Kvar under täcket

Jag har så svårt att vakna nuförtiden. Det är som om decembermörkret har planterat sig i mina ögonlock som helt enkelt inte kopplar att de måste öppna sig för att min dag ska kunna börja; i benen som är så vansinnigt vansinnigt tunga under täcket; i huden som fryser av bara tanken på att möta dagen utan täckvärmen. Jag ligger alltså kvar. Och kvar. Och kvar. Snoozar gånger sju, sätter på radion (tack fjärrkontroll!) och låter drömdimmorna skingras till Morgonpasset och ligger kvar ungefär tills det kommer nån låt jag bara inte står ut med. Vilket kan ta rätt så lång tid ibland.

Ååå, det här självständiga arbetet tar knäcken på mig! Disciplin finns ju helt enkelt inte i min begreppsvärld. Jag behöver struktur i min vardag. Men låt mig inte tvingas skapa den själv! Då kommer jag aldrig upp ur sängen. Då fastnar jag framför meningslösa klipp på youtube eller ger mig på att försöka hitta den bästa bloggen på bloggtoppen eller uppdaterar hysteriskt min inkorg för nåt roligt mail måste jag ju få idag (japp, internet är tillbaka - till glädje för mig men inte för min arbetsmoral). Så äter jag lunch och funderar på att jag borde gå ut och ta en promenad men så blir det oftast inte för det regnar och så kan jag ju träna på kvällen. Men fika däremot, det kan jag ju göra. Och så går dag efter dag utan att en bok blir läst, utan att en rad blir skriven. Det är så seeeeeegt. Jag blir tokig.

Men annars är det väl bra. Ikväll är det fest hos frun och massa vänner kommer och hälsar på. Och jag tror att jag har blivit lite vuxen. För jag blir inte rädd längre. Bara nyfiken.