jag har börjat skriva nu. På min stora roman. Hade idékramp i en vecka och lyckades bara få ur mig korta snuttar som handlade om mina egna kärleksbesvikelser. Typ. Som om jag inte har ältat dom tillräckligt. Men sen tänkte jag om lite och kom på att om jag skulle skriva en självbiografisk bok om kärlek så skulle ju ingenting hända i den. Det skulle ju vara lagom spännande. För att rida på någon annans framgång skulle jag ju i och försig kunna döpa den till Inget. Till skillnad från den där nya megatjocka boken som nån tokbegåvad person som är yngre än jag har skrivit som heter Allt. Men en kärlekshistoria som knappt innehåller någon intrig och som saknar slut - har svårt att tänka mig något mer ointressant. Knappast någon kioskvältare. Kul att den är historien om mitt kärleksliv. Nåja. Någon gång ska jag väl ta itu med det också, kärlekslivet alltså. För tillfället är jag glad för att jag har lyckats hitta på en annan historia att skriva om, en något mer dramatisk. Och jag är glad för att det är så roligt.

Hepp hepp. Nu ska jag ringa IKEA igen.

Vardagspoesi

Jag frågar dig vad du tycker jag ska skriva om. Vardagspoesi, svarar du och stryker med två fingrar längs min ryggrad. Och jag tänker att det är de två fingrarna som är den poesin, att det är du, här. Och du pratar om det vardagliga och enkla, och jag tänker att vardagspoesi är sådant som sätter spår i det där gråa som gör att vardagar blandas ihop med varandra. Att det är sådant litet som blir stort och sådant enkelt som blir svårt. Som hud mot annan hud. Att det är det oväntat vackra som plötsligt dyker upp oförberett och ofrågat efter men välkommet. Att det är de tjocka snöflingorna utanför fönstret när det började bli dags för vår, att det är din hand i mitt hår. Och jag vet inte vad det betyder men det spelar inte så stor roll för just nu är det om poesi i vardagen jag vill skriva och det är du som är det oväntade välkomna.

Men jag säger ingenting om att du sätter spår i min vardag. Det är för tidigt, tror jag att jag tänker. För tidigt för att veta hur djupa spåren är, för tidigt att låta dig veta att de görs. Men jag vet när du stänger dörren att du har gjort ett avtryck i det gråa. Du ställde dagen lite på kant och nu börjar en annan typ av vardag. En snömolnsgrå.

Med lådor upp till öronen...

...sitter jag nu i en lägenhet som jag snart inte ska bo i längre. Självklart var jag alldeles för optimistisk igår när jag gick och köpte två extra flyttlådor. Jag hade behövt fem. Nu blir det många kassar istället. Varför har man så sjukt mycket grejer? Det är obegripligt. Jag skulle vilja göra mig av med typ hälften. Nåja. Lyxproblem. Värre är att jag inte får loss min favoritlampa från väggen. Jag kommer inte ihåg hur jag satte upp den men den sitter alldeles för hårt så jag måste ha gjort det bra.

Och på tal om riktiga problem så fick vi mail från Ecuador igår, från vänner som inte längre kan betala för boende och bad oss om hjälp. Och jag önskar så att jag var allsmäktig och kunde ge dem ett bättre liv, ge dem förutsättningarna. Men dom är så långt bort och mina pengar räcker inte och jag mår så jävla dåligt över det.

Svartvita världen. Vad sägs om lite gråskalor?

Försummad blogg

Jaa, så har en jul gått och ett nyår och några dagar däremellan. Följt av hysteriskt uppsatsskrivande som blev ännu mer hysteriskt efter att de två första dagarna av vad som skulle ha varit hysteriskt uppsatsskrivande istället blev feberdimmigt sängliggande och hysteriskt hostande. Nu är uppsatsen inne, jag har ett liv igen. Som just nu håller på att packas ner i lådor för att på fredag flyttas lite norrut och packas upp i mitt nya hem i mitt nya liv. Och det kommer att bli fantastiskt, mitt nya liv, så fast jag för tillfället känner mig uppslukad av efter-uppsatsångest-tomhet så tänker jag inte känna mig tom länge till. Och jag ska försöka blogga lite oftare framöver. Bara vi fixar internet till nya lyan så...

Är rädd för min 25-årsdag. Den kommer att spenderas opponerandes på en i det närmaste obegriplig uppsats. Och då har jag inte ens räknat in åldersnojan. Och framtidsångesten som har kommit tillbaka med dubbel kraft fast jag trodde att jag hade lurat iväg den. Hjälp.

Tillbaka till framtiden

Min närmaste framtid har länge varit ett vakuum, ett svart hål som jag inte vågat fundera så mycket alls på därför att jag inte har vetat vad jag vill och om jag har vetat det så har det varit högst osäkert om jag ens har vågat kunna hoppas på det. Nu är den tillbaka, och vilken comeback! Den skimrar, min framtid. Jag ska sitta där, i vår fina kexfabriksörtagård (vi arbetar fortfarande på namnet), jag ska sitta där hela våren med min laptop och jag ska skriva skriva skriva hela dagarna. Och inte någon statsvetenskaplig uppsats, bevare mig väl. Nej nej, siktet är inställt på romanen. Jajemän. Här ska skrivas skönlitterära mästerverk!! Eller (för att anta en något mer anspråkslös och inte lika prestationsångestingivande ton) så ska Åsa förverkliga sig själv genom att finna sitt språk och sin berättelse (som nog aldrig någonsin kommer att bli publicerad och läst, men som åtminstone kommer att vara min).

Jag är så glad. Det känns så skönt att veta vad jag ska göra i vår, det känns så skönt att få göra något som jag har velat göra så länge. Och jag önskar att det var 10 januari redan nu, att uppsatsen var inlämnad och att jag fick börja leva den framtid som jag väntar på. Men först är det Norénjul och uppsatside (till skillnad från björnarna så kommer jag faktiskt gå i ide trots snöbrist).


Inbillar mig för övrigt att uppsatsskrivandet börjar lossna nu. Vilket är konstigt eftersom jag inte har skrivit en rad de senaste fem dagarna. Nåja. Imorgon bär det av hem-hemåt och innan dess måste jag ha skrivit minst en sida till. Annars blir det inga lussebullar till Åsa.

All I want for Christmas...

... lite mer tid skulle inte sitta fel. Tre veckor kvar tills uppsatsen ska in nu. Tre veckor. Under vilka jag även ska hinna med att köpa julklappar, julpynta, fira jul, känna julefrid, äta julmat, umgås med gamla vänner, ordna nyårskalas, fira min jubilerande mor, åka långsamt tåg fram och tillbaks mellan Stockholm och Malmö, hjälpa Hanna att flytta samt sova och hålla mig någotsånär frisk i huvudet under panikmolnet som drar allt närmre.

Jag förstår inte hur jag ska lyckas. Men det måste jag ju. För motsatsen känns rätt otänkbar för den duktiga duktiga flickan.

(Perspektiv... okej, jag försöker: Åsa, var glad att du inte är med i amerikanska armén. Eller jobbar för slavlöner på en flyttfirma. Eller något ännu värre som jag inte ens orkar tänka på. Hmm. Jo, nu känns det lite bättre.)

Kärlek kanske kan rosta till något bättre

Jag träffade en gammal vän som en gång var mer än en vän för en fika idag och kom att tänka på hur många som har varit mer än vänner som jag skulle vilja träffa igen för att jag fortfarande bryr mig om dom. För att jag skulle vilja veta hur dom lever sina liv just nu, i ett varmt regnigt december. För det var så härligt att sitta där mittemot honom och känna att massa tid hade gått och att det var något bra för nu kan vi bara tycka om varandra punkt. Det räcker så, det stannar där. Det är så skönt, så okomplicerat.

Och vi pratade om våra liv och våra framtider och han berättade om sin flickvän och jag blev glad för hans skull och sedan när han sa att "nu måste du berätta ALLT om dig åsa!" tänkte jag att så konstigt det är att när man säger så så handlar det ofta om att man vill veta vad som händer i den andres kärleksliv. Varför är det så? Och varför kände jag att jag också hade velat ha ett bra förhållande att berätta om? Är det för att han var vad han var en gång (fast varför skulle jag ha något att bevisa för honom?) eller är det för att jag tror att det är den informationen som är mest intressant? Som om jag inte tror att mitt liv kan verka intressant utifrån i brist på lycklig kärlek. Det är ju sjukt. Där ser man hur påverkad man blir av den där heteronormativa klassiska bilden av lycka, alltså kärlek. Kanske särskilt såhär i juletider med äckligt MQ-reklamhångel ständigt up my face.

Jag berättade i alla fall om min lyckliga lägenhetskärlek. Den räcker långt. När vi väl flyttar in så kommer den älska oss lika mycket.