Var på Mejeriet igår kväll, där två av årets Sörängen-praktikanter höll föredrag om Chile och Ecuador och visade den fantastiska filmen Machuca. Och jag blev oförklarligt vemodig. Kanske av att höra någon annan prata om Ecuador på samma sätt som jag åkte södra Sverige runt och gjorde för ett år sedan. Kanske av att se bilder som påminde mig så starkt om det liv jag levde en stund på andra sidan jorden. Men kanske mest av att sitta och lyssna på ett liknande föredrag som de som jag brukade hålla och känna, som publik, att det inte gjorde någon större skillnad. För mig gjorde det det av nostalgiska skäl. Men jag tänker på hur starkt jag kände att jag ville förändra världen för ett år sedan, och hur starkt de nyligen hemkomna praktikanterna vill det nu. Och hur ett föredrag inte engagerar så mycket alls, egentligen. Så frågan är om all den där informationen som jag försökte sprida, allt det där "du-kan-förändra"-peppet, gjorde någon skillnad någonstans hos någon.
Jo. Det måste det ha gjort. Jag måste få hoppas. Och jag måste få hoppas att det blir bättre. Lite kämpaglöd kom tillbaka också, med vemodet. Och Ecuadorlängtan. Det kanske är sant det som jag kom fram till under mina fem månader: att jag kan göra nog så mycket, om inte mer, för att rädda världen om jag befinner mig i Sverige och arbetar med att påverka människor här. Men samtidigt är det så viktigt att bli påmind om sammanhanget då och då. Att lämna sin bubbla. Annars blir allt snack om hur allt ska göras bättre lätt bara tom retorik. Det får aldrig sluta handla om människor, om individer. För så sorgligt är det här i världen att det är svårt att engagera om orättvisor annars. Om min uppgift är att engagera så måste jag minnas. Och påminna mig själv om individerna och om sammanhanget. Och kanske måste jag dit igen för att göra det.
Men hoppet är globalt. Kampen också. Det är en tröst att bli påmind om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar