Tunn is. Vilken underbar, fantastisk film. Om kärleken till sport. Det där som borde vara anledningen till att det överhuvudtaget spelas, hoppas, jagas, sparkas, brottas, dansas i världen - men som alltför ofta verkar försvinna i det tävlingsmaskineri som sport har tillåtits bli. Här var tjejer som skrek av glädje över att få sätta på sig ett par skridskor, som halkade runt på hård is utan ett endaste skydd, som föll över varandra i skrattande högar. Som bara ville spela ishockey. För att det var roligt, för att det fick dem att skratta. För att de annars, om de inte fick ägna sig åt idrott, skulle känna sig halva.
Om förtryck som hindrar kvinnor världen över att få känna den där glädjen. Om förtryck som hindrar dem att göra så mycket som borde vara självklart. Om att sätta sig upp mot det förtrycket, protestera, bryta konventioner. Sport är en rättighet, sport blir politik när delar av befolkningen nekas att utöva den. Rättigheten ska kämpas för, den ska försvaras. Tårar av ilska när den nekas. Men ingen uppgivenhet, utan kamp! Jag avslutar kvinnodagen skrattandes, med lite mer hopp än igår.
Framför allt var tjejerna här personligheter. Hur ofta, funderade jag medan jag satt och skrattade högt av den enkla anledningen att de skrattade, skildras unga tjejer i fattiga länder som annat än tysta offer? Alldeles för jävla sällan. Det finns så många tysta offer i rapporteringar, i filmer, i nyhetsklipp. De försvinner i en ledsen massa. Männen ges personlighet. Kvinnorna visar sorg. När det bästa sättet att skapa förståelse kanske är att visa på situationer där vi alla skulle ha skrattat tillsammans.
Och jag kom på mig själv med att sakna enkelheten i livet jag levde för ett år sedan. Hur så små saker kunde göra oss glada, hur de allra mest smittande skratt uppstod över samtal i de enklaste lerkök med människor som knappt äger någonting. Här skrattar inte barn jublande när de för första gången får sätta på sig ett par skridskor. Jag önskar att lycka kunde vara lite enklare. Att sport kunde få vara det. Lite mer som det var tänkt att vara.
Och att världen kunde få vara rättvis. För i helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar