Apropå kalvar på grönbete

Okej, dagens händelser inspirerade mig till att återuppväcka följande dialog från förra söndagens frukostbord:
Jag: Ska det vara så svårt att hitta en KARL? Jag vill ha en KARL!
Kollektivt medhåll: Jag meeeeed!
Linn: Men du hade ju kunnat få hångla igår..?
Jag: Jo, jag vet. Men det känns inte som att han är nån karl. Han är liksom som ... en kalv på grönbete.
Linda: Det ska vara tjurar.
Jag: Ja, var är dom nånstans? Varför kommer dom inte?
Linn: Det räcker alltså inte med kalvar?
Jag: Nej. Jag är redo. Bring in the bulls.


Och nu en fråga: Varför är den där kalven på grönbetet så ovanligt skuttig? Lilla vän, vill jag fråga. Är det för att stängslet är så högt? För jag lovar dig. Gräset är kanske grönt här, men du kommer inte att få smaka.

Och varför finns inte en endaste tjur inom synhåll?

Människor som flyr, människor som stannar

Var på filmvisning på Zenit ikväll. Såg "I gränslandet" - en film om EU:s migrationspolitik. Om de sex meter höga murarna kring de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, där taggtråden byts ut mot mer "effektiv" rakbladstråd och kring vilka alla träd huggs ner så att ingen ska kunna gömma sig.

Men folk tar sig över ändå. Det kommer de fortsätta göra så länge gräset verkar grönare på andra sidan. De kommer de fortsätta göra så länge världen ser ut som den gör. Och jag satt och mådde så dåligt under filmen för alla minnen från Ecuador kom tillbaka. Alla minnen av den fattiga verklighet som de vill lämna. Alla minnen av ensamma fruar, ensamma barn, ensamma föräldrar. Som får pengar från USA någon gång ibland men som inte vet om de någonsin får se sina män, sina mammor och pappor, sina söner och döttrar igen. Alla berättelser om dem som har tagit sig dit och som tjänar pengar men till priser ingen människa borde få betala.

Och jag undrar hur många av mina vänner som har riskerat livet på den långa vägen till Chicago sedan jag åkte ifrån el Rodeo. Undrar om några har kommit fram. Om några har misslyckats. Och jag kan inte låta bli att tänka att jag har misslyckats med att synliggöra dem, med att hjälpa dem.

Juana och Melanie

Guillermo, Amanda och Tania

Maria Jesús med sin familj

'There's something about today that seems a lot like yesterday'

Jag brukar alltid tänka i perioder av beslutsångest på alla tidigare perioder av beslutsångest i mitt liv. På högarna med universitetskataloger på matbordet i Granada som lästes tills vi kunde recitera dem högt för varandra. På val och kval mellan olika kurser som resulterade i val av pol mag programmet för då kunde jag vänta längst möjligt med att bestämma vad jag ville göra med mitt liv. På alla dessa perioder av framtidsångest som handlar om att jag borde göra så himla mycket för att kunna göra ännu mer men att jag istället inte gör så mycket alls. Och jag tänker på att det ofta är tillfälligheter som har avgjort vad jag har valt. Men att jag aldrig har ångrat ett beslut när jag väl fattat det. Förutom kanske nu.

Man behöver inte en hel termin för att känna efter vad man vill göra. Jag är så uttråkad.

Dagens höjdpunkt har varit herrarnas konståkningsfinal. Och att småflörta med killen som säljer comviqabonnemang på ica. Jag tror nästan jag ska gå dit igen. Fråga om han har nåt annat att erbjuda nu när han redan har fått mig att byta abonnemang.
- Kan jag få abonnera på lite spänning i livet? Och börja med dig?

Måndag

Ooo, en sån fin helg! Lägenheten fick äntligen pysslas om ordentligt och vi häpnades över resultatet: Vårt vardagsrum såg framåt lördagseftermiddagen ut nästan som hämtat ur en homestaging-instruktionsbok! (okej, nu tog jag kanske i. men jämfört med hur det såg ut tidigare var det faktiskt i den ligan). Så fint så fint. Nu känns det hemma. Och kakor i stora lass bakades i Kexfabriken och vännerna började strömma in framåt kvällen och vi öppnade champagnen som legat på kylning sedan vi flyttade in och sedan var det fest till framåt morgonen. En riktigt rolig fest på alla sätt. Jag kände mig visserligen som en lite sämre värdinna som inte gav alla gäster likvärdigt med uppmärksamhet men sån tur att vi är tre värdinnor. En oväntad kusin och en ännu mer oväntad gammal samboräv dök upp som kvällens mycket trevliga överraskningar. Åsa gjorde inget som hon ångrade dagen efter (förutom att somna i fåtöljen istället för i sängen. Det ångrade jag framåt sextiden när det började ljusna ute och jag stapplade upp för att borsta tänderna och lägga mig på ett bättre ställe.), trots att tillfälle gavs. Jag tror mig veta vad jag vill och inte vill nu. Det känns himla skönt.

Och igår en bakissöndag utan krav. Fin frukost med fina fina vänner som hade sovit över. Hysteriskt roligt åt saker som jag inte ens kommer ihåg. Bakisdagar borde alltid tillbringas skrattandes. Det är klart effektivast mot huvudvärk och andra symtom. På kvällen njöt vi av att kunna använda vardagsrummet och känna oss hemma där (för att där nu faktiskt finns andra möbler än en soffa och ett soffbord) och firade genom att inte lämna soffan på flera timmar. Little Miss Sunshine är en fin film också.

Nu är det ny vecka och jag känner mig behagligt utfestad och utskrattad och redo för den. Beslutsångesten börjar släppa. Det löser sig. Det gör det alltid.

Lund revival

Igår var jag i Lund och jobbade på Hållbart Universitets ekologiska pub på Blekingska. Och jag kom på mig själv flera gånger under kvällen med att undra varför jag under tre år boendes 150 m från Blekingska kan räkna antalet gånger jag var där på fingrarna. Hur trevligt som helst. Och väldigt trevligt att jobba också. Mycket folk men tyvärr alldeles för snålt tilltagna förråd av just det som vi ville sälja - ekologiskt vin och öl. Vilket innebar att efter halva kvällen fick folk börja dricka vanligt miljöförgiftande (nåja) öl istället. Lite störigt.

Blev rätt nostalgisk där i mina gamla hoods och kände en längtan efter att åka till Lund oftare. Jag ska nog köpa ett månadskort. Insåg när jag gick mot bussen i nattstaden att jag känner en slags ömhet för Lund. Älskar staden på nåt nostalgiskt romantiskt sätt. Medan Malmö... det är mer nån slags bubblande kärlek över hur bra den här staden är. På alla möjliga sätt. Men Lund är ändå speciellt. Bratsen till trots (vilka man inte märker när man är där så sällan som jag är nu).

Och alltså, vilka karlar det finns i Lund! Var var dom när jag var där?

Vårkänslor?

Någon slags vårtrötthet vill tvinga mig i säng fast klockan bara är nio. Den har velat göra så sedan klockan halv sex ungefär. Men jag kan stå ut med trötthet när den orsakas av vår. Om det bara var så väl att den bara orsakades av sol och inte allra mest av sömnbrist på grund av framtidsångest. Japp, den är här i kvadrat.
Varför ska det alltid vara så in i helvete svårt att välja? Var, jag undrar bara var, är den kvinnliga intuitionen när man som bäst behöver den?

Och så dagens överraskning: Ett samtal från J. Som jag har slutat tänka på, som ju uppenbarligen inte var intresserad. Men hej hopp vad solen verkar sätta igång saker. En promenad i det vackra vädret hade han tänkt föreslå, sa han. Sån otur då att när jag väl ringde tillbaka efter en och en halv timme så hade det hunnit bli kallt och dimmigt och han var inte kvar i stan. Eller var det bra? Jag vet inte. Jag tycker mest att det hela är rätt roligt. Att det helt plötsligt är jag som är rätt ointresserad och han som vill ses. Spel, jag vet, men I like it. Och jag är rätt nyfiken på vad han tänker. Vi kanske tar en promenad nån annan dag. Trots allt är det trevligare att njuta vårsol tillsammans med någon annan.

Flickor på is

Tunn is. Vilken underbar, fantastisk film. Om kärleken till sport. Det där som borde vara anledningen till att det överhuvudtaget spelas, hoppas, jagas, sparkas, brottas, dansas i världen - men som alltför ofta verkar försvinna i det tävlingsmaskineri som sport har tillåtits bli. Här var tjejer som skrek av glädje över att få sätta på sig ett par skridskor, som halkade runt på hård is utan ett endaste skydd, som föll över varandra i skrattande högar. Som bara ville spela ishockey. För att det var roligt, för att det fick dem att skratta. För att de annars, om de inte fick ägna sig åt idrott, skulle känna sig halva.

Om förtryck som hindrar kvinnor världen över att få känna den där glädjen. Om förtryck som hindrar dem att göra så mycket som borde vara självklart. Om att sätta sig upp mot det förtrycket, protestera, bryta konventioner. Sport är en rättighet, sport blir politik när delar av befolkningen nekas att utöva den. Rättigheten ska kämpas för, den ska försvaras. Tårar av ilska när den nekas. Men ingen uppgivenhet, utan kamp! Jag avslutar kvinnodagen skrattandes, med lite mer hopp än igår.

Framför allt var tjejerna här personligheter. Hur ofta, funderade jag medan jag satt och skrattade högt av den enkla anledningen att de skrattade, skildras unga tjejer i fattiga länder som annat än tysta offer? Alldeles för jävla sällan. Det finns så många tysta offer i rapporteringar, i filmer, i nyhetsklipp. De försvinner i en ledsen massa. Männen ges personlighet. Kvinnorna visar sorg. När det bästa sättet att skapa förståelse kanske är att visa på situationer där vi alla skulle ha skrattat tillsammans.

Och jag kom på mig själv med att sakna enkelheten i livet jag levde för ett år sedan. Hur så små saker kunde göra oss glada, hur de allra mest smittande skratt uppstod över samtal i de enklaste lerkök med människor som knappt äger någonting. Här skrattar inte barn jublande när de för första gången får sätta på sig ett par skridskor. Jag önskar att lycka kunde vara lite enklare. Att sport kunde få vara det. Lite mer som det var tänkt att vara.

Och att världen kunde få vara rättvis. För i helvete.