Tillbaka till framtiden

Min närmaste framtid har länge varit ett vakuum, ett svart hål som jag inte vågat fundera så mycket alls på därför att jag inte har vetat vad jag vill och om jag har vetat det så har det varit högst osäkert om jag ens har vågat kunna hoppas på det. Nu är den tillbaka, och vilken comeback! Den skimrar, min framtid. Jag ska sitta där, i vår fina kexfabriksörtagård (vi arbetar fortfarande på namnet), jag ska sitta där hela våren med min laptop och jag ska skriva skriva skriva hela dagarna. Och inte någon statsvetenskaplig uppsats, bevare mig väl. Nej nej, siktet är inställt på romanen. Jajemän. Här ska skrivas skönlitterära mästerverk!! Eller (för att anta en något mer anspråkslös och inte lika prestationsångestingivande ton) så ska Åsa förverkliga sig själv genom att finna sitt språk och sin berättelse (som nog aldrig någonsin kommer att bli publicerad och läst, men som åtminstone kommer att vara min).

Jag är så glad. Det känns så skönt att veta vad jag ska göra i vår, det känns så skönt att få göra något som jag har velat göra så länge. Och jag önskar att det var 10 januari redan nu, att uppsatsen var inlämnad och att jag fick börja leva den framtid som jag väntar på. Men först är det Norénjul och uppsatside (till skillnad från björnarna så kommer jag faktiskt gå i ide trots snöbrist).


Inbillar mig för övrigt att uppsatsskrivandet börjar lossna nu. Vilket är konstigt eftersom jag inte har skrivit en rad de senaste fem dagarna. Nåja. Imorgon bär det av hem-hemåt och innan dess måste jag ha skrivit minst en sida till. Annars blir det inga lussebullar till Åsa.