Jag lägger ner nu. Och sticker till Ecuador. Om ni vill kan ni följa med mig på Resedagboken, La osita.
Tack för att ni har tittat in här lite då och då. Kanske återuppstår den här bloggen nån dag, troligtvis på annan plats under annat namn. Nån gång när jag inte känner mig så periodig utan lite mer pålitlig.
kramar till er
söndag, september 16, 2007
torsdag, augusti 09, 2007
Bästa allsången på Skansen. Ever.
Igår var jag och Anna på Parksommar. Och nu har jag lite beslutsångest. Jag vet helt seriöst inte vem jag helst vill gifta mig med:
Anders Wendin...
...eller Annika Norlin?
Åsikter?
Anders Wendin...
...eller Annika Norlin?
Åsikter?
tisdag, augusti 07, 2007
Såhär ska det vara
Livet är så lätt bara man får bada. Idag hade jag tre toksoliga dagars ickebadande i kroppen och höll på att bli tokig inne på ett ensamt kontor med en klocka som verkade gå baklänges. Men så, till slut: Långholmen. Värmande sol på nedgång. Syster och gammal vän. Picknick. Och baaad. Och ett gemensamt konstaterande att livet är så himla bra.
Jag känner mig smått bestulen på bad, på sommar. Och som den myndighetstillitande svensk jag är så undrar jag vart jag kan vända mig för att klaga. För att få några extra dagar, liksom. Hmm.
Jag känner mig smått bestulen på bad, på sommar. Och som den myndighetstillitande svensk jag är så undrar jag vart jag kan vända mig för att klaga. För att få några extra dagar, liksom. Hmm.
söndag, augusti 05, 2007
Sensommarnattens leende
Jodå, Bergman visste vad han pratade om. Ikväll ler natten över Stockholm. Den är så glad att den får färga staden rosa och orange efter all gråhet. Kokett ler den, skönheten har gjort den fåfäng. Men det gör inget, jag älskar den. Och jag ler också för nu är det äntligen sommar. Och imorgon är semestern slut.
Var i Vitabergsparken idag och lyssnade på Emil Jensen. Han är fantastisk. Och hans skånska i öronen och solnedgången över Söder gjorde det så mycket lättare att acceptera att jag inte kommer tillbaka till Malmö på länge. Och jag gick dit ensam men sprang på två vänner och det gjorde mig glad för det finns faktiskt väldigt många jag tycker om i den här stan också och faktiskt, faktiskt så går det att springa på folk här på stan fast den känns så väldigt stor ibland.
Ecuador har satt sig i magen nu, som en stor klump nervositet. Den skaver. Det är bara en och en halv månad kvar.
Var i Vitabergsparken idag och lyssnade på Emil Jensen. Han är fantastisk. Och hans skånska i öronen och solnedgången över Söder gjorde det så mycket lättare att acceptera att jag inte kommer tillbaka till Malmö på länge. Och jag gick dit ensam men sprang på två vänner och det gjorde mig glad för det finns faktiskt väldigt många jag tycker om i den här stan också och faktiskt, faktiskt så går det att springa på folk här på stan fast den känns så väldigt stor ibland.
Ecuador har satt sig i magen nu, som en stor klump nervositet. Den skaver. Det är bara en och en halv månad kvar.
torsdag, augusti 02, 2007
onsdag, augusti 01, 2007
Semesteruppryckning
De senaste två och en halv veckorna har gjort mig semesterförlamad. Jag vet att det är meningen att slappna av på semestern men det är stor skillnad mellan att slappna av och att sluta fungera, vilket är vad jag verkar ha gjort. De två sista dagarna har jag haft en lång lista framför mig på saker jag borde göra och jag vet faktiskt inte vad jag har gjort istället för att göra dom. Och jag tänker att så konstigt det är att om det är sol och fint så kan man ligga på stranden hela dagen och inte reflektera över att man inte får något gjort men nu när jag är inne och inte heller får något gjort så blir jag smått tokig. Nåja. Nån gång ska man ju ha tid att se alla dom där nedladdade serierna också. Men nu är det attans dags för uppryckning, imorgon åker jag tillbaka till Stockholm igen.
Dagens galnaste från Sydsvenskan: Moderate vice ordförande i Vellinges kommunstyrelse tycker inte att det är ett problem att ingen i ledamot har utländsk bakgrund. "Att människor har utländsk bakgrund är inte intressant" tycker han, och menar också att han minsann "kan ha lika mycket erfarenhet som någon som kommer hit med flyktingbåt". Käre Nils-Ola Roth, så kan du säga för att du bor i Vellinge. Dit kommer inga i flyktingbåtar, det ser du till, så varför skulle det vara intressant att representera dem då?
Hjälp vad människor kan skrämma mig.
Dagens galnaste från Sydsvenskan: Moderate vice ordförande i Vellinges kommunstyrelse tycker inte att det är ett problem att ingen i ledamot har utländsk bakgrund. "Att människor har utländsk bakgrund är inte intressant" tycker han, och menar också att han minsann "kan ha lika mycket erfarenhet som någon som kommer hit med flyktingbåt". Käre Nils-Ola Roth, så kan du säga för att du bor i Vellinge. Dit kommer inga i flyktingbåtar, det ser du till, så varför skulle det vara intressant att representera dem då?
Hjälp vad människor kan skrämma mig.
torsdag, juli 26, 2007
Glasögonorm
Flyttade lådor mellan lägenheten och lånat förrådsutrymme idag. Det går rätt lätt att flytta när man kan lämna kvar möbler. Men usch vad mycket saker jag har. Böcker framför allt. Tänkte när jag flyttade i vintras att jag borde göra mig av med typ hälften och undrade stilla när jag fyllde låda efter låda i morse (allra allra sista minuten såklart) med just böcker varför jag inte hade gjort slag i saken. Men det är ju så vansinnigt svårt att göra sig av med saker. Jag tror ju att jag kommer behöva allt igen. Men hur mycket behöver jag, egentligen?
Ikväll tar jag lite time-out tror jag. Visserligen har hela den senaste veckan känts som något av en time-out, men idag behöver jag det verkligen. Inte för att jag är stressad utan kanske mest för att jag behöver reda ut lite taktik med mig själv. Skriva listor och strukturera mitt liv. Så mycket ska göras innan återvändandet till Stockholm och så väldigt mycket ska göras innan 17 september-flighten till Quito.
Jag är dessutom trött på mig själv, på mina 25 år unga kroppsdelar som inte vill fungera som dom ska. Mina ögon lins-strejkar. Var hos optikern idag, en ny tjej som pratade med onormalt ljus röst och lät omtänksam som om jag vore 20 år yngre. Hon hällde gul vätska i mina ögon och talade om för mig att jag har knottror på insidan av ögonlocket och nån form av repor på hornhinnan. Och förbjöd mig sedan vänligt men bestämt att använda linser på två veckor för att ögonen ska kunna läka. Och efter det - "jaa, det är nog så att dina ögon har blivit extremt känsliga för linser så du kanske bara kommer att kunna använda dom vid speciella tillfällen i framtiden".
Jamen så hääärligt. Så glaad jag blir.
Takes some time getting used to, tror jag.
Sitter och väntar på två säsongsnedladdningar: L word och Dawson's. Tror det är vad jag behöver ikväll, seriemaraton. Fast det ser rätt mörkt ut, kanske kan jag börja titta framåt tio. Om jag har tur.
Ikväll tar jag lite time-out tror jag. Visserligen har hela den senaste veckan känts som något av en time-out, men idag behöver jag det verkligen. Inte för att jag är stressad utan kanske mest för att jag behöver reda ut lite taktik med mig själv. Skriva listor och strukturera mitt liv. Så mycket ska göras innan återvändandet till Stockholm och så väldigt mycket ska göras innan 17 september-flighten till Quito.
Jag är dessutom trött på mig själv, på mina 25 år unga kroppsdelar som inte vill fungera som dom ska. Mina ögon lins-strejkar. Var hos optikern idag, en ny tjej som pratade med onormalt ljus röst och lät omtänksam som om jag vore 20 år yngre. Hon hällde gul vätska i mina ögon och talade om för mig att jag har knottror på insidan av ögonlocket och nån form av repor på hornhinnan. Och förbjöd mig sedan vänligt men bestämt att använda linser på två veckor för att ögonen ska kunna läka. Och efter det - "jaa, det är nog så att dina ögon har blivit extremt känsliga för linser så du kanske bara kommer att kunna använda dom vid speciella tillfällen i framtiden".
Jamen så hääärligt. Så glaad jag blir.
Takes some time getting used to, tror jag.
Sitter och väntar på två säsongsnedladdningar: L word och Dawson's. Tror det är vad jag behöver ikväll, seriemaraton. Fast det ser rätt mörkt ut, kanske kan jag börja titta framåt tio. Om jag har tur.
onsdag, juli 25, 2007
Tant
Jag klippte mig i måndags. Efter ett infall och pepp från Lisa blev det kort. Väldigt mycket kortare än vad som var tanken när jag bokade in den där klipptiden för två veckor sedan.
Sedan dess har följande personer sagt att jag är fin i håret:
1. Min mor.
2. Min mormor.
3. Mina kusiner, efter att ha fått veta av mamma att jag hade klippt mig. (hoppas hoppas att dom menade det)
De två vänner som jag träffat sen i måndags har enbart tittat på mig och valt att inte säga något. Och det är inte som att det inte märks. Det är ju ändå ungefär två och en halv decimeter vi pratar om.
Konstaterande: Mitt infall var en dålig idé. Jag tror jag ser ut som en tant.
Skynda väx håret!
Sedan dess har följande personer sagt att jag är fin i håret:
1. Min mor.
2. Min mormor.
3. Mina kusiner, efter att ha fått veta av mamma att jag hade klippt mig. (hoppas hoppas att dom menade det)
De två vänner som jag träffat sen i måndags har enbart tittat på mig och valt att inte säga något. Och det är inte som att det inte märks. Det är ju ändå ungefär två och en halv decimeter vi pratar om.
Konstaterande: Mitt infall var en dålig idé. Jag tror jag ser ut som en tant.
Skynda väx håret!
torsdag, juli 19, 2007
Jag är sämst på att packa
Eller åtminstone långsammast. Ska upp om mindre än sju timmar och är fortfarande inte klar. Däremot är jag bäst på att maximera min packning. Vilket dock betyder att jag är sämst på att packa litet och lätt. Vilket i sin tur betyder att jag har med mig en gigantisk resväska plus en gigantisk axelväska plus en papperskasse för två veckors semester hemma i min egen lägenhet där det mesta faktiskt finns. Och jag hade ju tänkt ta med mig en massa saker därifrån, dessutom.
Hmm.
Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.
Hmm.
Jag ska väl fanimej inte ha glömt nåt nu i alla fall.
onsdag, juli 18, 2007
Ibland tänker nån annan nästan precis som jag
Det är rätt skönt att ha semester, även om den är obetald. Idag sov jag till elva och har sen suttit och uppdaterat mig på alla mina favoritbloggar som jag försummat den senaste månaden när jag även försummat mitt eget skrivande. Snart, när dom där molnen ovanför har slutat se så där hemskt hotfulla ut, ska jag trampa iväg till Sollentunas expanderande köpcentrum och förfasas över hur stort det har blivit och göra lite nytta. Och så ska jag packa min Malmöväska för imorgon bär det av söderut!
För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.
Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.
För två dagar sen läste jag det här inlägget av Carolyna och jag kände igen mig så sjukt väl och känner att jag skulle vilja krama den här människan som jag inte ens känner för att hon lyckas sätta fingret på något som jag flera gånger har försökt förklara både för mig själv och andra men mina försök slutar alltid med att jag känner att jag för nån form av resonemang som bara låter elitistiskt och går ut på att jag ser ner på killar som är mesiga men det är ju inte det det handlar om. Utan det faktum att de få killar som jag faktiskt vågar agera mot, som jag faktiskt vågar visa att jag är intresserad av, är såna som inte ifrågasätter mig. Som inte driver med mig, som ser upp till mig och tar allt jag säger för sant. Sådant får mitt intresse att försvinna innan det knappt har värmts upp. Medan dom som utmanar mig att försvara mina åsikter, dom som ifrågasätter och kräver och skrattar åt mig och med mig på samma gång och som får mig att skratta och som kräver av mig att jag även lyssnar på deras resonemang och dom vars resonemang utvecklar mina - dom vågar jag aldrig närma mig. Aldrig på riktigt, aldrig med sanningen.
Och kanske finns det inte ens nån som har allt jag letar efter. Jag tvivlar mer och mer. Och om den personen finns, tvivlar jag på min egen förmåga att göra något åt saken.
Jag är en periodare
Det är bara att inse. Det gäller träning, det gäller godisätande, det gäller grönsaksätande, det gäller festande, det gäller tv-tittande, det gäller sällskap, det gäller musiklyssnande. Och det gäller bevisligen också bloggande. Jag har accepterat det nu. Hoppas ni gör det också. Igår påpekade Anja att man inte kan räkna med att få så många läsare om man uppdaterar sällan (underförstått - så sällan som jag gör). Helt sant.
Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.
Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.
Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.
Fast jag har tänkt att jag kanske inte vill ha så många läsare. Tänkt att det skrämmer mig lite. Tänkt att jag på något sätt måste göra om den här bloggen, min inställning till den, innan jag egentligen ska se den som något som andra ska läsa. För det jag egentligen vill skriva vill jag samtidigt inte skriva. Jag har tänkt att det jag skriver så lätt blir alldeles för personligt för det är sånt jag behöver ventilera, det är sånt jag behöver få ut.
Så jag borde kanske ändra på saker och ting. Bloggavundet drabbar mig och jag vill skriva lika fint och roligt om vardagliga saker som dom där som jag läser varje dag (som inte är periodare). Men kanske går det inte och det måste jag också acceptera. Min blogg är som jag. Jag säger lite för ofta lite för mycket. Lite mer än jag borde. Vandrar alltför ofta omkring med min själ i handen och kastar ut smulor åt varje ny människa jag lär känna och tycker om. Lite för mycket lite för tidigt.
Och just nu tänker jag rätt många tankar som jag aldrig har tänkt förut.
Jag vet inte riktigt var dom har kommit ifrån.
Men jag tänker att det här att bli vuxen, det handlar nog en hel del om att inte stöta ifrån sig allt det där som överraskar en, både om sig själv och om andra, utan istället om att ta emot det och vända och vrida på det och fundera över det och komma fram till att det allt som oftast är helt acceptabelt. Att något nytt ofta är något bra.
torsdag, juni 28, 2007
onsdag, juni 27, 2007
Om ni undrar var jag har hållit till nånstans
så är svaret på Facebook.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:
1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."
1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.
1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.
2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.
Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.
Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.
3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.
Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.
The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.
Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?
Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.
Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.
Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.
Jepp.
Jag är fast. Hopplöst.
Och igår kväll när jag satt och letade upp gamla parallellklasskompisar från högstadiet och halvkompisar från Canada som jag inte kom ihåg efternamnet på och fascinerades av den fantastiska djungel som Facebook är, kom jag fram till följande insikt: Jag ska aldrig mer dissa något ljudligt och demonstrativt bara för att alla andra hajpar det. För faktum är, och detta var den egentliga insikten, att många av de hajper som jag har opponerat mig kraftigast mot är dom som jag senare har fallit hårdare än dom flesta andra för. Jag har helt enkelt en tendens att dissa saker som jag sedan lyckas bli upp över öronen besatt av. Här följer de mest uppenbara exemplen:
1. Pojkband.
1990: Åsa går i trean och har precis upptäckt ABBA. Resten av tjejerna i klassen lyssnar på NKOTB och jämför Donny med Danny med Johnny (eller vad dom nu hette). Åsa blir retad för sitt stenålderspopintresse och får ett NKOTB-band i födelsedagspresent av klassens poppistjej, med kommentaren: "Här får du lite riktig musik."
1993: Coola tjejerna i klassen lyssnar på Take that och gråter sig till sömns framför MTV. Obegripligt töntigt tycker Åsa. Som lyssnar på typ... Mariah Carey.
1996: Åsa är 14 år och hänger med sina besatta kompisar till Solnahallen för att se Backstreet Boys. Rätt motvilligt egentligen, eftersom den verkliga huvudattraktionen enligt Åsa är förbandet Peter Andre (en man med två hinkar vax i håret som aldrig syns på bild med skjortan stängd, för er som inte har lyckats förtränga honom), som till hennes stora sorg har ställt in. Återstår Backstreet boys och en pollett som på något sätt trillar ner. Följande år besöks ytterligare två BSB-konserter (dom var väldigt förtjusta i Sverige ett tag), Åsa kärar ner sig i skönsjungande Brian Littrell och står och köar i timmar efter timmar i tio minusgrader utanför Globen samt tapetserar sina väggar med bilder på Michael Jacksons brorsöner i det numera helt bortglömda bandet 3T.
2. Harry Potter
2000-2001: Alla pratar om Harry Potter. Den äckliga sagofiguren är överallt - på tv, i vettiga tidningar, i skräptidningar, på amerikanska bokbål och är helt enkelt outhärdligt hajpad. Hur kan detta vara möjligt? Hallå! En saga om trollkarlar? För barn? Get real, tänker Åsa (som just har bott i Canada och därför ofta tänker på engelska vid den här tiden). Hon läser ordentliga böcker, vuxenböcker. Om riktiga människor. Spelar ingen roll hur många som exalterat pratar om Harry och om hur mycket hon måste läsa den. Hon vill bara läsa den mindre.
Sommar 2001: På husbilssemester i Klippiga bergen, Canada. Åsa har läst ut de två böcker hon hade med sig och tvingats lyssna på sin lillasysters tjat om den fantastiska Harry Potter-boken i flera dagar. Till slut finns inget annat att göra än att ta vid när Anna har läst ut den. Bara för att se hur löjlig den är.
Sommar 2007: Åsa räknar ner dagarna till den sjunde och sista Harry Potter-boken släpps (21 juli!) men vrider samtidigt händerna av oro för att Harry ska tvingas offra livet den här gången. Och är både rädd och ledsen för att börja läsa den för sen efteråt kommer den mest fantastiska sagan som har skrivits att vara oåterkalleligt slut.
3. The OC
2004: Ny ungdomsserie om onaturligt vackra och äckligt rika kids i lyxvillor börjar hajpas i bekantskapskretsen och media. Försöker dom göra 2000-talets Beverly Hills? Lycka till, liksom. Nej, tacka vet jag serier om verkliga människor, tänker Åsa. Typ Dawson's. Och det sista hon behöver är en ny serie att bli beroende av.
Sommar 2005: Åsa kommer hem från en slitsam dag i hemtjänsten, sjunker ner i soffan och ser i tidningen att just idag börjar femman sända the OC. Från början. Ja, varför inte, tänker Åsa som är i det stadiet att allt på tv är bra tv. Hon kan ju se på första avsnittet i alla fall, så kan hon dissa det ordentligt sen.
The OC går sedan varje eftermiddag vid lagom hemkomst-från-jobbet-tid. And the rest is history, som man säger. Adam Brody åker upp på hunkväggen i gamla Vildandsköket och under sitt C-uppsatsskrivande januari 2007 ägnar Åsa förmodligen mer tid åt nedladdade OC-avsnitt än åt att skriva om ekologiska rättviseteorier.
Jaa, ni ser ju min historia. Och nu Facebook. Som jag har dissat hela våren när jag har slängt mail efter mail med inbjudningar till facebook. Tänkt "men ni kan ju faktiskt maila mig istället". Frågat mig själv och alla mina ivriga facebook-förespråkare till vänner (med tiden allt fler) om och om igen vad är grejen? Kan folk inte kontakta varandra direkt längre? Har det gått så långt?
Och så skulle jag bara prova, inloggad på min systers konto. Och jag fattade grejen. Och tre veckor senare registrerar jag mig och igår satt jag uppe till halv två på natten och jag vet egentligen inte vad jag gör där men det är skrämmande beroendeframkallande.
Så, lärdomen vi drar från detta: När man som jag har en ådra (stark sådan) för besatthet ska man inte dissa hajpade fenomen. För det slutar alltid med att jag tvingas svälja min stolthet och hoppa på tåget och till slut börjar köra det själv för att jag tycker att det går alldeles för segt.
Man ska åtminstone inte dissa dom offentligt och högljutt.
torsdag, juni 21, 2007
Laddad till tänderna
Eftermiddag dagen före midsommarafton. Hela Stockholm ska köra söderut. Så även yours truly, som inte suttit bakom en ratt på ungefär fem månader och sovit alldeles för lite på grund av patetiska aktiviteter framför datorn inatt.
Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.
Bara jag inte blir kissnödig.
Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!
Men, jag är laddad för bilkö om jag så får sitta där till natten. Min kära mor har en gammaldags BANDSPELARE i sin bil. Ni vet, en sån som bara spelar kassettband. Och jag hittade en gammal låda med blandband från gymnasiet. Lycka. Så nu närmar jag mig de oändliga köerna mot Södertälje tillsammans med "Sommarlåtar!", "Blandat 1998", ett band med Backstreet Boys-favoriter med mera. Jag ser nästan fram emot bilturen. När annars får man nånsin tillfälle att lyssna igenom sina gamla favoriter? Undrar hur mycket jag tycker är bra fortfarande. Det ska bli spännande.
Bara jag inte blir kissnödig.
Glad midsommar, med eller utan bilköer, önskar jag er!
onsdag, juni 20, 2007
Skit också
Jag är alldeles för dåligt uppdaterad nuförtiden. Fick för typ 45 minuter sedan veta att min favorit-Elias och hans Wizzkids spelar på Debaser Slussen ikväll. Typ ungefär tio minuter innan dom skulle börja spela. Skit och åter skit. (det hade funkat i Malmö, men inte när det tar minst 45 minuter att ta sig till spelningen i fråga). GAAA jag blir så ARG!!! Jag önskar att jag inte hade fått reda på det. Bloggare: tipsa om såna här viktiga saker i tid (och då menar jag typ ett dygn i förväg, minst)! Och jag ska från och med nu kolla debasers hemsida varje måndag. Säkert kommer inget lika roligt hända där på hela sommaren.
Jaja. Det var dagens utbrott. Annars är det helt okej. Hela Stockholm är inlindat i fläderdoft och mjukt solsken och jag ska få fira en härligt traditionell midsommar.
Så man ska väl inte klaga.
Jaja. Det var dagens utbrott. Annars är det helt okej. Hela Stockholm är inlindat i fläderdoft och mjukt solsken och jag ska få fira en härligt traditionell midsommar.
Så man ska väl inte klaga.
tisdag, juni 19, 2007
Lokala skurar
Idag, på väg genom Söder från praktikplatsen, kändes Stockholm nästan nästan som Malmö. Allsvensk derbystämning på gatorna och på torget och på uteserveringar badande i sol, poliser i piketbussar, människor som tryckt på pausknappen och lagt sig på gräsmattan framför båghuset. Glada fotbollsfans, lummiga gator, sol, öl och poliser.
Skillnaderna var bara att fotbollsfansen var klädda i grönvitrandigt istället för himmelsblått. Att inga poliser satt på hästar. Att torget som hyste människor leendes mot solen inte var kullersten omringat av vackra höga stenhusfasader utan platta asfaltliknande block omringade av gråa 1990-talsmoderna betongbyggnader. Att det inte tog tio minuter att komma hem utan en timme och tio minuter. Och att när det där tåget som också är en skillnad stannade i Norrviken så var det inte sol utanför tågdörrarna utan hällande regn.
För övrigt har jag fått bältros sen sist. Hur många av er kan ärligt räcka upp handen och säga att ni också har haft det? Så sjukt många tantpoäng till mig.
Skillnaderna var bara att fotbollsfansen var klädda i grönvitrandigt istället för himmelsblått. Att inga poliser satt på hästar. Att torget som hyste människor leendes mot solen inte var kullersten omringat av vackra höga stenhusfasader utan platta asfaltliknande block omringade av gråa 1990-talsmoderna betongbyggnader. Att det inte tog tio minuter att komma hem utan en timme och tio minuter. Och att när det där tåget som också är en skillnad stannade i Norrviken så var det inte sol utanför tågdörrarna utan hällande regn.
För övrigt har jag fått bältros sen sist. Hur många av er kan ärligt räcka upp handen och säga att ni också har haft det? Så sjukt många tantpoäng till mig.
onsdag, juni 13, 2007
Sommartider
Någon kanske undrar vad jag har haft för mig under detta långa blogguppehåll. Svaret är att jag har lämnat Malmö för Stockholm och hamnat hemma hos min mamma där jag endast få, korta men lyckliga stunder lyckas ansluta till ett mycket långsamt trådlöst nätverk. Nu är en sådan kort lycklig stund, just innan jag ska gå och lägga mig.
Började på FIAN igår och stormtrivs redan. Idag fick jag ägna mig åt typiska praktikantuppgifter som att kopiera papper och posta brev. Samt sitta och översätta långa krångliga texter om FIANs verksamhet från engelska till svenska. Och alla är snälla och trevliga och fast jag bara sitter framför en skärm så känner jag att det är sånt här jag vill hålla på med, det är i dom här sammanhangen jag vill vara och arbeta. Bland människor som brinner för något, som försöker göra världen bättre.
Och jag ska nästan nästan säkert till Ecuador i höst. Det saknas typ bara underskrifter, godkännande av seg-gubben på statsvetenskapliga institutionen och flygbiljetter. AAAA!!! Det är helt galet och det känns som att allt har gått så fort att jag knappt har fattat vad som händer. Hjäälp!!
Jag saknar redan Malmö. Stockholm är regnigt och blåsigt och pendeltåg i evighet. Saknar Malmösolen, saknar Tempobruset utanför vårt fönster, saknar världens finaste sambos, saknar häng i Folkets, vänner, öl och min cykel. Havet. Och städer är sällan så vackra som när man lämnar dem. Malmös ståtliga stenfasader i måndagens tidiga morgonljus fick mig att tänka tillbaka på avsked av andra städer. Vernons böljande kullar i högsommarsol. Granadas tomma gator och skuggorna över Plaza Nueva den tidiga morgonen när vi fyllde taxin med våra alltför tunga väskor. Lund och Vildanden den varma augustidagen under knallblått och mörkgröna kastanjer, kramar och kärlek. Cuenca, älskade vandrade gator i nattmörker som omslöt en taxi full med tårar.
Men Stockholm har en evig skönhet och hur många gånger jag än tar avsked av den här stan så kommer jag alltid tillbaka. Därför är kanske min kärlek till den här stan lite mer distanserad. Den finns där, i mitt hjärta. Fast det är i Malmö jag vill vara.
Tror att den här sommaren kommer bli så himla bra ändå.
Vad har ni för er?
Började på FIAN igår och stormtrivs redan. Idag fick jag ägna mig åt typiska praktikantuppgifter som att kopiera papper och posta brev. Samt sitta och översätta långa krångliga texter om FIANs verksamhet från engelska till svenska. Och alla är snälla och trevliga och fast jag bara sitter framför en skärm så känner jag att det är sånt här jag vill hålla på med, det är i dom här sammanhangen jag vill vara och arbeta. Bland människor som brinner för något, som försöker göra världen bättre.
Och jag ska nästan nästan säkert till Ecuador i höst. Det saknas typ bara underskrifter, godkännande av seg-gubben på statsvetenskapliga institutionen och flygbiljetter. AAAA!!! Det är helt galet och det känns som att allt har gått så fort att jag knappt har fattat vad som händer. Hjäälp!!
Jag saknar redan Malmö. Stockholm är regnigt och blåsigt och pendeltåg i evighet. Saknar Malmösolen, saknar Tempobruset utanför vårt fönster, saknar världens finaste sambos, saknar häng i Folkets, vänner, öl och min cykel. Havet. Och städer är sällan så vackra som när man lämnar dem. Malmös ståtliga stenfasader i måndagens tidiga morgonljus fick mig att tänka tillbaka på avsked av andra städer. Vernons böljande kullar i högsommarsol. Granadas tomma gator och skuggorna över Plaza Nueva den tidiga morgonen när vi fyllde taxin med våra alltför tunga väskor. Lund och Vildanden den varma augustidagen under knallblått och mörkgröna kastanjer, kramar och kärlek. Cuenca, älskade vandrade gator i nattmörker som omslöt en taxi full med tårar.
Men Stockholm har en evig skönhet och hur många gånger jag än tar avsked av den här stan så kommer jag alltid tillbaka. Därför är kanske min kärlek till den här stan lite mer distanserad. Den finns där, i mitt hjärta. Fast det är i Malmö jag vill vara.
Tror att den här sommaren kommer bli så himla bra ändå.
Vad har ni för er?
torsdag, juni 07, 2007
I-landsproblem kan vara så in i helvete jobbiga
Jamen så BRAAAAAAAAA att fläkten i vårt torkrum inte funkar utan bara blåser runt fuktig luft så att kläderna som har hängt därinne i tre timmar inte är ett jävla dugg torrare.
Nu blev jag på dåligt humör.
Jag måste ut i solen och äta glass. NU.
Nu blev jag på dåligt humör.
Jag måste ut i solen och äta glass. NU.
Nu får det vara nog
Jag har hört att det ska vara strålande sol ute. Och 23 grader. Det låter ju trevligt.
Snart ska jag uppleva det. Ska bara skriva lite till. Och tvätta färdigt.
Snart ska jag uppleva det. Ska bara skriva lite till. Och tvätta färdigt.
onsdag, juni 06, 2007
Och patetisk? Nämnde jag patetisk?
Svåraste biverkningen: Livslång svår patetism.
Jag glömde nog det.
Men ni kanske drog den slutsatsen själva.
Jag glömde nog det.
Men ni kanske drog den slutsatsen själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)