Grattis på födelsedagen

Älskade farmor, du skulle ha fyllt 100 år idag. Hurra hurra. Jag och Anna har inte ätit tårta men väl paj idag, för att fira dig. Jag vet att du är glad att du inte behövde leva uti hundrade år. Men attans vad jag saknar dig.

Den är konstig, saknaden. Konstigt hur tomheten kan göra sig påmind fortfarande och krama ur mig. Den gör inte ont längre, det är inte det. Den bara... känns. Mycket. Fast jag klarar mig, fast jag mår bra. Tomheten ligger i att du inte finns här för att se mig må bra. Att jag inte får visa dig vem jag har blivit när en så stor del av den jag är och det jag har blivit är tack vare dig.


Hoppas du sover gott.

Om dockor vs brains

Jag cyklade förbi den där idioten från i lördags i Lund igår. Han såg på mig på ett överlägset sätt som om han självklart kände igen mig och ville flörta lite mer. Allvarligt, trodde han det själv? Jag ignorerade effektivt.

Hela scenariot i lördags fick mig att tänka på något som jag och A pratade om häromveckan. Att killar kan verka intressera sig hur mycket som helst för oss men i slutändan ändå alltid faller för dockorna. Dom söta och ointressanta*. Dom som inte har så mycket att säga men som framförallt inte säger emot. Och var lämnar det oss? I Vän-facket, såklart. Smarta tjejer med åsikter kan man diskutera med, inte ligga med. Är det så att män tycker att det är oattraktivt att bli emotsagda? Är motstånd och en engagerad diskussionspartner något som effektivt neutraliserar all sex appeal? Är alltså största chansen att hitta en partner att lägga ner motståndet och börja vifta med mer välmålade ögonfransar istället?

Jag vägrar, goddamit. För är den enda partnern jag kan få nån som vill ha mig mest för att jag är söt och håller med om vad han säger så blir jag hellre gammal nucka. För hur intressant kan han vara i så fall?


Men. Jag är faktiskt inte så bitter anymore. Jag har haft besök och min hud känns tjockare nu, motgångar tränger inte igenom lika starkt lika snabbt. Det motståndet håller kanske inte så länge, men jag är tacksam för det lilla. För att ha sluppit vakna ensam två morgnar, även om jag vet att det inte är kärlek utan mest i väntan på. Tänk vad lite närhet kan göra. Tack för det.




* Jag menar inte att jag tror att dom här tjejerna är dumma i huvudet. Bara att dom kanske inte bryr sig så mycket om att ha åsikter om saker och ting.

Nejdå. Jag är inte bitter.

Klarade mig igenom sittningen bara för att bli påmind om varför jag inte har varit på så många sådana tillställningar under mina studentår. Trevligt, visst, men att sitta och kallprata med strangers under tre timmar endast avbrutet av snapsskrål var femtonde minut är liksom inte min grej. Och jag har dessutom på nästan alla de få sittningar jag varit på belönats med herrar både till höger och vänster om mig som antingen 1) knappt pratar alls eller 2) bara pratar om sig själva och följdaktligen i båda fallen inte är intresserade av att veta någonting om mig. Jag säger inte att jag har ett stort behov av att prata om mig själv, jag menar bara att ett ytligt kallpratande är betydligt trevligare om det är ett ömsesidigt utfrågande.

Och sedan, på mellanfesten: Söt trevlig kille börjar prata med mig. Vi pratar typ konstant i tre timmar och har himla roligt och jag tänker att det är hångel guaranteed och är nära att messa min syster och säga att jag inte kommer och sover över hos henne. När vi börjar prata om något i stil med den förändrade mansrollen och feminism och inte är överens om så mycket utan blir lite upprörda och jag går därifrån en stund för att hämta mer vin och när jag hittar honom igen tio minuter senare har han ansiktet fullt av ett blont litet stycke. Då gick jag.

Så mycket fick man för att man var snyggast på festen. Jävla killar.

Nu ska jag titta på L word och önska att jag var flata.

Hjärnkoma

Alltså, jag hänger verkligen inte med i vad som händer längre. I världspolitiken alltså. Det är som om någon slags vårapati har lagt sig och jag orkar på sin höjd bläddra i nån skvallertidning och lära mig meningslösheter om vårens nya kändispar. Kursböckerna ger bestående intryck lika med noll och jag som har gått och tänkt att jag längtar efter att börja läsa igen, jag gör så lite det bara är möjligt och sen dricker jag vin och dödar de hjärnceller som trots allt, som av ett lyckligt misstag, har råkat absorbera någon akademisk information.

Det händer grejer i Estland och det händer saker i Frankrike och i Turkiet och över hela världen men jag orkar typ inte bry mig alls. Blev bara lite engagerad igår när tredje IPCC-rapporten släpptes med förslag på hur utsläppen ska minskas med 50 % till år 2050. Men alltså, för övrigt... Jag bryr mig knappt längre för det enda jag vill är att dricka öl och grilla och sitta i solen och lyssna på musik. Typ. Min hjärna är i dvala som den vägrar vakna upp ifrån hur många koppar kaffe jag än dricker och hur många böcker om migration och utveckling jag än slår mig i skallen med. Inget hjälper.

Och jag undrar vad jag egentligen lärt mig under min utbildning mer än lite teorier som förklarar världen på olika sätt. Minns det där samtalet nån gång i vintras med Anna, Linda och Jakob när någon av oss fyra statsvetare kom med frågan om hur beslutsfattandet egentligen går till i en kommun och vi alla fyra satt och grubblade i tjugo minuter innan det enda vi kunde konstatera var att vår utbildning är rätt så useless i praktiken. Hur ska någon arbetsgivare kunna förstå vad jag kan när jag inte ens vet det själv? Är det något man ska kunna kräva av en statsvetare så är det väl åtminstone att kunna redogöra för beslutsprocessen i kommun/landsting/riksdag/EU? Men nej. Och jag kände när jag fick hem en massa härligt spännande infomaterial från min blivande praktikplats, om rätten till mat och andra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om arbetet för jordreformer, att jag troligtvis kommer lära mig mer under tio veckor i sommar än vad jag lärt mig av 160 poängs akademiska studier. Real world, säger jag bara. It's the shit.

Nu ska jag försöka bråka lite med min hjärna igen. Poäng ska ju ändå tas. Och ikväll ska jag vara ovant studentikos och gå på sittning i Lund och jag känner knappt en människa men jag har fått låna världens finaste klänning av Hanna så det känns som att det kommer bli rätt roligt ändå. Snygg kommer jag i alla fall vara.

Och tillvarons lättsamma oförargliga härligt engagerande ytlighet är ordet för dagen.

Ett halvakademiskt inlägg

Jag ska skriva en uppsats i min nya kurs om migration och utveckling. Var och pratade med min handledare igår och delgav honom mina planer om att skriva om hur migrationen av makar och familjefäder kan bidra till ökad social och ekonomisk makt för kvinnor, med exempel från mina erfarenheter i Ecuador. Ville använda mig av begreppen disempowerment och empowerment när det handlar om kvinnornas ökade känsla av ansvar och makt och kanske till och med självförtroende men min handledare avfärdade den idén. "Använd inte dom termerna", sa han, "jag gillar inte dom". Och hänvisade till det luddiga i begreppen och att man istället helt enkelt borde tala om "ändrade maktförhållanden" eller liknande. Men är inte det luddigt då? Jag blev först ställd för empowerment är mitt absoluta favoritakademikerord och även om jag har full förståelse för att det kan upplevas som luddigt tycker jag att det borde användas mer, under förutsättning förstås att man definierar ordentligt vad man menar med det. Sen blev jag arg. Female empowerment handlar om den enskilda kvinnans uppfattning av sig själv och sina möjligheter att påverka sitt liv. Att kvinnor genom olika medel tar och får makt över sina egna liv, från en situation där de har varit disempowered, där makten över de beslut som styr deras liv i hög grad fattas av andra. Det är vansinnigt svårt att mäta, ja, men är det inte också oerhört viktigt att undersöka? Kan man verkligen avfärda något så viktigt för att man inte gillar termerna? Och dessutom - är det så mycket svårare att mäta än "ändrade maktförhållanden" när man tänker efter? Och så kan jag inte låta bli att undra om han inte gillade det därför att det handlar om just female empowerment.

Fan, jag trodde ju på min idé. Och jag gör det fortfarande, även om jag är rädd att åtta-nio sidor är alldeles för lite för att göra den rättvisa på. Jag får nog sänka min ambitionsnivå lite tror jag. Fast nu vill jag skriva om female empowerment bara för att vara trotsig.

Akademiker. Jag säger då det. Ibland vill jag vara en i gänget men för det allra mesta blir jag så trött.

Jag har blivit en sån där

Jaha. Så tvingas man inse fakta: Jag har blivit en Malmö-slacker. En sån som jag lovade mig själv att aldrig bli när jag bodde i Lund och inte förstod hur man kunde vara så lat att man aldrig ville åka ifrån Malmö. Eller som om hon nån gång åker till Lund alltid åker tillbaka till Malmö innan kvällen knappt blivit natt. I'm one of you now.

Jag är även en traditionsförbryterska. De två milen till Lund kändes så ovanligt jobbigt långa idag fast jag lika entusiastiskt som vanligt har pratat om den fina traditionen som första maj i Lund kräver: Studentsångarna på universitetstrappan.
Men idag fann jag mig fångad i Malmöfällan och av mina ambitiösa planer på att cykla till Lund och lyssna under de utblommande magnoliorna bidde bara en promenad till pizzerian. Friskt vågat en hundradel vunnet, skulle man kunna säga. Så jag såg tillställningen på tv istället och tänker mig att jag ska ut och cykla imorgon. Vilken tur att det alltid är en dag imorgon också. Och så mycket jag ska göra den dagen imorgon. Ojoj. Tur att det finns en dag efter imorgon också.

Valborg var i alla fall himla roligt och jag lyckades med ambitionen att inte vara kalasfull klockan två utan var istället lite trevligt halvfull hela dagen. Det kan i och försig ha berott på att någon otrevlig typ stal min oöppnade vinflaska. Hoppas den personen kräktes på nåt olämpligt ställe.

Det finns nya uppdateringar för din hjärna. Klicka här för att installera.

Trotsade de superhöga pollenhalterna och tog en promenad genom blommande parken ner till havet. Och jag satt på stranden och vinden fick mig att gråta och efter en stund visste jag inte om det var vinden jag grät av eller något annat. Troligtvis något annat. Hur som helst är det nyttigt att gråta. Och det blåste sådär lite lagom kallt och min hjärna blåstes ut genom öronen och över till Danmark och kom tillbaka behövligt uppfriskad. Det ver dejligt. Skulle vara skönt att kunna byta ut den ibland, hjärnan. Eller åtminstone uppdatera den. Är så trött på att vandra i samla gamla tankespår ständigt och jämt för dom leder mig så sällan någonstans. Behöver en Åsa 3.0. En som inte stannar vid skulle viljan, vid borden, vid önskningar; en som ser till att dom blir mer än så.

Jag kanske får besök nästa vecka, av O. Det kanske inte är så bra, men vad fan. Det var det där med att inte sluta vid tanken. Skit samma att vårkänslorna kan spela honom ett spratt, eller kanske till och med mig. Vårkänslorna tar ju kål på mig och dom behöver dämpas. Jag kan se det lite som antihistamin.