Jag träffade en gammal vän som en gång var mer än en vän för en fika idag och kom att tänka på hur många som har varit mer än vänner som jag skulle vilja träffa igen för att jag fortfarande bryr mig om dom. För att jag skulle vilja veta hur dom lever sina liv just nu, i ett varmt regnigt december. För det var så härligt att sitta där mittemot honom och känna att massa tid hade gått och att det var något bra för nu kan vi bara tycka om varandra punkt. Det räcker så, det stannar där. Det är så skönt, så okomplicerat.
Och vi pratade om våra liv och våra framtider och han berättade om sin flickvän och jag blev glad för hans skull och sedan när han sa att "nu måste du berätta ALLT om dig åsa!" tänkte jag att så konstigt det är att när man säger så så handlar det ofta om att man vill veta vad som händer i den andres kärleksliv. Varför är det så? Och varför kände jag att jag också hade velat ha ett bra förhållande att berätta om? Är det för att han var vad han var en gång (fast varför skulle jag ha något att bevisa för honom?) eller är det för att jag tror att det är den informationen som är mest intressant? Som om jag inte tror att mitt liv kan verka intressant utifrån i brist på lycklig kärlek. Det är ju sjukt. Där ser man hur påverkad man blir av den där heteronormativa klassiska bilden av lycka, alltså kärlek. Kanske särskilt såhär i juletider med äckligt MQ-reklamhångel ständigt up my face.
Jag berättade i alla fall om min lyckliga lägenhetskärlek. Den räcker långt. När vi väl flyttar in så kommer den älska oss lika mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar