Du har gått mig i blodet

Ibland när jag bestämmer mig för att göra något kan jag inte tänka på något annat.
Så är det nu.

Jag borde läsa om migrationen från Ecuador. Borde läsa om transnationella familjer och hur de kvinnor som stannar kvar påverkas av deras mäns flytt från landet. Borde skriva om det. Borde skriva på min sista inlämningsuppgift till skrivarkursen som ska in idag men som inte kommer skickas in eftersom den inte existerar, inte ens lite.

Jag borde så mycket. Men det enda jag kan tänka på är att jag måste dit. Måste måste måste.



Och jag är så vansinnigt trött på att aldrig kunna släppa men du har gått mig i blodet. Du gjorde det för längesen och du har förökat dig därinne nu, i virrvarret av artärer och vener har du spritt dina skratt och de flyter omkring tillsammans med fragment av allt du sagt och allt jag inte sagt och du pumpas in i mitt hjärta och ut i min kropp och i partiklar kryper du genom mig, hållandes allt jag ångrar som vassa stenar i händerna. Stenar som du tappar. Som tränger sig utåt.